Trött på mörka moln..

Under eftermiddagen tornade sig världens mörka moln upp.
De kommer ganska sällan.
Men just idag innebar de skyfall, blixt och dunder.
Insåg plötsligt och intensivt hur verkligheten kröp upp och ikapp mig.
Nu vill jag inte vara med längre.
Det är jobbigt att inte inse att man är sjuk. Känner mig ju inte sjuk.
Datum för cellgifterna, tog första udden av mitt försvar i torsdags.
En otroligt fin midsommar, den bästa någonsin, bröt också ner mitt försvar.
Hur gick det till?
Insåg plöstligt att också jag är dödlig.
Som att ständigt ha djävulen på axeln.
Det är också jobbigt att vara sjuk till anhörig.
Att känna att man ska hålla ihop sig själv.
Vara stark.
"Klart att jag fixar det här" - stilen.
Jag kanske är stor på många sätt, men känner mig otroligt liten.
Jag kanske är stark, men jag orkar inte.
Jag är liten.
Jag är rädd.
Jag är inte alls stark.
Jag är frustrerad.
Frustrerad över att den här skiten ska styra mig, mitt liv och mitt mående under lång tid framöver.
Ledsen att jag tänker fel saker.
Ledsen över att jag säger fel saker och får helt fel resultat.
Det enda jag vill är egentligen att ha närhet.
Känna trygghet.
Värme och kärlek.

Finns kanske en anledning med ordspråket som säger:

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst. Det är då jag behöver det som bäst"

Förstod det först nu.

Kärlek