Söndag och söndagsångest

Detta trots att jag inte ska jobba i morgon.
I morgon är det blodprovsdag för att säkerställa behandling på tisdag. Hoppas och tror att proverna är under kontroll. Känns hyfsat bra i kroppen i alla fall. Bara huvudet som inte riktigt vill vara med.
Lite orolig för ett sår på tån som inte vill läka. Började som ett skavsår och är nu en enda stor självspricka. Varje steg jag tar så drar det ju upp sprickan så det är svårläkt.
Övriga saker som händer kroppen är att hormonbalansen börjar förändras. Jag börjar nu bli en klimakteriehäxa, med allt vad det innebär. Humörsvängningar, vallningar, tårar och en och annan fruktansvärt kort stubin. Stubinen kan i och för sig hänga ihop med många saker, men skönt att kunna skylla på något verkligt :-)
Lever otroligt mycket för dagen, just nu orkar inte tänka så mycket framåt.

Kvällen igår innebar stora och djupa tankar, tacksam att du Ewa orkade lyssna på mig och serverade mig servett efter servett att torka tårar med. Varma kramar som stärkte och tröstade. Tungt tungt... Lättare idag.
Hatar dessa dippar, som jag vet också måste ut, med det är tungt. Jag vill vara "normal" nu. Det räcker nu.
Tänker tillbaka till den 17 april i år, dagen när jag fick beskedet. Känns som om det var igår. Kan nästan ta på känslan och ilningarna som for genom kroppen. Alla tankar som flög genom huvudet. Tankar på barnen, framtiden? vilken framtid? Hjärt och vänner... hua.... Mitt jobb, jag är inte klar än med det jag vill göra ju!
Blodet som plösligt samlades i benen och hjärnaktiviteten som i en knäpp med fingrarna frös till is, en form av tunnelseende. Allt omkring försvann, liksom den vänlige empatiske läkaren framför mig. som såg ut som han satt och mimade eller åtminstone talade ett språk jag inte förstod. Ledsen att ni behöver läsa detta igen.. Men jag skriver för min skull och en och annan nydrabbad cancerperson som har möjlighet att identifiera sig lite i mina känslor. En bekräftelse på att man i alla fall inte är ensam om att känna sig "på väg att bli galen".
Eller dagen innan min operation, den 11 Maj...
När jag avlämnat hunden till Martina, sitter i bilen på min parkering med tårarna rinnande. Endast Winnerbäck som sällskap.
Hans låt "Faller" började och tårarna sprutade än mer. Jag har fortfarande svårt att inte bli djupt berörd när jag lyssnar på den.
Lyssna på den, försök tänka dig in i mina tankar av ensamhet i situationen, utsattheten hjälplösheten. Hur jag stängde ut allt runtomkring, varenda ljud var ett störande moment i mina tankar. Likgiltigheten inför andra saker. Hur man till slut måste finna sig i situation, hänga med eller snarare en känsla av att just, falla. Handlöst.
Att falla utanför ramarna, inte passa in. Viljan att stänga in mig för att skydda mig, eller lägga benen på ryggen och springa. Fly.
Att försöka lita på hoppet.
Känna att friheten är bakom galler, utom min kontroll.
Hjälplösheten.
Grymt...
Snart fem månader sedan beskedet, otroligt vad tiden går snabbt...
Om fem månader till är vi i Februari då är jag färdigbehandlad, i alla fall vad gäller cellgifterna, håret har börjat växa igen, jag jobbar och tränar för fullt. Vi kanske har flyttat, jag kanske har bytt jobb vem vet? Vi gör framtiden. Vi bestämmer hur den ska bli.
Ta gårdagen med dig, lev i nuet och planera i framtiden.
Här är Lasse Winnerbäcks "Faller"

Kramar