Jag ska se om det går att förbättra, utveckla och fördjupa gårdagkvällens halvvimsiga inlägg.
Skrev just då mest för att så många ville veta hur det gått, orkade inte sätta mig med telefonen och ringa.
Vi blev väl omhändertagna på SÖS, måste säga att vårdpersonalen ¨på onkologen och behandlingsavdelningen är fantastiska.
Som vanligt så var vi i god tid. Så det blev gott om tid att få upp nervositeten i kroppen, kröp fullkomligen i hela mig. Dessutom hade de skjutit på tiden lite för att det fanns möjlighet, "ett erbjudande", att sätta in en piccline (fast infart) redan igår, istället för att vänta i tre veckor till med det. Det är bara att köra.
Så det blev ett "litet ingrepp" med i gröna kläder, scrub och otroligt ren vänsterarm. De letade, med hjälp av ultraljud, upp ett bra kärl att sätta Piccline i.
Hjärt satt på stol bredvid.
Det blev ett blodigt sjöslag kan man säga. Stackars hjärt som fick utstå att se på. Det spände lite stundtals i armen, men vad ska man göra?? Det ska ju bara bli gjort!! Det kunde ha varit värre!
Hur det än är när jag väl kommit plats, så är det som att jag kliver ur min kropp, blir lugn, andas ganska normalt, överlämnad på något vis. Litar fullkomligt på vårdarna. Trots det vill jag gärna hela tiden se vad de gör. Nu hade jag ju ett gäng gröna dukar som ena sköterskan hela tiden lyfte upp så jag inte såg något!!
Efter det blev det röntgen för att se att piccline satt rätt. Det vill säga från piccline går en tunn tunn, ca 40 cm lång, mjuk gummislang till hjärttrakten, detta för att cellgifterna ska pumpas ut i kroppen på snabbast möjliga sätt. Skadligt förstås om det blir liggande i kärlen för länge.
Röntgen visade positivt resultat så det var bara att köra på med behandlingen.
Först en spruta med cortison, (andra gången idag då jag redan tagit hemma också) för att motverka allergiska reaktioner och medel mot illamående. Spolning med Natriumklorid mellan varje påse gift.
Första, Fluorocid, fick jag i spruta i infarten.
Den andra, det röda, kopplades på via droppmaskin. Det var läskigt för det syntes verkligen när det närmade sig kroppen. Varje pumpning kom det närmare. Till slut var hela droppröret rött likaså infarten. Detta dropp tog en halvtimme.
Det sista som man kunde känna vissa biverkningar av direkt tog en timme att ladda in i kroppen. Stickningar i näsa och tung i huvudet var några.
Här kom min huvudvärk... Sen om det berodde på giftet eller för all spänning för denna dag började släppa. Spelar ingen roll. Den var där och hade bestämt sig för att stanna.
Började ju gårdagsmorgonen med att inta 8 betapred, cortison tabletter. Dessa gjorde mig helt speedad!!! När jag sedan fick injektionen med cortison fyllde jag speed förrådet. Fick helt galna skratt attacker, så där som ni som känner mig väl vet att jag kan få ibland. Går inte att sluta!! Det hände under hela eftermiddagen. Första riktigasmashen kom när vi klev ur hissen från onkologmottagningen, det höll i sig hela vägen till SÖS garaget. Tårarna rann längs kinderna av skratt, avspänning och allt var plötsligt otroligt kul.
Hahaha folk måste ha trott att det hänt något allvarligt, de trodde säkert att jag storgrät.
Vi åkte hem, jag till huvudvärkstabletter. Vi tog en promenad med Olivia. När vi sen kom hem var jag så illamående så det blev till att ta några piller för det också. Hoppades att det skulle gå över, men inte..
Vi vilade en stund, somnade faktiskt, trots hög som ett höghus. Vaknade skulle fixa mat, Hjärt jobbade lite. Men det gick inte att äta....
Drack Coca-Cola då jag läste någonstans att det hjälper till att rensa ut överskottet på gift i kroppen. Det anammade jag direkt. Gott är det också.
Hjärt gick och handlade och tog så småningom kvällsprommis med hunden. Jag duschade av mig den äckliga sjukhuslukten, eller försökte i alla fall, det sitter ju i den äckliga tejpen som håller picclinen. Luktar sjukt illa.
Jag tog en till Primperan verkade inte hjälpa den heller, så det blir primperan i rumppiller variant i fortsättningen.
Tack för all hjälp Hjärt! Du är ovärderlig! (Du får väl skicka faktura!! :-)) )
Anledningen till den sista kommentaren är en ca 60årig kvinna som satt och talade om för sin gamla mamma, i kafeterian på SÖS, att hon minsann tänkte kräva mamman på ersättning i kontanter för att hon varit tvungen att ta ut en semesterdag för att följa med mamman till sjukhuset... Gjorde Hjärt och mig illamående.... Stackars gamla mamman.. Undrar hur mycket av sig själv och sin tid som hon inte offrat på sin dotter under hennes uppväxt! Blev makabert faktiskt, otroligt vilka snikna människor det finns.
Har sovit hela natten. Helt otroligt!!
Hjärt har knappt sovit alls. Men han upp och iväg och träna nu på morgonen. Sen åker han till Gnesta och landet några dagar, kommer åter Fredag.
Fått en uppgift som jag ska göra och lovat hålla.
Ska Hjärt! Lovar!
Idag kommer nog barnen hem igen. Det blir nog bra.
Känns tungt, och värst av allt kanske, att de här dagarna inte ens orkat med mitt åtagande som mamma. Känns ruttet. Känns som ett svek.
De kan ju inte förstå, när jag knappt gör det själv.
Vi ska i alla fall försöka åka på en dagskryss till Åland, får se hur denna dagen blir först. Ska vi åka så blir det i morgon. Sen från torsdag ska jag inte ta flera cortisontabletter, så risken är att kroppen går lite i sänk då.
Nu ska jag upp och ta min Primperan och mitt lösningsmedel för magen.
Sen försöka få i mig lite frukost.
Måste äta något.
Återkommer under dagen!
Kärlek till Livet
Stor Kärlek Hjärt!
Du är bäst!
Jag älskar Dig.
Vilket team vi är!
Ima
No comments:
Post a Comment