Cancer? Inom sjukvården

Sitter och trissar mig lite just nu. Läst om ytterligare en tjej som blir nonchalant mottagen vid upptäckt av knöl i bröstet!

Varför tas det inte på allvar?!?!

Alla knölar borde undersökas av läkare och tas på allvar, allt för att förhindra att det blir värre än det redan är, OM det är en malign tumör.
"De flesta knölar är ofarliga" Ja visst, det kanske är så, men för att veta om den är ofarlig måste den undersökas. Eller?! Man kan inte alltid veta med en yttre undersökning om den är ofarlig eller ej.

Mmm hur gör man då??

Rutinerna borde vara att all ammunition sätts in från början!
Alla undersökningar ska göras, man ska få ett svar "inom rimlig tid", helst igår, som patient.
Sen utgår man från det svaret.
Med respekt för patient och deras anhöriga.


Att hitta en knöl i bröstet, (eller någon annanstans) är i sig, otroligt ångestladdat. Skräckinjagande. Att sedan bli nonchalerad förvärrar det tillstånd många redan befinner sig i.
Det ska inte i det läget räcka med att säga "det är nog inte farligt".
Jag tycker att sjukvården, alla instanser, har en skyldighet i det här läget att ta emot och behandla det ärende man har framför sig, INDIVIDUELLT. Lyssna, ta emot och åtgärda, lös problemet.
Remiss hit och remiss dit, väntetid, om ens någon vet vart man ska vända sig. Sjukvården borde ha åtminstone information om vart man som patient ska vända sig.
Inte vara så komplicerat.
I mitt fall, Karolinska har det inte, husläkarna har det inte. De lämnade tomma, tysta svar på mina frågor, på min rädsla och min ångest. Varför inte tala om vad jag ska göra och inte bara rycka på axlarna?! De borde veta. Jag visste inte. Hur skulle jag kunna veta?
Men med min frustration, min ilska över nonchalansen, tog jag saken i egna händer.
Men alla orkar inte. Många lyssnar på att "det är nog inget farligt". Ett tag. Men tanken kommer fortsätta mala, om knölen finns kvar.
Ta saken i egna händer!
Våga kräva ett bra mottagande!
Orka kräva information!
Ringde tillbaka till husläkarmottagningen och berättade vad resultatet av min nonchalerade knöl var: "Ojdå..."
Ringde till Karolinska " Ojdå.. Det var inte roligt"
Nej verkligen inte.. Undrar om de lärde sig något på det..

När jag väl kommit in i rullarna, egen journal, eget nummer i statistiken så är läget annorlunda!
Sverige är bra!
Specialistsjukvården i Sverige, upplever jag, är svårslagen.
Bra vård, bra personal och den bästa lösningen för just mig. Individuell vård och behandling. Alltid utifrån mitt läge.

Jag ser mig fortfarande runt när jag är ute bland folk. Jag undrar vilka fler som kommer att bli en siffra i statistitiken, med egen journal.
Jag försöker tänka att dagens 20-åringar om tjugo år ALDRIG kommer att behöva sitta med ångest, inte veta om man lever tills barnen vuxit upp, gift sig och fått barn och stilla undra om de får förmånen att se barnbarnen krypa runt, slutligen resa sig upp och börja gå.
Tills dess har denna sjukdom utrotats. Forskningen idag tyder på att det mycket väl kan bli så.

Den dagen ska jag stå längst fram och hylla Livet!
Hylla forskningen, hylla mig själv och alla er andra som bidrar till att lösa cancerns gåta.

Bidra till cancerforskningen!
Bidra till anhörigfonden (http://www.anhorigfonden.se)
en fond för alla er/de som står "vid sidan om" men ändå är mitt uppe i sjukdomen. Alla nära och kära som behöver stöd.
Det är många runt den sjuke som också blir drabbade, men sällan får verktyg att hantera det.
Jag vet. Har suttit i den situationen också.

Lev Livet!!

Solen skiner alltid ovan molnen!!!

Kramar