Cancer = ful?

Läste ett inlägg på en storvimmelbloggares blogg..
Hon skriver bl a så här:

"Jag är inte typiskt cancersjuk. Jag behåll mitt hår under cellgiftbehandlingen. Jag magrade bara av till den grad att många kallade mig "snyggt smal" efter operationerna av tjocktarm och lever och jag bar fortfarande höga klackar vid vissa, dock ytterst få, tillfällen. Nej, jag faller inte in i bilden av den cancersjuka patienten med insjunkna kinder, hålögd, mager och kal. Jag jobbar, har ett stort socialt liv och ett litet barn. Men det betyder inte att man lider mindre mentalt. Man är lika skiträdd och förbannad. Djupt bedrövad och skakad i sina existensiella grundval som den till synes sämre patienten.
Man behöver alltså inte "bli ful" för man får cancer. Och den som vill vara fin får lida pin men den som vill vara vid liv måste uppenbarligen vara ful. Det är cancerns lagar."

Hennes blogg har jag läst färdigt nu!

Jag vill, tänker och ska vara vid liv, men är för den skull inte ful! Skönheten ligger i betraktarens ögon. Ledsamt att utseendet ska spela så stor roll.
Om man går ner i vikt, eller upp, på grund av behandling, om man blir trött och illamående av cellgifterna eller får mindre fina ärr efter operationer och strålning så gör man det för att man just ska få vara vid LIV.
Insidan är densamma, möjligen lite djupare och med en större insikt om livet, genom att befinna sig i eller att ha genomgått en cancersjukdom. Oavsett vilken typ.
Alla reagerar dessutom olika på sjukdom och behandlingar.
Jag är glad för hennes skull och alla andra som slipper/slapp tappa hår och bli fysiskt påverkad av sjukdomen. Men det viktiga borde väl ändå vara att få vara vid liv och försöka få leva länge?! Att göra det yttersta för att få vara kvar här med Hjärt, barnen, föräldrar/svärföräldrar, övrig släkt och goa vänner.
Är det inte underligt hur en del människor reagerar och resonerar?

Såg ett tvprogram från USA om ett gäng kvinnor som alla haft bröstcancer. En del har gjort mastektomi (borttag av helt bröst) andra tårtbit. Där fick deras kollegor tala om hur de reagerat på de som varit sjuka. En av kollegorna kände sig stött över att en kvinna som tagit bort hela bröstet valde att gå utan lösbröst. Hon kände sig förnärmad och menade att man kanske inte vill veta allting... Man vill kanske inte se att det saknas en kroppsdel. Vilket resonemang!! Det är väl ändå hennes eget problem att hantera?
I det läget hade jag dessutom haft en urringad tröja på mig bara för att reta gallfeber på idiotiska människor.
Jag klarar mig bra med ett och ett halvt bröst! Vägrar att leka låtsaslek för någon annans skull. Jag är som jag är och passar det inte så får det vara! Ingen förlust!
Jag vill att människor tar mig för den jag är, inte hur jag ser ut. Det har jag gott om människor som gör.
Däremot skulle jag kunna för min egen skull ha ett inlägg när jag bär tajta tröjor, kanske skulle se bättre ut eller mera jämnt fördelat. Men NEJ, jag tycker om mitt halva! Så är det! Det här är jag!
Jag mår bra, ska må ännu bättre när jag är klar.
Livet går vidare, med eller utan hår, med eller utan bröst.

Så här ser jag ut nu!
Kal.
Smal.
Ärrad.

Men jag är
GLAD!
LYCKLIG!
STOLT!

Jag LEVER, ANDAS och KÄNNER!
MASSOR!
KÄRLEK!