Wednesday, August 19, 2009

Dagen efter

Morgon alla!!

En god natts sömn trots ett antal toabesök på grund av en smärre syndaflod. Kroppen är nog i viss obalans.. Konstigt kanske det hade varit annars.
Blev tvungen att gå upp strax efter sju för då satte det igång att snurra både i huvudet och magen, dags för mediciner.

1 Levaxin (sköldkörteln)
2 Etalpha ((konc vitamin D för kalkupptag)
1 granisetron (mot illamående)
8 betapred (mot illamående)
1 primeran stolpiller (mot illamående)
1 Emend 80 mg (mot illamående)

Hoppas kunna hålla illamåendet i schack denna gång. Tänker förebygga med primperan stolpiller hela tiden så att illamåendet får mindre chans att ta grepp om mig. De funkar bäst vad gäller motandet av just detta besvär.
Den stubb som kommit tillbaka sista dagarna lossnar nu när jag får grepp om de. Det går undan.
Just nu känns det ganska ok, ska ut på en långprommis med hunden medan det känns bra. Tar med några äpplen, det funkar att äta i alla fall, bra att han när det börjar snurra i magen.
Hjärt är och jobbar och storgrynen sover. Lillson äter frulle och tittar på tv, sista dagen innan skolan börjar igen.
Passade på att fota lite igår när äckelgiftet började droppa in i min kropp, det röda (Epirubicin) är värst, det syns ju. De andra 2 ser ju ut som vatten. Lägger in de här för att visa att det inte händer några farliga grejer :-)
Hjärts far erbjöd sig att hämta mig vid SÖS igår och skjutsa mig hem, så fint...
Men jag är ju envis som en åsna och vägrar tillåta mig själv att känna mig som ett offer. Rädd att jag kommer att må sämre om jag tillåter mig att känna mig liten, så länge jag måste göra saker så måste jag också må så pass bra att jag klarar det. Förstår ni hur jag menar?
Men jag blir så rörd över allas engagemang och vilja att hjälpa till och jag lovar att jag säger till om jag behöver, eller helst lite innan.
Tack för att ni finns där!

Min smul, så glad för dig!! Bara så att du vet! Utan att vidareutveckla det vidare här! :-)) Klart vi ska resa.. Känns dock som att det kommer att ske längre framöver, har en del ekonomi att komma ikapp med först. Dessutom ligger en resa med hjärt också på vänt, förhoppningsvis nästa höst. Men jag kanske får chans att jobba in lite så småningom annars får jag väl ta ett extrajobb! :-)
Någon som har förslag på något extraknäck??

Pys! Eller någon annnan för den delen, Vet du om man kan söka nåt slags bidrag för att kunna göra nåt med familjen? Det är inte möjligt på något annat sätt, tyvärr...

Fotona från igår lägger jag i inlägget efter detta! Bilderna i sig inget märkvärdigt, men hälften av behandlingarna då påbörjade!
Viktig milstolpe för mig.

Nu ska hunden rastas! Sen blir det en lite fika och röj här hemma!
Återkommer senare!

2 comments:

http://blogg.aftonbladet.se/26370 said...

Hej Ima
Det går att söka bidrag till rekreationsresa för hela familjen från cancerfonden.
Det finns även andra fonder man kan söka ur och kuratorn har information vilka man kan söka ur och hur man går till väga.
Jag hoppas att du får må hyfsat nu och att du slipper illamåendet.
Kram Marie Viklund

Anonymous said...

Hej vännen...

Jag fick 19 000 när jag fick cancern första gången.. och det finns en massa fonder att söka..
Dessutom kan du få en resa.. men då betalar fonden resan åt dig. och så får du fickpengar.. och det är för hela familjen.. Cancer&trafikskadade har den fonden.. men den måste gå genom din kurator.. så ta ett snack med henne.. sen finns det säkert en massa fonder i din kommun.. och om du är född i en annan kommun så kanske det finns där också.. och så genom ditt yrke så kanske du kan få också.. det finns en som jag fick.. för jag var sjuksköterskestuderande och cancersjuk... så det finns en uppsjö... men det kan kuratorn...

Så glad att du känner din kropp så att du förebygger mycket med pimperan.. jag hade ett annat schema än vad du har.. men det är olika landsting... och olika rutiner.. men jag var inte illamående alls... men sen är vi olika individer också...

Du måste ibland få känna dig liten.. ligga i famnen på HJÄRT och gråt... eller prata om att du känner så.. så han vet.. för här har maken varit bästa bollplanket faktiskt.. och det är otroligt hur bra man mår om man delar litenheten med någon.. som kan bara hålla om en.. och tala om att man är behövd.. fast man känner att man är som en kloss kring benet på dem.. som tycker att jag sinkar hela familjen.. för det gör man.. det gör jag också.. och det är jobbigt ibland...

Så nu har jag skrivit nästan ett helt blogginlägg till dig..
Kram pysan