Puh...

Fortsättning på fredagen...
Vi blev sittandes på Astrid Lindgren och väntades på operation. Lillson fick till slut dropp i alla fall och fick ganska snart tillbaka färg på kinder och läppar, från att ha varit gråvit.
Han hade ont i högerhanden på grund av det brutna fingret, i vänsterarmen satt droppet så han kunde inte använda någon av armarna, lillegubben...

Halv nio kom de in och sa "att det blir ingen operation ikväll, för många akutfall har kommit in"
Så droppet kopplades bort Lillson fick äta pannkakor med sylt och glass, dricka cocacola och hans liv blev lite lättare. Han och pappan sov kvar där. 21.30 åkte jag hem, skulle ju jobba idag, upp 04.15 var planen.
Fem kom jag upp, sliten... Stress! Börjar sex så det blev sprintlopp här hemma. Bad De ringa från sjukhuset när det var dags för operation.
Kvart i nio ringde R och sa att Hampus låg på operation nu. Jag lämnade jobbet och åkte till Astrid Lindgren och väntade på uppvaket. Ville vara med när han vaknade, speciellt då jag inte kunde vara med när han somnade.
Han var riktigt vaken vid halv elva, men hade ont ont ont... :-( Det rev och slet i mitt mammahjärta. Att inte kunna blåsa bort det onda, vagga och pussa bort det som gör ont. Det här var verkligen en annan typ av smärta. Han fick ganska mycket mera smärtlindring både på uppvaket och sedan påfyllning på avd. Nu är han ok. De kom hem nu under kvällen.

Tack för information och kommentarer! Skönt att höra från andra hur det kan vara, sen vet jag också att allt är individuellt.

Min dag i övrigt:
Innan jag åkte från jobbet pratade jag med en person som ser genom mig, hon vet vad jag tänker utan att jag pratar, hon anar och ibland vet hon till och med exakt hur jag känner. Hon ropade på mig, jag gick dit. Hon plockade upp ett sååå fint halsband, som kommer att betyda så oerhört mycket för mig. Hon har också haft bröstcancer. Jag fick en lyckoamulett av henne! Jag blev så överväldigad att jag började gråta, tårarna bara kom på en gång. Om jag uppfattade det rätt, i mitt känslotumult, så har hon gjort halsbandet själv, hon har burit det för lycka och tur genom sina behandlingar. Det ska jag också göra. De gånger jag inte kan ha det ska jag ha det så nära det bara går. Lägger in en bild på det, det är stort! Hur ska jag kunna tacka tillräckligt för den gest och genomfina känsla hon visade mig?! Jag vet inte...
Tillbringade tiden mellan 9-14.30 på sjukan, därefter höll jag på att stupa. Det snurrade i huvudet, skallvärk och helt slut... Åkte hem och la mig. Läst lite i en bok jag fått låna av en arb kamrat som också hon haft bröstcancer

"Ditt liv i dina händer" av Janet Plant, den verkar jätteintressant och kommer att läsa den, men inte i ett streck. Måste få andas ren luft emellanåt.

Trögandningen håller i sig. Vet vad det beror på men får nästan halvpanik ändå. Funderar allvarligt på att begära att få lugnande för att se om jag kan få det att släppa. Kuratorn på ALERIS ska jag ringa också, och försäkringskassan och nu också trygghansa både för mig och lillson och vad var det mera?? Byta däck på bilen, boka service på bilen. För att inte tala om tvätthögen... Borde börja någonstans.. Ju fler saker det blir på listan desto mindre orkar jag göra, jag vet det.
Vill helst just nu bara lägga mig, blunda och tänka mig bort ett tag, ett långt tag.
Till livet som det var innan påsk.
Till ett liv som inte kände några svårigheter.
Som andades ren och ny framtid, nu känns det som det är långt dit.
Jag vet att det är långt dit och jag ska dit. Men kan det inte bara flyta på nångång??
Nej jag e inte deprimerad, det är bara fakta.
Jag kämpar, det ska gudarna veta. Jag är inte den som ger upp!! Aldrig nånsin!!
Jag måste bara få känna också.
Antar jag.

Nu ska jag duscha...
Min dusch, mitt egna andningshål, som tillåter tårar att blandas med vatten.
De syns inte då
Men de känns
I morgon är ny, BRA dag!

All kärlek