Dusch och plötsligt intag

Först, TACK "Sarah med M", och "Pys" för kommentarer!
Som alltid, det värmer!!
Sarah, jag vet att du skulle klara det minst lika bra. (kan vara så att jag känner till vem du är, trevligt att du kikar in hos mig ibland :-) ) Har man dessutom barn så måste man. Det finns en inre styrka hos oss alla,även om den ibland sviktar. Återkom så ofta du vill!!

Idag, plötsligt och till synes från klarblå himmel, tog skräcken tag i mig.
Jag stod i duschen, mitt numera vanliga andnings och ventilationsrum, och det slog mig plötsligt "vad händer om jag inte klarar mig?"
Tårarna sprutade...
Tankar jag inte tillåtit mig att tänka, känslor jag inte tillåtit finnas.
Allt tror jag så här i efterhand bottnade i samtal med smul i morse.
Jag sa till henne att hon är bäst.
"Du är bättre, du får mig att orka" sa hon till mig.
Det blev en slags bekräftelse på att bli ihågkommen om det inte går som jag tänkt.
Jag vill påverka och göra avtryck hos människor. I positiv anda. Jag vill bli ihågkommen, jag vill att de som tänker på mig ska tänka positiva tankar, att jag ska ha kunnat förmedla stor kärlek. Jag har ett stort hjärta. Ibland för stort för mitt eget bästa.
Min stora skräck är att ingen skulle komma ihåg mig när jag är borta...
Det här är jobbiga bitar och tårarna rinner fortfarande.
Var för någon månad sen in på "vita arkivet", började registrera mig men var tvungen att sluta. Det gick inte! Otroligt morbid känsla att sitta och planera begravning, musik och mina önskemål för en tid då jag inte finns kvar. Jag är inte redo för det. Jag ska vara kvar här ju! Så länge det bara går. Hade jag varit "frisk" hade det kanske varit annorlunda, men det kom för nära när man haft döden flåsandes i nacken, hack i häl. Det kändes så, då.
Däremot så finns alla lösenord till mail, blogg och andra sajter, alla koder till banker, kort och dylikt och annan vad jag tror nödvändig information nerskrivet så att det blir praktiskt och smidigt i ett första steg.

Som jag sagt förut så ser jag mig som cancerfrisk nu. Dumbo eländet är borta och cyton tar förhoppningsvis bort eventuella förirrade småDumbos, om det nu finns några sådana. Men ibland hinner tankarna ikapp och jag tillåter mig att reflektera över den sits jag faktiskt sitter i och hur den faktiskt varje dag i det mesta jag gör påverkar mig. Jag ser det inte som en svacka utan mera ett inslag av realitet. Att våga reflektera över livet.
Jag njuter av att få vakna varje morgon, är mycket mera lättsam, bryr mig inte så mycket om småsaker som tidigare irriterat mig. Ser fler lösningar än problem och rycker mera på axlarna åt saker som händer.

Idag blir det matshopping, det ekar i kyl och frys. Dessvärre så ekar det i huvudet också, matfantasin är som bortblåst. Har inte mycket till aptit och mottager därför tacksamt matförslag från de som har :-)
Flygande Jakob på förslag så det blir det i alla fall. Trött på "vardagsmat". Vill göra nya, annorlunda maträtter men ack så svårt när fantasin är noll och inget smakar. Efter shopping blir det omläggning av piccline, igen. Tiden springer iväg, tycker att jag nyss var där.
Om en vecka precis har jag avklarat 2/3 av min cyto behandling och jag ser slutet!!
Längtar att få komma tillbaka till jobbet, ösa järnet och bli trött på ett positivt sätt i kropp och själ. Längtar efter att få börja träna, styrka och kondition. Att få och kunna springa 5 km i spåret och få blodsmak i munnen, ösa järnet!
Att få skrubba min vänsterarm där piccline sitter och kliar. Att köra armhävningar och få bort hänget som nu blivit. Att bli mera "normal", haha om det nu är ett läge för mig. :-))

Nu måste jag torka tåren och ösa järnet! Var på makeup kurs i går ju, och det ska visst ta viss tid och ett antal moment för att vara färdig makead, haha. Måste ju prova all min nya makeup!!! Återkommer i nästa inlägg om det!

Stora varma kramar, från mitt hjärta!