Funderingar och magkänsla

Dags att uppdatera igen! :-)
Jag har börjat vänja mig med min nya look hehe. Lite jobbigt med hår som åker ner i ögonen och in i munnen när man äter och så vidare, men det är väl en vanesak.

Jag har funderat mycket men mest agerat på min magkänsla. Gjort bara det som känns rätt och riktigt för mig, för oss. Detta har inneburit att jag i två dagar använt peruk trots att jag inte behöver. Mycket för att vänja mig med den utan att må dåligt pga av behandling, vill inte förknippa det med varandra. För andra att vänja sig också.
Dessutom känner jag mig fin i den. Det är också viktigt.
Jag vill, för barnens skull, ta det i etapper. Att inte förknippa hårlösheten med att man mår dåligt. Det är ju faktiskt inte sjukdomen i sig som man tappar håret av, utan medicinerna. Därför har jag gjort så här. Barnen kommer ju inte att vara här så mycket mellan v29 och 33, så det ser inte början på behandlingen.
För min skull så tänkte jag redan i torsdags att ta bort mitt egna hår för att slippa ev "trauma" när det börjar lossna och då behöva raka av sig och börja använda peruken. Också det till viss del för barnens skull.
Sagt och gjort...
I går hjälpte mellanson mig, på eget initiativ, att ta bort mitt hår, han rakade med hårtrimmer och det var inte alls konstigt. Han tycker att jag inte ens behöver använda peruken. Känns som ett gott betyg!
Lägger in en bild senare idag på hur det ser ut. Förvarnar redan nu så ni kan välja att se eller inte för fortsätter värmen blir det att gå utan peruk.


Hitills är det bara ett fåtal som känt igen mig med peruken. Det är lite roligt. Jag tycker om att ha roligt trots att situationen är som den är. Jag vill göra det absolut bästa av det som är.
Alltid.
Alla lägen.
Får känslan av att en del tycker att jag är för *"ryckig på axlarna", att inte bry mig, lite sval och nonchig inför det som stundar.
Det enda jag kan säga då är att det är nog mycket min inställning och mina "ryckiga axlar" som gör att det går så bra som det gör.
Att behålla skratt och jävlar anamma, att njuta av varje stund. (Min kurator J är en stor del av det. Självinsikt på ett djupare plan än jag någonsin vågat se tidigare.)
Sen är det ju så här att jag, utan om och eller, ska klara det här. Så jag kan ju inte gräva ner mig! Det finns de som har det så mycket värre.
Det här är ytterligare en resa i livet, som stärker mer än förgör.
Inställning.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Jag är stolt och glad över mig själv och det jag hitills åstadkommit och åstadkommer i livet.

Sol och varmt.
Stranden blir det!

See u later!