Dumbodagen

Dumbo har intagit mitt bröst.
Men inte mig.
Jag har bröstcancer.
Det är sånt jag bara läst om och hört andra berätta om och nu befinner jag mig i sitsen själv.
Overkligt.
Konstigt.
Läskigt.
Fick provsvar igår och vet inte om jag riktigt har förstått det än. Ny läkarundersökning nästa vecka av kirurg då det bestäms vad och hur mycket som ska tas bort.
Och när?
Helst igår.
Vill inte ha något odefinierbart växande i mitt älskade bröst. Livets källa. Mitt bröst!
Men livet, som tidigare var självklart, är viktigare än något annat just nu.
Viktigare än mitt bröst. Viktigare än mitt hår. Viktigare än något annat.
Det är mitt liv. Mitt och mina barns liv. Mitt och Fredriks liv. Vårt liv.
Vaknade i morse och trodde för en millisekund att jag drömt en mardröm.
Insåg att detta är min nya verklighet och sorgen kom över mig igen. Eller rädslan, för det som ingen vet något om. Ingen kan säga exakt vad som kommer hända eller göras med mig. Operation naturligtvis, men sen då?
Blir det strålning? Troligen.
Cellgifter?
Hormonbehandling? Eller alltihopa? Eller ingetdera?
Ovetskapen och väntan är värst.
Alla "symptom" från övriga kroppen som jag plöstligt inbillar mig har med Dumbo att göra.
Är det därför jag har ont i benen? Ryggen? Nacken?
Ångestandning, känns som om lungorna har krympt.

Berättat för alla som finns runtomkring mig, känns skönt att ha öppna kort. Både för mig och andra. Finns inga hemligheter, finns inga dumma eller konstiga frågor. Allt är tillåtet.
Fråga på. Undra. Våga vara den du är och har varit.
Jag är samma gamla Ima, men med en tillfällig inneboende.
Med Stort hjärta och mycket kärlek.

Återkommer senare!

Kramar