Nog nu! Gnälligt? Ja kanske...

Kan det inte få vara nog nu!?
Kan det inte räcka för denna gång...
Det kan inte vara möjligt att det ska vara så här?
Jag ligger (mest) eller sitter, kollar TV, film (TACK EWA!) eller bara ut genom fönstret.
Orkar inget, det är som om musklerna inte lyder, kroppen går på tomgång om ens det.
Tårarna rinner mest hela tiden, av självömkan, och den vida rädslan att bli lämnad själv. Med det här. Med mig själv.
Jag orkar, det gör jag.
Jag har inget val.
Illamåendet sköljer över mig som vågor emellanåt och har svårt bara i tanken att ens fundera på matlagning, middag till barnen osv.
Kul morsa...

Letat febrilt efter information om biverkningar som just min behandling kan ge. Information från andra patienter, inte läkare.
En av tjejerna reagerade ungefär som jag, efter varje behandling. Trött, orkeslös, illamående, kräkningar, kroppsligt slut. När jag säger trött så är denna dimension av trötthet något helt annat än vad jag nånsin kunnat föreställa mig.
Apatiskt trött. Ledsamt trött. Obeskrivligt.
Orkar inte ta mig för med något alls, allt känns som jätteprojekt.
Förhoppningsvis så vänder det snart, lagom till omgång nummer två.
Då är det bara fyra omgångar kvar!
Till jul så räknar jag med att jag är färdigbehandlad, med god marginal inräknad. Då ska firas, BIG TIME!

Skiten ska bort! För varje biverkning, för varje känning jag har, så vet jag att giftet gör det det ska och lite till.
GO,GO "chemoshark"!


Kärlek