Wednesday, June 17, 2009

Onkologmöte, uppdatering

Nu så! Nu tror jag att de närmaste har fått information om hur min närmaste framtid ser ut. Så nu uppdaterar jag alla mina vänner och er ev andra som tittar in och hälsar på mig. Bröstsystrar men även andra.

Jag var hos onkologen i fredags. Med så kort varsel hade jag räknat med att åka själv, men tio timmar innan avfärd så hade jag Maria gumms på linan, hon var ledig och kunde/ville följa med.
Tack Smul!

Nervöst. Otroligt nervöst och spänt i min kropp. Tankarna for i 190 genom huvudet, knappt något stannade kvar. Nästa omöjligt att ha en normal konversation.
Svårt att andas och panikkänslor. Ändå på nåt sätt ett konstigt lugn över att snart få veta. Är jag "bara" sjuk eller är jag dödligt sjuk? Har det spridit sig eller hur ser det ut? Blir det behandling eller inte?

Jag har varit så naiv att tanken.....
Att inte vara färdigopererad, har inte ens har slagit mig.
Men Doktor Anna inledde med att tala om att kirurgiskt sett är jag färdigbehandlad.
Glad att jag varit naiv i det läget. Hade inte varit nödvändigt att ha såna tankar i huvuvdet också.
Tumören var 11 mm på bredaste stället, liten tumör.
Ingen spridning till portvaktskörteln, ej heller till de två andra lymfkörtlarna de plockade ut.
Vilket är mycket positivt.
Så i stort sett var det färdigt där.
MEN, tumörens innerceller var kantiga och oregelbundna, enbart det, avgjorde vidare behandling. Detta för att verkligen försäkra sig, att om det är några rackare som smitit via blodbanan ut i kroppen, så ska de få på nöten av efterbehandlingen.
Eller så kallad "förebyggande behandling".
Nu var det ingen överraskning som ni vet. Jag har ju redan tidigt ställt in mig på att det skulle bli så. Fick broschyrer om perukmakare och bröstproteser och en massa massa annan information.
Behandlingen kommer att bli som så:

6 ggr cellgift (FEC) detta ges var tredje vecka, med start v.28 (enligt samtal igår) det ger behandlingstid på minst 18 veckor. Om blodvärdena blir för dåliga under behandling så skjuts nästkommande behandling upp.
Efter det så blir det Antihormonbehandling, Tamoxifen, eftersom tumören var hormonkänslig (östrogen).
Tillsammans med Tamoxifen ges Zoladex. Behandlingstid där kommer att diskuteras kan jag säga. De säger fem år.
I Sverige säger läkarna att de nästan alltid överbehandlar patienter, om de nu vet det måste det ju finnas belägg för det.
I England ges detta i två år, med hitills gott resultat. Tänker söka på det och ta reda på fakta.
Vill ju ha ett liv efter behandlingen också.

Celllgifterna kommer att ges via en Piccline, dvs en infart som sätts in i armen med en tunn tunn slang som träs in i kärlen och till hjärtat (för att få direktutpumpning i blodet). Den sitter kvar under behandlingstiden.
Detta för att kärl och hud inte klarar av direktkontakt med cellgiftet, förstås, eftersom även goda och bra bakterier slås ut av det. Första cellgiftsbehandlingen kommer dock att ges via kärl i armen, för man hinner inte sätta piccline innan dess.
Håret kommer att börja falla mellan första och andra behandlingen, så v29-30 någongång så har ni en ny Sinead O´connor, fast utan sångröst! :-))
Ska prova ut en peruk, med långt hår har vi kommit fram till hehe. Vi, det är jag och barnen.
Måste ju passa på att testa. Jag har ju som bekant inte tillräckligt med tålamod för att spara ut själv :-)
Känner mig ganska lugn i sinnet trots allt. Jag vet. Jag är i goda händer. Jag ska bli frisk och hålla mig frisk.
Det är cool!
Detta är också en livsresa som jag tror i mångt och mycket är mera påfrestande för de som är runtomkring. Jag menar att jag lever med det här, varje dag, 24timmar per dygn och hanterar det också under samma tid. De som är nära får inputs ibland och ska dessutom försöka leva normalt. Det behöver inte jag, för min situation är inte "normal".
Men var aldrig rädda för att prata med mig eller fråga saker om ni undrar.
Jag är öppen och vill att ni också ska vara det.
Det finns inget ni säger eller gör som kan göra det svåra värre, jag lovar!
Sen när är det farligt att gråta en skvätt??
Med er så klarar jag allt!
Tack alla vänner och arbetskamrater!
Tack Magnus för samtalstöd, massage och pepp!
Tack till mina barn, som får härda ut mitt humör just nu, som står ut och hjälper till så mycket de kan.
Tack till barnens pappa som erbjuder sig att hjälpa, om jag bara säger TILL. (inteminstarkasida...)
Tack Hjärt för att du finns, vill och orkar, det här och det andra, du vet ;-)
Kärlek i överflöd!

Öppen, insiktsfull, ödmjuk, mottaglig
Ima

1 comment:

evamargareta said...

JA, visst är det märkligt att man mitt i det hela kan se att de runt omkring på något sätt far mer illa av situationen än vad vi gör. Deras oro, den kommer som du säger, när de kommer på hur det är. Vi ÄR i det, vi är på banan, vi har bara att gå vidare.
Så vi får passa oss för att inte agera för mycket stöd för omgivningen!
Kramar från Eva på Öland