"Hjärtat får inga rynkor"

Skriven av Marc Levengood.
Fin titel med stort djup.
Den fick jag av min arbetskamrat Maud. Jag har läst och begrundat. Man nästan hör finlandssvenskan mellan raderna hehe.
Många härliga rader!

Du som kommenterade anonymt igår..
Hör gärna av dig så jag får klarhet i vem du är!
Livet är för kort för att gräma sig över saker som varit. Låt oss reda ut det och få frid i våra orynkbara hjärtan.

Igår, på min väg in mot stan och terapeut J, sitter jag på tunnelbanan. I min vagn sitter en kvinna med en pojke på en 5-6 år. När det är dags för de att kliva av reser sig kvinnan och går mot ugången, sedan reser sig pojken.
En söt liten späd kille, med huvudet nedböjt.
Han nådde mig till midjan ungefär.
Han hade blindkäpp.
Han är blind.
Detta verkade vara en av hans första gånger ute med blindkäpp.
När han klivit av vagnen säger kvinnan att han ska gå åt vänster.
Pojken kramar om sin blindkäpp med ena handen, medan det ser ut som han febrilt söker en varm hand att hålla i med den andra. Han går med huvudet nedböjt.
Han såg så sårbar ut...
Mina tårar vällde upp i mina ögon. Gör det även nu när jag skriver om det.
Den osäkerhet och den rädsla pojken utstrålade satte sig som en klump i min mage och hals, och som en tving runtomkring mitt hjärta.
Vilken okänd värld det måste vara. Vilken skräck. Åtminstone utstrålade han det.
Alla ljud, okända marker och folk överallt som bara springer på.
Mina tårar vägrade ge med sig.
Har aldrig reflekterat över att föds man blind så måste man någongång ge sig ut i den mörka världen, övervinna det som skrämmer och lära sig leva.
Kände så med honom.
Ledsen över att han aldrig får se årstidernas färger eller ansiktet på den älskade.
Aldrig få se ett leende, eller se kroppsspråket när kroppen skriker ut glädje.
I det läget var jag glad att jag "bara" har/haft cancer.
Mina personliga problem är övergående, förhoppningsvis.
Med tårarna rinnande.

Terapeutbesöket gick som vanligt, bra.
Men det är jobbigt. Tungt. Uttömmande.
Oftast så tar man olika former av beslut varje dag, utan att ens tänka på det.
Oftast lätta beslut, vad man ska äta, vad man ska göra och när man ska handla.
De mindre lätta besluten eller åtminstone det som ger konsekvenser längre fram kanske kräver lite mera tid.
Men just nu så fungerar inte mitt beslutsfattande.
Varken små eller större beslut.
Därför är det skönt när andra säger "nu ska vi" eller "nu ska du". Så tveka inte att tala om för mig vad jag ska göra! :-))
"När passar det?" funkar inte nu.

Idag blir det ett försök att springa runt spåret. Efter det ett gympass på jobbet.
Som mumma för kropp och själ!
Sen blir det Täby entrum och trebutiken för reparation av mobiler...
Dessa mobiler...

Ha en skön och mysig höstdag!
Njut av sol, klar luft och Livet!

Kramar