Fredagsfilm

Kvällens film blev en svensk film.
Inte ny, men på sitt sätt aktuell.
"I taket lyser stjärnorna"
Handlar om en mamma som får bröstcancer och har en dotter i tonåren och allt som händer och inte händer i deras liv.
Den tog mig tillbaka till min mamma när hon var sjuk och en del av känslorna som plötsligt återigen kom krypande.
Den tog mig också rejält in i en del av den verklighet mina barn faktiskt fått utstå i 6 månaders tid.
Grymt.
Ledsamt.
Enormt påträngande.
En film som jag kanske inte skulle ha sett just ikväll, ensam.
Kanske inte alls.
Tung, med många tårar och många tankar. Både för egen del och för mina barns skull.
Men till skillnad från filmen så slutar min film på ett annat sätt.
Handlar det bara om vem som drar tur eller nitlott?
*ruskar av mig känslan lite nu*
Illamåendet som nog legat samlat sedan i tisdags, vilket jag inte gett utrymme för hitills i veckan, kom i en gemensam stöt idag.
Detta är, bortsett från behandling nummer ett, den värsta. Men också i samma andetag den bästa. Tror också att jag nu tillåter känslorna komma på ett annat sätt. Jag tillåter mig att känna mig emlig, detta var sista gången. Det är ok då! :-)
På nåt sätt.

Fick ett samtal från en av barnens nära. Ett jobbigt samtal, mitt i jobbig och tung film. Det höll på att sluta i en mindre syndaflod efter avslutat samtal.
Tajming funkar inte i alla lägen, dessvärre.
Cancersjuk släkting som gång på gång får skjuta upp behandling på grund av taskiga blodvärden, bruten lårbenshals, opertaion osv osv. Vad är det man inte lärt sig, men man ska hinna lära på vägen undrar jag. Vill kunna se att det kommer något gott ur allt elände, men ur detta har jag svårt att se det goda.
Håller alla mina tummar.
Knäpper mina händer.
Det händer inte ofta, men oftare nu än förut.
Jag ber för allt i världen att det vänder nu.

Nu fortsätter idol och jag ska bänka mig i soffan och dra ut min rygg en stund.
Sen är det sängen för hela slanten.

Kramar