Kärleken till livet

Det blev ett lååååångt inlägg, men som sagt, det är för min skull jag skriver.


Tankarna har gått runt nästan hela dagen idag. Vill så gärna för min egen skull försöka beskriva vad och hur det känns i mig just nu.
Att kunna ta fram detta och läsa om några år, när man fått perspektiv och faktiskt för att påminna sig själv om att ta livet på allvar.
Att leva, varje dag, hela tiden.
Jag ska göra ett försök.

Påskafton, lördag 11 april, 2009.
Vi har lagt oss för kvällen. Jag drar med min vänsterhand över mitt högra bröst. Som i en uppmaning stannar handen precis ovanför bröstvårtan där jag tycker mig känna något. Något som känns som en ärta. Kan inte sluta känna på denna märkliga sak i mitt bröst. Samtidigt med fasa, faktiskt direkt känna en makaber olustig känsla.
Hjärt höll i mina händer till slut för att jag inte skulle känna på den mera.
Men jag visste redan då.
Påskdagen och annandagen gick, många tankar och en overkligt känsla av hjälplöshet. Storhelg och inte öppet på någon vårdinstans som hade lust att ta emot.
Det är/var ju inte akut.... (för de, nej..)

Tisdagen 14 april
Vaknar och sätter mig och ringer omedelbart för att få den lilla knölen kontrollerad. Min önskan att jag inbillat mig alltihopa fanns med hela helgen. Varje gång jag kände efter blev jag lika besviken över att den fortfarande fanns kvar där.
KS, det sjukhus där jag redan sedan tidigare är inskriven, vägrade ta emot mig utan remiss. Detta trots att jag redan finns i deras onkologregister.
Trots att jag berättade hur orolig och rädd jag kände mig.
Trots mina försök att övertala de att ta emot mig blev det blankt NEJ.
Ok... remiss... Hur får jag det?
"Husläkarmottagningen"
Ringer min husläkarmottagning som konstaterar att det inte är akut.
"Vi kan sätta upp dig på en läkartid om två veckor?!"
Idioter!!
Jag lade på luren.
Med tårarna rinnande, med känslan om att vara ensammast i världen, just då med en känsla av att om jag skulle vänta i två veckor så skulle mitt liv vara slut.
Varför var det ingen inom sjukvården som lyssnade och förstod?
Är det så att man själv eller någon nära måste vara/ha varit drabbad för att empati ska finnas?
I min ledsamhet växte, som brukligt, (tacksam för det!) min ilska och irritation över relativt enkla saker som inte fungerar i vårt samhälle. De är dessutom lätt avhjälpta genom att man som vårdpersonal LYSSNAR. Detta är inte första gången jag får "bråka" till mig stöd och hjälp.
Tack och lov för internet och GOOGLE!!
Google blev min räddning just den dagen och kanske för resten av mitt liv.
Jag googlade ordet bröstcancer och fick upp en mottagning där man på en och samma dag fick genomgå undersökningar inklusive mammografi och ultraljud och därefter punktion om det behövdes.
Jag ringde, bokade upp en tid till den 16 april, torsdag, och skulle få svaret på biopsin samma eftermiddag. Undersökningarna gjordes enligt konstens alla regler, inklusive biopsin. När svaret skulle ges så var det inte riktigt lika lätt. Läkaren kallade in mig och sa att man behövde analysera provet ytterligare och bad mig återkomma dagen efter, 17 april, fredag.
Då var jag övertygad.
Jag visste med 100% säkerhet att det var som jag misstänkte.

Det bästa jag gjorde under denna mörka vecka var att vara helt öppen med mina barn. (Hjärt självfallet med från punkt ett!!) De visste att jag hittat en knöl, att den skulle undersökas och att det kunde, men behövde inte vara, bröstcancer. Det var tunga samtal, på olika åldersnivåer. Med svar och frågor som blev tvungna att vändas och vridas på. In och ut. Ut och in.
Själv var jag bara urlakad, tom och på samma gång så otroligt öppen.
Säker.
Säker på att vad det än var som fanns i mitt bröst, så är det "bara" ytterligare en match att gå.
Kanske mitt livs match, men jag står som vinnare.
Inga om, inga men, inga eller!!
Visst, klart att jag hade mina mörka stunder under denna vecka. Tårarna sprutade så fort jag var själv och kunde släppa på ventilen.
Men det var nödvändigt för att orka med allt runtomkring.
Skräcken, just då var enbart att det växte något i mig, något sjukt som fortfarande fanns kvar och levde där inne i mig. Som fick härja fritt medan sjukvården skulle gå efter sina förbaskade byråkratiska punkter. Skräcken som tog tag i mig så fort jag skulle tvåla in mig i duschen och verkligen inte ville ta på mina bröst. Ville inte känna, inte veta. Glömma bort.
Struts...

Fredagsmorgonen kom, med beskedet jag redan visste. Hur sjukvårdens kvarnar sedan har malt har jag skrivit om så många gånger redan så det hoppar jag över.
Nu är det bara känslor.

Från att inte veta något alls, egentligen, om bröstcancer sög jag åt mig allt. Läste så mycket jag kunde. Pratade med så många jag kunde. Försökte ställa in mig på det värsta, som i mitt fall mitt läge just då, var att bli stympad, cellgifter och strålning.
Sorgen över att i min ganska nya realtion med Hjärt (6 månader då) var tvungen att genomgå detta. Skulle vi klara det? Orkar vår nya relation med det här? Växer vi ihop mera eller orkar vi inte? Orkar Hjärt med det här? Hur går man vidare i det här? Med det här?
Det hade kanske varit ett "lätt" val för många, att bara vända på klacken och faktiskt inte orka. Men Hjärt är Hjärt!
Tillsammans har vi orkat trots att det varit tufft, kämpigt, många tårar och tuffa tider. Kärleken är starkare än nånsin och jag är så otroligt glad och tacksam för det.
Du är BÄST!
Älskar dig!

Sorgen över "förlorat" bröst har inte slagit mig hårt i huvudet. Jag bestämde mig tidigt för att jag ser ut som jag gör, av en anledning. Jag har gått en tuff match och är lite ärrad, men blivit desto starkare. Vägrar gömma mig bakom proteser eller uppstoppade BH´s. De som känner mig vet vad jag gått igenom, finns ingen anledning att förställa mig på nåt sätt. Genom att jag accepterar mig själv som jag är, vinner jag respekt hos andra. Det är min fasta övertygelse.
Nu är cytostatikabehandlingarna över. Strålning behöver jag inte eftersom jag tagit bort all bröstvävnad. Nu känns det som en stor lättnad, men ändå så otroligt skumt.
Jag minns känslan när jag blev utskriven första gången från förlossningen och plösligt skulle ta hand om ett nyfött barn, lika tafatt känner jag mig nu.
Vem ska ha koll på mig nu?
I samma tanke, i samma andetag inser jag att det är nu livet börjar, på riktigt. Faktiskt!
Nu har vi genomgått vårt hållfasthetstest och livet kan börja.

Det är en fasansfull resa vi har gjort och på samma gång en resa som har gett mig så otroligt många positiva händelser. En resa i mig själv och samtidigt med och genom andra.
Jag har kommit många människor så mycket närmre nya och gamla, jag uppskattar verkligen livet varje dag och tar tag i saker som tidigare varit obekväma eller jobbiga. Det känns numera som en fis i rymden.
Efter cytobehandlingarna har jag mått illa, ibland upp till en vecka efter. Det är ett illamående som jag inte kan beskriva med ord. Går inte att äta, inget smakar. Låter man bli att äta blir det ännu värre. Vakna klockan fyra på morgonen av att jag mår illa, upp ta medicin och hoppas att man inte kräks. Vakna klockan sju samma känsla. Bara att gå upp, försöka pina sig igenom illamåendet och dagen och hoppas att det snart går över.
Kontrasten är denna:
Jag vaknar dag nummer fyra efter cyto, slår upp ögonen inväntar känslan från magen som denna dag inte infinner sig. Undrar om det är tillfälligt..
Börjar röra på mig, det kommer nog snart...
Men det är borta.
Som att knäppa med fingrarna är illamåendet borta.
För denna gång. Så har det varit.
Nu är det borta.
Inte mera.
Ingen invänta nästa gång.
Det är klart! Finito!
Min lycka, min glädje känner inga gränser!
Önskar jag kunde klä mina känslor i färg, hela världen skulle bli som den vackraste regnbåge.

Se kärleken i livet
Lev kärleken till livet

Ett STORT STORT TACK till mina barn som hjälpt och pysslat, alla nära, kära och cybervänner, alla andra vänner nya och gamla som finns och funnits med och hos mig många många gånger. I mörka som ljusa stunder, under behandlingar och undersökningar via mail och sms pepp.
Ni är underbara!!!
Ni har hjälpt mig/oss genom denna resa!

TACK HJÄRT, för att du är den du är och att du älskar mig för den jag är.

Inget berg är för högt för den som har som mål att bestiga det.

All kärlek!!