En del saker glömmer man aldrig

Man får väl tolka det som att det är något som är viktigt, eller åtminstone varit viktigt, för den personliga utvecklingen.
I slutändan i alla fall.

Jag minns inte mycket från min barndom, tyvärr... Jag tror det har varit mitt sätt för att orka hantera min verklighet. Medan det finns vissa saker från barndomen som alltid kommer att sitta på näthinnan, strax innanför huden och ibland genomsyra min kropp och mitt sinne. En balansgång, i vissa lägen, att orka och att faktiskt behålla ett sunt sinne och inte agera. Det är svårt.
Den det alltid handlar om i slutändan är ju JAG, mig själv.
Mitt sätt att hantera och använda mig utav mina erfarenheter. Att använda mig på ett positivt sätt av min sorg, min ilska, mitt utlämnande och utsatthet. Men viktigast av allt min glädje och livslust.
Det är svårt att alltid i alla lägen lyckas med det.
En av mina största rädslor är dock att lämna ut mig och mina innersta känslor. För mig är känslan av svek större än många andra känslor, tyvärr. Det märker en för livet. Svek finns på många sätt. Men det handlar alltid om något slags förtroende, överenskommelse tyst eller öppen, i slutändan.
Eller åtminstone inbillat sådant.
Min terapeut J är en person som jag gett mitt förtroende. Känns lite dubbelt för att hon är okänd för mig. Hon är en person, som oavsett vilken information hon får, inte skulle kunna skada mig med just den informationen. Hon för inte vidare, skadar mig inte, pratar inte med mina nära. Det hon gör är att leda mig in på rätt spår (för mig), hjälper mig se saker från en ny synvinkel, vänder och vrider ibland utochin på hjärtat för att se min storhet i det lilla, eller ibland lilla jag i det stora.
Det är känslosamt, energikrävande och allt hänger bara på mig. På min vilja att hantera och förändra. På min vilja att släppa ut det som fightas inom mig, delar av mitt liv och min vilja att förändra mitt tankemönster mer mot det jag vill att det ska vara, eller hur det faktiskt borde vara.
Ibland små små steg mot förändring, ibland krävs det större. Varje förändring tar tid och människan blir aldrig fullärd, vi strävar alltid efter utveckling. Så även jag.
Ett utmärkt sätt för mig att slippa ta tag i mig själv och mitt liv har alltid varit att engagera mig i andra och andras problem och "jobbigheter". Det gör jag fortfarande.
MEN... Det jag gör, det jag engagerar mig i, gör jag MED och AV hela mitt hjärta!
Varje personligt engagemang jag gör i en annan människa, gör jag som om det gällde livhanken på mig själv. Jag vänder gärna ut och in på mig själv, bara det hjälper en annan suktande själ. För jag vet hur det känns att stå på "andra sidan".

Jag sviker inte ett förtroende.
Aldrig.

Därför är det också många som pratar med mig. Jag är glad för det!!
Fortsätt!
Där och då kan jag på ett positivt sätt, för andra och mig själv, få användning av de erfarenheter som märkt mig, som präglat mig till den person jag faktiskt är stolt över idag. Jag kan göra något för någon annan, också.
Men känslan av svek, rädslan att återigen bli sviken, den finns alltid.
Man får lära sig att leva med den känslan och grovsortera innan man lämnar ut livet till någon.
På tisdag ska jag till min terapeut J igen! :-)
Tiden flyger alltid iväg när jag är där.
Det man ratade i skolan, dubbeltimme, skulle sitta bra i dessa lägen. Det finns en del att prata om.
Ska ta upp bokskrivandet igen, det är tufft, tar energi och tid. Men det handlar om mig och mitt liv. För mig är det viktigt.
Kan jag med mina ord hjälpa/stötta EN person, så är det värt det.

Avslutar med orden

"Var rädd om dubbeltimmar och förtroenden, de förändrar liv"


Stor, stor kärlek!