Allmän torka...

Senaste veckan har inte riktigt varit min...
Inga konstiga eller otäcka saker har hänt. Det är inte det.
Egentligen när jag tänker efter så har det varit många trevliga och roliga stunder. Men mina tankar är inte riktigt kompis med mig för närvarande.
Tankar som skenar iväg, om det ens finns några.
Har känt mig lite konstigt tom och likgiltig.
Det är inte riktigt jag.
Eller var inte det i alla fall.

Idag har jag och Hjärt varit på studentmottagning på eftermiddagen, sedan var det "kalas" hos Hjärts Pärlsyster, där även andra Pärlsyster med familj var och Hjärts föräldrar förstås! :)) och flera av systers kalasvänner.
Jag fick också fina presenter!! TACK!!! Ni är bäst!! Många kramar!

Ångest och panikattackerna lät inte vänta på sig.. Hyperventilerar, svettas, hjärtklappning och jag darrar/skakar osv osv
Det började redan på studentmottagningen för att sedan fortsätta under kvällen.
Nu är vi hemma sedan tre timmar och som vanligt går det inte att sova efter detta. Det blir en slags övertrötthet, kroppen är så i full gång att det är omöjligt att koppla av.
Hoppas att mitt mående inte stört någon av er...
Försöker att vara så normal som det går, men det håller inte alltid hela vägen... Skillnaden nu är att jag inte flyr med paniken, jag tvingar mig att härda ut för att komma igenom. För att bli ännu starkare.
Det gick!!!

Nu är det mitt i natten och jag sitter här...
Försöker få ner lite tankar på pränt för att slippa ha dessa i huvudet och mala. Det känns lite som att det är utagerat när det är skrivet.

En av mina största orosmoment innan operationen var att jag inte skulle känna mig hel med ett bröst, 1½ kanske jag ska säga, rädslan för att inte känna mig normal eller kunna acceptera.
Men det gör jag! Jag känner mig ok, jag går i bikini ,tittar folk får de väl titta, jag bär samma kläder som tidigare, urringat eller annat.
Jag mår bra i mig själv och med mig själv, Dumbo till trots.
Det här är min seger och som jag sagt tidigare, Dumbo kommer aldrig att vinna över mig.
Däremot finns det andra saker/ämnen som demoniserar och hemsöker mig.

Jag har svårt att acceptera och ta till mig att andra tycker att situationen är värre än vad jag själv tycker.
Att andra inte kan hantera det som faktiskt är hanterbart för mig.
Eftersom det är andras tankar och känslor är det därmed också utom min kontroll och inget jag kan göra något åt.
Speciellt om man inte pratar om det.
Det känns hårt.
Jag tar åt mig av det.
Det är tungt.
Det om något, känns orättvist.
Mot mig.
Ego? Ja kanske...
Men jag är samma Ima som förut...
Med några fler ärr, men med samma hjärta, samma känslor.
Men kanske med lite mera jävlaranamma, utom när det gäller just detta.
Här har jag ingen sköld att sätta upp, vill inte heller ha denna sköld. För då skulle det inte vara jag.
Teatermasken att använda i de här situationerna, är sedan många år skrotad, skulle inte gynna någon att leta upp en ny.
Jag vill bara vara jag.
Jag vill bara bli älskad och omtyckt för den jag är och hela tiden varit.
Jag vill vara en och jag vill vara två.
Jag är jag, och kommer så att förbli.
Det finns ingen som kan förändra det som hänt, ingen eller inget som kan sudda bort det.
Det vi kan påverka och förändra är nu och i morgon och dagarna därefter.

Lära oss och påminna oss själva att varje dag faktiskt är en lånad gåva.

Det varar inte för evigt och vi själva bestämmer om vi ska leva i det som varit eller ta vara på och göra varje ny dag till det vi vill att det ska bli.

Kanske mycket och kanske vimsigt...
Men mina tankar
Mina känslor
Stora tankar och stora känslor
Stor Kärlek
Störst Kärlek

Ima