Tuesday, June 23, 2009

Återigen läkarbesök

Hjärt och jag uppe vid sex. Han följde med på läkarbesök idag, 08.30, det var bra och nödvändigt.
Allt ser bra ut, bara att köra på tillsvidare. :-)
Hemma igen vid tio. Hjärt åkte ut på jobb. Kort dag idag , men ändå.
Hade visst lite jobb att göra hemma också.
Han kanske dyker över sen.

Solen skiner. 25 grader varmt. Gnagande känsla i magen.
Det märks på hela min tillvaro att det börjar dra ihop sig till allvar.
På många sätt.
På flera sätt.
Nu pratar jag om mig personligen. Inget allvarligare än så! :-))
I morgon är det utprovning av peruk som gäller. Lill och mellanson vill följa med så så blir det.
Röstar fortfarande på en med långt hår :-))
Ändå tveksamt om jag kommer att använda den i sommarvärmen.
Jag tänker begära hjälp med att raka av mig håret, innan det börjar falla av tussar. Tror att det blir mindre dramatiskt då, mera självvalt på nåt sätt. I alla fall just momentet att bli av med håret.
Barnen tar en remsa var, Hjärt en och så jag.
Undrar hur det känns...

Sitter återigen och fnular och tänker tillbaka på min verklighet som anhörig.
Då anhörig till min sjuka mamma, som avled 1981 i sviterna av cancer.
Inser efter alla berättelser jag läst och personer jag pratat med, att situationen för barn som har sjuka föräldrar eller ännu värre en förälder som avlider, är lika illa idag som då.
28 år senare....
Var finns stöttningen för framförallt barn?
Svaret är enkelt.

DET FINNS INGET!

Om man inte står i kö till BUP några år, eller möjligtvis psykakut.
Det finns i alla fall vissa möjligheter för vuxna, om man orkar ta tag i det, men det borde verkligen vara ett krav med hjälp när det gäller de som ska leda vår värld framåt.
De som är det viktigaste i våra liv.
Våra hjärtegryn.
Men det går lite framåt!!!
Heja heja heja!
Det är ett team av forskare, psykologer, terapeuter, läkare osv osv som i Göteborg just nu forskar i hur barn mår i svåra trauman, (för det är precis vad det är) vad som händer fysiologiskt såväl som psykologiskt. På kort sikt och lång sikt.
Mig veterligen, och efter lite "inside information", så är det här FÖRSTA gången som det forskas om detta. (Varför inte börja med att fråga de som vet hur man mår och vad man hade önskat för hjälp, de anhöriga )
Men forskning tar ju som bekant lite tid.....
Det ska forskas, utvärderas, göras handlingsplaner och kostnadskalkyler...
Så om, minst, 10-15 år kanske det finns ett färdigt förslag som ska tas ställning till.....

HAR VI RÅD ATT VÄNTA???

Hur många fler ska må dåligt på grund av trauma som hade kunnat lindras.
Obearbetade händelser, syner och känslor.
Många gånger känslor av skuld, faktiskt. Det är kemiskt nedbrytande och skadligt för den fysiologiska utvecklingen, för att inte tala om den psykiska..
Visst, man anpassar sig till att leva med det också, men det är långifrån ultimat!

Varför tas inte barnen om hand på en gång? De närmast kvarvarande/friska anhöriga till dessa barn har fullt upp själv/själva att försöka hantera situationen.
Tänk efter..

Detta var ett litet smakprov på mina tankar!

Jag ska skriva färdigt mina tankar, sen är det upp till kamp!

Puh...

1 comment:

Pernilla said...

Hej du! Ja livet är inte alltid så lätt. Just nu känns det drygt och tråkigt. Jag får ett cellgift som heter Cyklofosfamid och Epirubicin dom 3 första behandlingarna. Dom 3 sissta får jag Taxotere sen 5 år med hormontabletter. Skall du få samma cellgift som jag?? Du kommer klara det men jag försår att du är orolig. Försök njuta av sommare dessa 2 veckor tills behandlingen. Glöm inte att vissa inte blir så sjuka av sitt cellgift, kanske du är en av dom:))). Ha en fin dag så hörs vi snart igen Kram