Pyjamas

Svårt att komma ur "pyjamasbyxorna" idag... Suttit och sugit åt mig tankar och känslor från andra bloggar, förundras över vilken enorm styrka vi faktiskt besitter. Vi alla har det inom oss, även om vi inte tror det.
Det finns där att plocka fram när man bäst behöver den, eller när man måste.
Är just nu i ett enormt behov att få prata om sjukdomen, om hur jag mår och nya sätt att förhålla sig till eländet. Det känns på nåt vis lite lättare att prata med andra som sitter i samma sits, vi kan prata hur mycket som helst.

Nu är det inte så att jag stänger ute någon annan, utan är bara livrädd att ni ska bli söndertjatade om mina tankar, hur jag mår, rädslor men även styrkan som finns inneboende. Vill att ni står kvar och orkar stå pall därför kan det vara skönt att få inviga "utomstående" som inte har nära relation med mig. Jag är lika öppen som förut! :-))

Till en viss del så känns det som att bara för att Dumbo är borta så är sjukdomen också. Jag hoppas förstås det, men det är ändå nu resan börjar på nåt sätt. Att ta bort bröstet och således Dumbo var "bara" ett första steg för att kunna påbörja resan.
Skräcken nu är efterbehandlingen..
Som jag sagt tidigare så lär det inte bli strålning, men högst troligt cellgifter.
Med allt vad det innebär. Jag vet mer än jag vill veta i nuläget. Minnesbilder av min sjuka mamma hade räckt gott och väl.
Tappa håret, illamående, enorm trötthet å ena sidan, speedad å andra sidan.
Men jag ska ju bli frisk så det är bara att köra på.
Ett steg i taget
En dag i taget
Men med mål i framtiden

Nu ska jag ut i tvättstugan igen...

Barnen kommer äntligen hem idag!!! Mellanson och lillson!! Äntligen!!
Puss och kramkalas!!
Älskar er mina gryn!

Mamma/Ima