Ett steg närmare stympning

Onsdag den 29 April, dagen före Valborgsmässoafton

Dagen innan vi hälsar våren välkommen.
Och det med färger som går i ljusgrönt! Alla små löv och blad som sakta vecklar ut sig och nu är bebislöv. De kommer att bli fullvuxna inom snar framtid, och till hösten byta färg och slutligen ramla av.
Allting har sin gilla gång kan man säga. Livet fortsätter, tack och lov, oavsett vad som händer runtomkring. Det är olyckor, barn föds, människor dör, naturkatastrofer och människor blir sjuka. Livet fortsätter. Tack och lov!

Jag är i allra högsta grad levande! Jag känner, jag andas, jag lever och framför allt JAG ÄLSKAR! Det måste vara den största känslan! Jag skulle kunna skriva hela bloggen om människor som jag älskar, som betydde så mycket för mig innan jag blev sjuk och som jag nu känner sån otrolig kärlek och närhet till. Många har kommit mycket närmre medan några få andra är lite avvaktande. Inte på grund av mindre kärlek eller mindre "tycka om" utan helt enkelt för att det är svårt att hantera att någon man tycker om är sjuk. Det är cool med mig, man får tycka så, jag tycker inte mindre om dig/er för det. Jag vet ju vad det beror på. Det är OK!
En sak bara!! TRO ALDRIG att du/ni stör!! Jag säger till om jag inte orkar, kan eller vill. Och det är aldrig personligt.

Idag var det läkarbesök. Träffa Fuat Celebiougli (hehe inte Fuatse!) kirurg och så en plastikkirurg Bill, Bell eller Bull. Haha namn e inte min starka sida (vilken var det nu då?)
Lite komisk situation blev det när de två karlarna sitter med armarna i kors, på varsina snurr-kontorsstolar ni vet, framför mig som sitter på britsen naken på överkroppen. De känner och klämmer och tittar och diskuterar sinsemellan hur och var de ska snitta och hur det ser ut idag. Känner på Dumbo och konstaterar att jag varit duktig (!!) som överhuvudtaget hade hittat den som är så pass liten. Jag sträcker lite på mig och de fortsätter diskutera vilken storlek på protes som ska sättas in. Vilken Storlek? Haha jag såg genast Dolly Parton framför mig. Proteserna de hade liggandes på bordet såg i alla fall ut som avgjutna från Dolly Parton.
Undrade stillsamt "Hur tänkte de nu?"
Blev ju tvungen att fråga hur mycket de egentligen tänkte stoppa in! Haha Skönt att kunna avdramatisera det hela lite. Det blir inte mer än 300 till en början om man nu kan stoppa in något. ( Det hänger ju på om portvakten är fri från cancer eller ej.)

Jag ställde min fråga som jag undrat över: "Hur kommer det sig att man väljer att ta hela och inte "tårtbit"? Gjorde klart och tydligt för de att jag är inställd på, vill och har förlikat mig med tanken på att ta hela, så det var inte av den anledningen jag frågade. Utan vill veta vad som avgör vad.
Fröken frågvis.
I mitt fall så var det för att Dumbo inte syntes på mammografin och man vill vara säker på att Dumbo inte har ynglat av sig och risken att man inte heller kan se småDumbos. Då tar man det säkra före det osäkra. Plstikkirurgen var också tydlig med att säga att "vi vill att våra flickor ska vara fina när de går härifrån så vi gör alltid det bästa vi kan för patienten" Känns skönt med det tycker jag.
Protesen är ju platt från början och eftersom jag inte kommer att ha någon bröstvävnad kvar så är även bröstet platt. Protesen pumpar man sedan upp allteftersom, med några veckors mellanrum till "önskad" storlek, bröstvårtan är ju också den borttagen förstås, så det blir ett runt bröst utan bröstvårta i alla fall den första tiden, innan man kan åtgärda även det. Man kan visst bygga bröstvårtor av lite av revbenen har jag hört. Men det blir ett senare projekt. Nu är nu.
Ingen strålning, men ev cellgifter med protes. Det visar sig.

Om det visar sig att portvaktskörteln bär cancerceller så går man vidare till lymfkörtel i armhålan och testar den, denna test gör man med hjälp av ett blått ämne som sprutas in i bröstet strax innan operationen. Om någon av dessa körtlar bär cancerceller sätter man inte in någon protes just då, utan nästa steg blir i så fall strålning och cellgifter.

Idag har andningen fungerat alldeles utmärkt. Konstigt. Inte ens när jag kom hem har jag dragit efter luft. Ångesten kanske håller på att lägga sig. Vore skönt för då kommer nog också mera kraft och ork tillbaka.
Var in på jobbet en sväng och tog en fika med Ewa, alla mina arbetskamrater är så fina och goa. Jag blir sååå rörd.... De frågar mig och klappar om mig, det betyder så himla mycket för mig! Tack snälla ni!!!!! Jag vet att ni är flera som läser, skriv gärna kommentarer om ni vill och orkar, så vet jag vilka ni är!! :-))
Nu ska jag lägga mig och vila lite innan lillgos kommer hem. Mellangos kommer strax efter och storgos kommer sen.
Ska lägga in lite mera bilder under eftermiddagen. Livar upp sidan lite.
Kramar så länge!

Mat idag?? Hmmm..