Kärt barn har många namn...

Ett dygn på hjärts föräldrars land. Underbart!
Frisk luft
Träden som lever och som leker med vindarna
Djuren som lever i symbios med varandra
Frihet
Livskvalité
Drömvärld
Flykt

En tur på marknad i Nyköping innan hemfärden idag. Speciellt.. Bil och motorfanatikernas paradis, kanske. "Vanlig" loppis kanske är mera för mig.
Fanns en del ok bilar att titta på dock!

Många tankar som snurrar igen.
Låten som jag lyssnade på kvällen innan operationen, när jag satt i min bil, ensam och otroligt ledsen, spelades på vägen hem. Tårarna strömmade upp i ögonen, innan jag ens hade hunnit reflektera över att det var just den låten. Undrade först varför jag reagerade som jag gjorde, men den fick en speciell mening för mig, då. Därför också nu.
Ska lägga upp en youtube länk på den..

Nu e jag hemma. Ska sätta mig på altanen och läsa med mitt kaffe. Läser en bok av Ingrid Wachtmeister, "Boken jag saknade när jag fick bröstcancer", letar på nåt sätt identitet för mina känslor tror jag.
Bekräftelse på att det är OK med det jag känner.
Läser. Gråter. Fortsätter läsa.

Idag känner jag mig mest tom.
Är tyst.
För mycket i huvudet för att få ur mig sammansatta meningar av betydelse för andra. Så inne i mig själv och det som rör sig runt mig och i mig.
Okontrollerbara saker.
Andras saker.
Mina saker.
Saker som händer.
Saker som sägs.
Hakar upp sig i mitt sinne.
Hackar som en gammal grammofonskiva.
Som en virvelvind i skallen.

Min käre morbror B, (Vill delge) uttryckte i ett mail till mig att jag är precis som min mamma (1948-1981) och mormor när de levde, alltid sätter andra i första rummet trots att man kanske behöver första rummet själv.
Men jag är sån...
Jag är bara jag. Utan de runtomkring mig kan jag inte vara den jag är. Det är alla ni som låter mig vara den jag är.
Mår inte ni bra mår inte jag heller bra!
Jag har trott att jag skyddar en del från oro och sorg genom att inte prata om mig, min sjukdom, om hur jag mår, inte älta och inte fråga för ofta "hur mår du egentligen?" Allt på grund av att jag inte vill strö salt i såren...
Det är tvärsom.
Fakta kvarstår trots allt. Även om vi inte pratar om det. Det får göra ont.
Måste påminna mig själv om att det är tårarna inuti som skadar, inte de man kan torka bort.

Ska sätta mig ute nu en stund och tänka igenom en del...
När?
Var?
Hur?


Återkommer sen