Tuesday, May 12, 2009

Dumbo är död!!

Dumbo är död. Borta. Väck.
:-))

Mmmm jag vet... Kontroll och planering. Jag har datorn med mig :-))
Förstås.
Tur e väl det..
Har två gubbar i samma sal som jag ligger i, så det är, vad ska man säga, luuuuugnt.

Gårdagen först.
Lämnade av hunden hos Martina med familj. Det var ett tungt avsked. Olivia ville väldigt gärna följa med mig när jag gick. Martinas kram när jag gick gjorde sitt. Tårarna rann hela vägen hem plus den tid jag satt i parkerad bil hemmma.
Efter att jag sansat mig lite, plockade jag undan lite hemma. Pratade med pappsen i telefonen.
Hjärt kom vid halv åtta. vi gick till centrum och käkade kinamat. Tog med mat hem till storson som hade valt att stanna hemma.
Vi tre satt och pratade en stund innan det blev läggdags. Descutandusch blev det för mig också. Usch tycker inte om den lukten. Sjukhus.
Somnade så småningom.

Alarmet var ställt på 05.15. Jag vaknade fem. Gick upp och duschade och tog min medicin. Väckte hjärt vid kvart i sex. Jag försökte andas och fokusera på positiva saker. Inte lätt i morse.
Vi åkte kvart över sex hemifrån, var framme och parkerade strax före sju.
Halvåtta hade vi tid för injicering av radioaktivt ämne för att under operationen lokalisera portvaktskörteln. Efter det åkte vi upp till avdelning 36. Blev ett långt väntande kanske inte i tid räknat, utan mera i energi och tanke. Doktor Lazzlo ritade på rätt bröst som skulle åtgärdas. (konstkritiker?? ) Operationen var bestämd till ca kl 10.00. Lååååång väntan, när man bara vill få det gjort.
Hjärt och jag försökte fördriva tiden med att läsa, prata och bara vara i det läge vi befann oss i.
Ca 9.15 kom sköterskan in och skulle sätta dropp.
Hjärt och jag sa hej då... Jag kände en stund av lätt panik. Panik över att det vi väntat med skräck inför, snart var på G. Paniken gick över ganska snabbt, lugnet infann sig. Återigen med en känsla av att på nåt sätt stå utanför mig själv och bara finna mig. Förstå, handskas med och göra det bästa utav. Måste ha gjort det ganska bra. Behöll lugnet hela vägen. Blev nerrullad till operation ca kvart i tio. Fick tjusig mössa och fick lägga mig på britsen. Säkert tio pers därinne, de frågade saker ( har du expander inlägget med dig? haha undrade vart jag hade hamnat ), satte elektroder, nya tjockstrumpor, tog pulsen fixade med kudde under benen, klappade mig. Kände mig lugn ända tills jag somnade.
Jag visste innan jag somnade att antingen vaknar jag utan bröst pga spridning till lymfkörtlar, eller så vaknar jag med expanderinlägget det vill säga litet litet bröst.
Det första jag gjorde när jag vaknade var att stoppa in handen under skjortan... Är jag frisk eller fortfarande sjuk? Har jag bröst eller inte?
Det fanns två bröst!!
Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Det kommer att bli bra!
Jag har ingen spridning!
Tårarna började fullkomligen att spruta!
Jag insåg i just den sekunden vad det betydde. Mitt liv fortsätter.
Mindre komplicerat än det annars hade varit.

Hjärt kom tillbaka hit runt tre.
Glädje! Upprymdhet! Närmare än nånsin! Bäst!
Vi gick ner till entrén och handlade lite, fikade och åt lite på avdelningen, tittade lite på tv och pratade och skrattade mycket. En otrolig lättnad, en stor sten som fallit från oss båda. Bara sån otrolig glädje över Livet!
Besökstiden slutar sju och vi får fortsätta i morgon.
Jag planerar att åka hem i morgon. Jag hör inte hemma här. Jag känner att jag kan göra samma hemma, som jag gör här. Vill skippa sjukmiljön.
Vill vara hemma med gos och storson. Vill ha min säng, min toa min kyl och min plan. De kan inte låsa fast mig här, så jag räknar iskallt med att åka hem.
Nu ska jag försöka sova...
Två gubbar som snarkar i min sal. En gubbe i salen bredvid som är närmare döden än livet, det hörs kan man säga. Han skriker HJÄLP! med jämna mellanrum och hostar som att lungorna är på väg upp. En kvinna som pratar så högt att man skulle kunna tro att de opererat in en megafon i halsen på henne. Någon som verkar fastnat med fingret på larmknappen. Undrade en kort stund om jag hamnat på fel sykehus?!
Det blir musik i örat så jag förhoppningsvis kan koppla av en stund.

Tack alla som skickar sms, som ringer, som mailar, som skickar meddelanden på msn och ni som skriver kommentarer!

Massa massa kärlek!!
Sov gott!

3 comments:

Mia said...

Och det firar vi..:)

Bril 74 said...

Vilken lättnad. Blev så himla glad för din skull att d gick så bra. Gick hela dagen o tänkte på dig... Älskar dig syster. Många Kramar till er allihop. :))))

Anonymous said...

Ligger det män på salen? Jag som läste om vimmelmamman och nån ville hon skulle begära ensamt rum.Hon hade nog bara en annan kvinna på sin sal. Trodde ej man var både och på en sal.