Dagen före den speciella 111111 dagen. Förväntar mig inte att något speciellt ska hända, är bara glad om dagen rullar på.
Idag fyller "svärmor" jämnt, (ne Hjärt och jag är inte gifta) för enkelhetens skull skrev jag svärmor.
Stort stort grattis till dig!!!!
Nu har det gått 5 dagar då lilleman inte ammats dagtid. han äter gröt och mat, med god aptit:-)
Han är duktig! En ny vägning i morgon resulterar förhoppningsvis ytterligare uppgång, de e lite tjatiga ang just det. Han väger i alla fall dryga 7 kg nu!
Den senaste av operationer gick över förväntan, känns som att han mår ganska bra nu. Sköterskorna på kardiologen säger samma. Det är mera fart på honom nu och han orkar mera och längre. Vissa dagar sover han knappt alls. Inga större svårigheter vid eller med den senaste op, dock läskigt. Denna gång var han så mycket större, han har sin plats i familjen och vi har får lära känna honom. Det var svårt att lämna honom för sövning och op, alltid med en tanke i bakhuvudet om risker. Men det gick lysande! Efter två dagar var vi nere på vårdavdelningen igen och skötte honom själva. Han gjorde snabba framsteg och inom en vecka efter op, var vi på plats hemma igen. Kontrollerna glesas nu ut något, medicinerna ska förhoppningsvis bort så småningom och vi kan få vara familjs tills det är dags för den sista planerade operationen.
Härligt!!
Har funderingar på att börja jobba lite extra, allt för att kunna vara hemma lite längre. Men extra funkar bra.
Prinsens utveckling då... Ja.. Han kanske är ngt kortare än "sin" kurva, väger ngt mindre och är ca 1 1/2 månad efter jämnåriga, det jan ju förklaras med att han varit nedsövd och under rehab minst lika lång tid, händerna ihopbandagerade på grund av infarter osv
Jag är inte orolig, men BVC lär ju bli när han ska på 6 månaderskontroll. Mamman har redan nu börjat att ladda för det...
Idag har jag hämtat ut synagis sprutor till lilleman, det är antikroppar mot RS virus och jag jag kan säga så här: ingen är mera tacksam än jag att vi bor i Sverige där högkostnadskort gäller. 2 sprutor kostar över 17000 kr!!!! Han ska ha en spruta per månad nov-feb ca.
Sanslöst vad med pengar!!
Avslutar med detta:
Det man gömmer i snö kommer upp vid tö.
Var rädda om varandra där ute, och behandla andra efter hur ni själva önskar det!!
Love, peace and harmony
Friday, November 11, 2011
Thursday, November 3, 2011
Resan fortsätter
Inför Emils operation så gjordes i slutet på augusti en hjärtkaterisering på honom. Då sövdes han och sedan gick hjärtdoktorerna in med en kateter i ljumsken och upp till hjärtat, detta för att se kondition på hjärtat samt mäta tryck.
Detta var första gången vi skulle vara med när han sövdes...
Så här i efterhand önskar jag att det aldrig mera skall komma att behövas, orealistiskt med Emils diagnos, jag vet...
Han var jätteledsen med alla grönklädda människor med "disktrasor" på huvudena, alla gjorde sina uppgifter medan vi skulle försöka lugna och trygga Emil, snudd på omöjlig uppgift.
När han till slut fick sovmedicin och han började ruska på huvudet fram och tillbaka, när ögonen började snurra då höll vi knappt ihop som människor längre. Det gjorde ont i mig ända in i märgen...
Hjärt sa : aldrig mera...
Jag också, egentligen. Men tanken på att inte få vara med Emil vid nästa sövning var ännu värre. Det är ju vi som är tryggheten för honom.
Undersökningen upplevdes ta längre tid än de sagt.
Tankarna maler och fantasin skenar iväg.
Precis när vi öppet började dryfta vår oro, ringer de och säger att vi får gå till uppvak.
När sköterskorna till slut hämtar oss så ligger en väldigt arg kille i en spjälsäng och skriker. Vi sitter bredvid honom och kollar av honom lite. Han är jättearg och verkar ha jätteont. Vid pratade med sköterskor och bad att få mera smärtlindring till Emil. I vad som kändes som en evighet fick vi vänta med riktigt ledsen pojke. Emil var dessutom väldigt slemmig i halsen men kunde i alla fall just då syresätta sig ok.
Läkarna som utförde undersökningen väntade vi fortfarande på för att få info om hur det hade gått.
Ingen läkare kom...
Innan vi skulle upp till vårdavdelning skulle vi byta lite blöja på Emil samt amma honom lite. Då ser vi våran lille kille helt sönderstucken, inte bara i ena ljumsken utan bägge.
I alla fall 2-3 ggr har de stuckit honom i vardera ljumske. Ett instickshål upptäckte vi på halsen också...
Varför?????
Läkarna hade vid denna tidpunkt gått hem då det fanns ingen som kunde svara på vad som hade hänt och varför Emil var helt sönderstucken.
Ljumskarna såg ut som blålila golfbollar :-(
Vartefter timmarna gick fick Emil svårare och svårare att syresätta sig på grund av allt slem efter intuberingen under sövningen.
Hela scenariot med saturationsmätare som varnade för låg syresättning och placeringen av Emil på övervakningssalen, ännu en gång, gjorde obehag i hela kroppen.
"Normalt" så brukar man kunna gå hem dagen efter, men inte vi. Emil låg då som värst och kämpade för att kunna andas. Jag upplevde som vanligt att inget gjordes..
De skickade en remiss till sjukgymnast som sulle hjälpa Emil att få upp slemmet, kom ingen (nu efteråt visade det sig att de glömt skriva akutremiss på den så fick en tid 3 veckor senare.)
Dag 3 började systrarna hjälpa Emil med inhalationer. Först med natriumklorid och sedan med bricanyl. Sakta med säkert blev det bättre. Men inhalationerna blev ett projekt för sig. Han blev helt galen när de tryckte masken över ansiktet och satte igång apparaten.
Min lille lille prins....
Jag tyckte så synd om honom och mådde dåligt av hans panik så jag fick hålla mig utanför. F fanns inne hos Emil de gånger som jag var tvungen att gå ut.
Dag nummer 4 fick han sova hos mig/oss inne på salen. Som vanligt finns det bara plats för en förälder men med vår vana trogen så klämmer vi ihop oss i en 90 säng.
Dag nummer 4 började det komma blod i avföringen. Dag 5 fick vi äntligen åka hem.
Tänk att till och med "en enkel undersökning" kan ställa till det så...
Jag tar aldrig någonting för givet längre.
En dag i taget.
Nästa inlägg handlar lite om utveckling och den senaste av operationerna.
Dagen idag:
Vaknade 04:30 i morse när F skulle till jobbet. Ganska pigg för en gång skull. Fortsatte att läsa min bok som jag börjat med. Längesen nu som jag kunde fokusera på att läsa en bok, kanske mår ganska bra nu då?! :-)
Emil snuttade och halvsov fram till kl 07 då vi gick upp. Åt frukost och gjorde oss i ordning för en ny dag. Vi har precis kommit in från ett par timmars promenad, härligt, trots att vädret är gråmulet.
Snart lunchdags när plutten vaknar och sedan bär det av till Täby och fika med bästa fastrarna och kusinerna.
När jag var ute och promenerade så kände jag hur mycket jag saknade tiden i Lund ändå...
Jätteskönt att vara hemma hemma, men där är speciellt.
Där har vi varandra och Emil att ta hand om. Tid att prata, reflektera och diskutera, att bara vara och "slippa" vardagsbestyren. Hemma är det inte lika lätt.
Emil ammas varannnan timme, dygnet runt. Det tar och det tär på mig och min ork, hur det än är. Ibland önskar jag att jag kunde dela på mig, en del hos Emil och den andra delen som gör resten. Det vill säga de andra barnen, städa, tvätta, laga mat, pyssla, må bra, se till att alla andra mår bra, hinna och orka vara Ima bara. Ima kommer för närvarande sist och jag vet att jag ganska snart måste omprioritera om jag ska fortsätta fungera alls. Som det är nu orkar jag inte ens börja kämpa till 110% för att sluta med amningen, jag har helt enkelt inte ork att stå emot och ta de "fighterna" just nu.
Men som jag brukar säga, även idag skiner solen ovan molnen.
I förhållande till många andra situationer så ska jag inte klaga.
:-)
Detta var första gången vi skulle vara med när han sövdes...
Så här i efterhand önskar jag att det aldrig mera skall komma att behövas, orealistiskt med Emils diagnos, jag vet...
Han var jätteledsen med alla grönklädda människor med "disktrasor" på huvudena, alla gjorde sina uppgifter medan vi skulle försöka lugna och trygga Emil, snudd på omöjlig uppgift.
När han till slut fick sovmedicin och han började ruska på huvudet fram och tillbaka, när ögonen började snurra då höll vi knappt ihop som människor längre. Det gjorde ont i mig ända in i märgen...
Hjärt sa : aldrig mera...
Jag också, egentligen. Men tanken på att inte få vara med Emil vid nästa sövning var ännu värre. Det är ju vi som är tryggheten för honom.
Undersökningen upplevdes ta längre tid än de sagt.
Tankarna maler och fantasin skenar iväg.
Precis när vi öppet började dryfta vår oro, ringer de och säger att vi får gå till uppvak.
När sköterskorna till slut hämtar oss så ligger en väldigt arg kille i en spjälsäng och skriker. Vi sitter bredvid honom och kollar av honom lite. Han är jättearg och verkar ha jätteont. Vid pratade med sköterskor och bad att få mera smärtlindring till Emil. I vad som kändes som en evighet fick vi vänta med riktigt ledsen pojke. Emil var dessutom väldigt slemmig i halsen men kunde i alla fall just då syresätta sig ok.
Läkarna som utförde undersökningen väntade vi fortfarande på för att få info om hur det hade gått.
Ingen läkare kom...
Innan vi skulle upp till vårdavdelning skulle vi byta lite blöja på Emil samt amma honom lite. Då ser vi våran lille kille helt sönderstucken, inte bara i ena ljumsken utan bägge.
I alla fall 2-3 ggr har de stuckit honom i vardera ljumske. Ett instickshål upptäckte vi på halsen också...
Varför?????
Läkarna hade vid denna tidpunkt gått hem då det fanns ingen som kunde svara på vad som hade hänt och varför Emil var helt sönderstucken.
Ljumskarna såg ut som blålila golfbollar :-(
Vartefter timmarna gick fick Emil svårare och svårare att syresätta sig på grund av allt slem efter intuberingen under sövningen.
Hela scenariot med saturationsmätare som varnade för låg syresättning och placeringen av Emil på övervakningssalen, ännu en gång, gjorde obehag i hela kroppen.
"Normalt" så brukar man kunna gå hem dagen efter, men inte vi. Emil låg då som värst och kämpade för att kunna andas. Jag upplevde som vanligt att inget gjordes..
De skickade en remiss till sjukgymnast som sulle hjälpa Emil att få upp slemmet, kom ingen (nu efteråt visade det sig att de glömt skriva akutremiss på den så fick en tid 3 veckor senare.)
Dag 3 började systrarna hjälpa Emil med inhalationer. Först med natriumklorid och sedan med bricanyl. Sakta med säkert blev det bättre. Men inhalationerna blev ett projekt för sig. Han blev helt galen när de tryckte masken över ansiktet och satte igång apparaten.
Min lille lille prins....
Jag tyckte så synd om honom och mådde dåligt av hans panik så jag fick hålla mig utanför. F fanns inne hos Emil de gånger som jag var tvungen att gå ut.
Dag nummer 4 fick han sova hos mig/oss inne på salen. Som vanligt finns det bara plats för en förälder men med vår vana trogen så klämmer vi ihop oss i en 90 säng.
Dag nummer 4 började det komma blod i avföringen. Dag 5 fick vi äntligen åka hem.
Tänk att till och med "en enkel undersökning" kan ställa till det så...
Jag tar aldrig någonting för givet längre.
En dag i taget.
Nästa inlägg handlar lite om utveckling och den senaste av operationerna.
Dagen idag:
Vaknade 04:30 i morse när F skulle till jobbet. Ganska pigg för en gång skull. Fortsatte att läsa min bok som jag börjat med. Längesen nu som jag kunde fokusera på att läsa en bok, kanske mår ganska bra nu då?! :-)
Emil snuttade och halvsov fram till kl 07 då vi gick upp. Åt frukost och gjorde oss i ordning för en ny dag. Vi har precis kommit in från ett par timmars promenad, härligt, trots att vädret är gråmulet.
Snart lunchdags när plutten vaknar och sedan bär det av till Täby och fika med bästa fastrarna och kusinerna.
När jag var ute och promenerade så kände jag hur mycket jag saknade tiden i Lund ändå...
Jätteskönt att vara hemma hemma, men där är speciellt.
Där har vi varandra och Emil att ta hand om. Tid att prata, reflektera och diskutera, att bara vara och "slippa" vardagsbestyren. Hemma är det inte lika lätt.
Emil ammas varannnan timme, dygnet runt. Det tar och det tär på mig och min ork, hur det än är. Ibland önskar jag att jag kunde dela på mig, en del hos Emil och den andra delen som gör resten. Det vill säga de andra barnen, städa, tvätta, laga mat, pyssla, må bra, se till att alla andra mår bra, hinna och orka vara Ima bara. Ima kommer för närvarande sist och jag vet att jag ganska snart måste omprioritera om jag ska fortsätta fungera alls. Som det är nu orkar jag inte ens börja kämpa till 110% för att sluta med amningen, jag har helt enkelt inte ork att stå emot och ta de "fighterna" just nu.
Men som jag brukar säga, även idag skiner solen ovan molnen.
I förhållande till många andra situationer så ska jag inte klaga.
:-)
Wednesday, November 2, 2011
Åter!
Tänker inte ursäkta mig och inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat!
Så!
Lille prinsen har hunnit bli nästan 6 månader nu, storson blir snart 19 och lillson har precis fyllt 10. Jaaa... Jag säger då det..
Efter eländiga undersökningar, inläggning på sjukhus, i alla fall stundtals och ett jobbigt väntande har nu lillprinsen fått göra sin 3:e (egentligen 2:a) operation.
Väntadet på den "gyllene punkten" som enligt läkarna är den bästa att göra op på har varit just ett evigt väntande. Vi visste att mellan 3-6 månaders ålder så bör denna op göras så vi har väntat i nästan tre månader kan man säga. Väntat och levt med en hela tiden gradvis försämring av Emils syresättning. Det är på något vis den som är måttet på när det är dags. När så syresättningen blev sämre så fick Emil dessutom staffylokocker i magen, vilket är väldigt ovanligt, så det blev antibiotika för det och i samband med "staffarna" blodblandad avföring och diaree, som forfarande inte har gett mig sig. Snart 2 månader har gått nu med magproblemen...
Livet är numera så intensivt att vi måste hinna med att leva det och då kommer bloggandet vid sidan av. Trots att jag vet att jag skulle må kanske lite bättre av att blogga, att skriva av mig lite.
Frustrationen och ilskan på läkare, idiotiska sköterskor och deras illvilja att lyssna på oss som förädrar som hur det än är, känner vårt barn bäst. Jag har dock med tiden ändrat mitt sätt gentemot den yrkesgruppen, jag reagerar inte bara, utan agerar också.
Vi har fått remiss till gastroenterolog som ska gå igenom magen ordentligt. Dit ska vi första gången idag. återkommer om det.
Här ska jag nu försöka sammanställa lite om hur livet varit sedan slutet av juli fram tills idag.
Vi är sjukhusifierade. Så kan man säga.
Vi har träffat flera familjer, träffat dålig och sämre sjukvårdspersonal, vi har träffat flera bra också. Numera vet de att de ska kolla av med oss först vad gäller Emil :-) det tog dock din stund att komma dit.
Efter den senaste operationen som gjorts på Emil är han verkligen ännu mera välmående! Han syresätter sig bättre och är full av energi. Om vi har haft fullt med aktiviteter en dag eller om han skrikit mycket, då tar det extra på hans energi, annars mår han "superbra" för att ha den diagnosen han har.
Som om det inte räckte har han också "fått" Lingua geografica... Vilket innebär som blåsor och sår på tungan. Det kommer och går hela tiden som längst uppehåll ett par dagar. Med andra ord det svider och bränner på tungan. Finns inget som lindrar/botar tyvärr. Hoppas på att det växer bort.
Det här blir jättelångt... Avbryter nu och ska försöka skriva mera i morgon.
:-)
Sov sött och gött!
Så!
Lille prinsen har hunnit bli nästan 6 månader nu, storson blir snart 19 och lillson har precis fyllt 10. Jaaa... Jag säger då det..
Efter eländiga undersökningar, inläggning på sjukhus, i alla fall stundtals och ett jobbigt väntande har nu lillprinsen fått göra sin 3:e (egentligen 2:a) operation.
Väntadet på den "gyllene punkten" som enligt läkarna är den bästa att göra op på har varit just ett evigt väntande. Vi visste att mellan 3-6 månaders ålder så bör denna op göras så vi har väntat i nästan tre månader kan man säga. Väntat och levt med en hela tiden gradvis försämring av Emils syresättning. Det är på något vis den som är måttet på när det är dags. När så syresättningen blev sämre så fick Emil dessutom staffylokocker i magen, vilket är väldigt ovanligt, så det blev antibiotika för det och i samband med "staffarna" blodblandad avföring och diaree, som forfarande inte har gett mig sig. Snart 2 månader har gått nu med magproblemen...
Livet är numera så intensivt att vi måste hinna med att leva det och då kommer bloggandet vid sidan av. Trots att jag vet att jag skulle må kanske lite bättre av att blogga, att skriva av mig lite.
Frustrationen och ilskan på läkare, idiotiska sköterskor och deras illvilja att lyssna på oss som förädrar som hur det än är, känner vårt barn bäst. Jag har dock med tiden ändrat mitt sätt gentemot den yrkesgruppen, jag reagerar inte bara, utan agerar också.
Vi har fått remiss till gastroenterolog som ska gå igenom magen ordentligt. Dit ska vi första gången idag. återkommer om det.
Här ska jag nu försöka sammanställa lite om hur livet varit sedan slutet av juli fram tills idag.
Vi är sjukhusifierade. Så kan man säga.
Vi har träffat flera familjer, träffat dålig och sämre sjukvårdspersonal, vi har träffat flera bra också. Numera vet de att de ska kolla av med oss först vad gäller Emil :-) det tog dock din stund att komma dit.
Efter den senaste operationen som gjorts på Emil är han verkligen ännu mera välmående! Han syresätter sig bättre och är full av energi. Om vi har haft fullt med aktiviteter en dag eller om han skrikit mycket, då tar det extra på hans energi, annars mår han "superbra" för att ha den diagnosen han har.
Som om det inte räckte har han också "fått" Lingua geografica... Vilket innebär som blåsor och sår på tungan. Det kommer och går hela tiden som längst uppehåll ett par dagar. Med andra ord det svider och bränner på tungan. Finns inget som lindrar/botar tyvärr. Hoppas på att det växer bort.
Det här blir jättelångt... Avbryter nu och ska försöka skriva mera i morgon.
:-)
Sov sött och gött!
Friday, July 29, 2011
Buzzador!!
Dove Intense Repair Express Intensivbalsam är ett djupverkande balsam med inpackning inuti som ger en intensiv reparerande effekt.
Använd dagligen istället för ett vanligt balsam. Resultatet är ett mjukare och starkare hår som är återfuktat på djupet.
Doves avancerade teknologi för vård av skador och reparation: patenterade FIBRE ACTIVES tränger djupt ner i håret för att återuppbygga det inifrån.
MICRO MOISTURE SERUM ger näring och hjälper till att reparera hårstråets yta från rot till topp.
Text och bild hämtad från Dove.
Jag är ny Buzzadorare och detta är min buzzador-kampanj. Så är ni sugna på att testa detta intensivbalsam är det bara komma och hämta er en tub! Det vill säga ni provar och säger vad ni tycker precis som jag gör. Kostar inget, inga köpkrav, och jag får inte betalt.
"Rena" varuprover!
Har provat flera gånger nu och är faktiskt överraskad hur mjukt mitt torra hår blivit!
Tuesday, July 26, 2011
Tisdag 2011-07-26
Hello,
Nu är en GROV sammanfattning nedskriven och fortsättningen kommer förhoppningsvis vara lite lättare eller åtminstone enklare att uppdatera. Svårt att skriva om så stora saker i efterhand.
Det vi har varit med om är otroligt svårt att skriva ner så att någon kan få ett hum om händelser men jag har försökt.
Idag har vi varit på kontroll på ALB. Saturation (syremättnad i blodet) låg på 82 det är något lägre än tidigare då det varit 83-84. Sköterskan sa bara att det är var bra så då är det bra.
Emil vägen nu 5580 g och går upp ca 150 g eller lite mera per vecka. Det tycker de också är bra, han får inte gå upp för snabbt då blir det för jobbigt för hjärtat att arbeta.
Hur lång han är har jag ingen aning om. Han är som han är vettja! Man kan inte dra ut honom i alla fall.
Han ser ut att må bra och värdena är bra, det är huvudsaken.
Idag har vi fått tid för nästa stora undersökning....
V 34 drar det igång igen.
Jag visste ju att det var snart eller i alla fall under hösten.
Men inte så snart.
Det kändes faktiskt tungt, jo faktiskt, trots att jag visste.
För hur det än är så mår han väldigt bra just nu. Så bra att ingen utifrån skulle kunna säga eller se att han är svårt hjärtsjuk.Eftersom han inte kunnat ligga på magen två första månaderna så är han lite ostadig i nacken, det är väl det enda. Så under den här tiden har jag haft skygglappar på och levt väldigt mycket i nuet, inte velat tänka på det som komma skall, inte velat känna efter.
Men nu är vi här. Dags att öppna upp och förbereda sig. Läsa på och kanske se om det finns en eller annan fråga att ställa.
Det första som kommer att göras är en hjärtkatetersering. Han kommer läggas in på ALB, sövas ner och man går sedan in i kärlet via ljumsken, sprutar in kontrast för att se hur hjärtat arbetar, man kommer mäta kraften i hjärtat och studera med ultraljud. Denna undersökning tar ca 4 timmar och ligger till grund för när man tänker göra operation nummer två, GLENN, som den heter. (Norwood, Glenn, TCPC heter operationerna)
Troligen opereras Emil i mitten eller slutet av september, det är vad man tror nu i alla fall.
Mera oro, hemsk väntan och ny rehabilitering.
Oron är värst.
Bara tanken på att stå/sitta med Emil när de söver ner honom känns helt absurd och får mina ögon att rinna över. Usch....
Min lilla prins.
Måste hämta mig lite nu..
Nu är en GROV sammanfattning nedskriven och fortsättningen kommer förhoppningsvis vara lite lättare eller åtminstone enklare att uppdatera. Svårt att skriva om så stora saker i efterhand.
Det vi har varit med om är otroligt svårt att skriva ner så att någon kan få ett hum om händelser men jag har försökt.
Idag har vi varit på kontroll på ALB. Saturation (syremättnad i blodet) låg på 82 det är något lägre än tidigare då det varit 83-84. Sköterskan sa bara att det är var bra så då är det bra.
Emil vägen nu 5580 g och går upp ca 150 g eller lite mera per vecka. Det tycker de också är bra, han får inte gå upp för snabbt då blir det för jobbigt för hjärtat att arbeta.
Hur lång han är har jag ingen aning om. Han är som han är vettja! Man kan inte dra ut honom i alla fall.
Han ser ut att må bra och värdena är bra, det är huvudsaken.
Idag har vi fått tid för nästa stora undersökning....
V 34 drar det igång igen.
Jag visste ju att det var snart eller i alla fall under hösten.
Men inte så snart.
Det kändes faktiskt tungt, jo faktiskt, trots att jag visste.
För hur det än är så mår han väldigt bra just nu. Så bra att ingen utifrån skulle kunna säga eller se att han är svårt hjärtsjuk.Eftersom han inte kunnat ligga på magen två första månaderna så är han lite ostadig i nacken, det är väl det enda. Så under den här tiden har jag haft skygglappar på och levt väldigt mycket i nuet, inte velat tänka på det som komma skall, inte velat känna efter.
Men nu är vi här. Dags att öppna upp och förbereda sig. Läsa på och kanske se om det finns en eller annan fråga att ställa.
Det första som kommer att göras är en hjärtkatetersering. Han kommer läggas in på ALB, sövas ner och man går sedan in i kärlet via ljumsken, sprutar in kontrast för att se hur hjärtat arbetar, man kommer mäta kraften i hjärtat och studera med ultraljud. Denna undersökning tar ca 4 timmar och ligger till grund för när man tänker göra operation nummer två, GLENN, som den heter. (Norwood, Glenn, TCPC heter operationerna)
Troligen opereras Emil i mitten eller slutet av september, det är vad man tror nu i alla fall.
Mera oro, hemsk väntan och ny rehabilitering.
Oron är värst.
Bara tanken på att stå/sitta med Emil när de söver ner honom känns helt absurd och får mina ögon att rinna över. Usch....
Min lilla prins.
Måste hämta mig lite nu..
Wednesday, July 20, 2011
Mot Stockholm
Ja där satt vi i overklighetens land.
Fredde körde och jag satt bak med lillprinsen. Hela tiden ett vakande öga på den lille. Ett lyssnande öra så att jag visste att han andades. Det var en påbörjad resa med skräckblandad förtjusning.
Pirr i magen med lite obehag. Så här länge hade vi inte haft Emil för oss själva utan vakande ögon och öron från sjukhuspersonal. Det var ändå med lite säkerhet och bestämdhet vi satte oss i bilen för att åka de 65 milen tillbaka till Stockholm.
Resan gick långt över förväntan. Emil sov större delen av tiden. Sondmatades och fick mediciner medan han sov vidare. Vi stannade vid ett tillfälle för att Fredde och jag fick sockerfall och var tvungna att få oss något att äta bytte samtidigt lite blöja och lät lillchippen räta ut sig lite. Man blir ju inte lång nerknölad i en bilbarnstol kan jag säga.
Framme på Astrid Lindgrens Barnsjukhus (ALB) så skulle de fixa rum åt oss." Nej, vi vill helst åka hem sa vi. Vi kan komma in varje dag klockan 06,00 om det är det som krävs, men vi vill gärna åka hem."
Efter Emils förra vända i Stockholm när han faktiskt mådde riktigt dåligt i deras bakhuvuden så förstås jag att de tvekande att skicka hem oss. De ville gärna ha koll ett tag. De tog kontroller på honom. Räknade andetag, kollade syremättnaden i blodet, tittade hur han såg ut, kollade med ultraljud och kunde bara konstatera att det såg bra ut, "i alla fall just nu". Efter lite övertalande från vår sida så fick vi åka hem.
Nu förstår jag inte hur vi vågade med tanke på förra resan, men vi var nog så trygga med hur han mådde och hur stabil han varit varje dag, varje timme varje minut sedan senaste operationen så vi gick nog enbart på känslan. Desutom får man lätt nog av sjukhusmiljön, i alla fall efter nästan 4 veckor.
Vi fick stränga förhållningsorder om att ha ordentlig koll på Emil, hur han andades, om han ändrade i hudfärg, omhan kräktes eller på annat sätt blev sämre i allmäntillstånd. Mediciner fick vi med oss hem. Från och med nu skulle vi bereda mediciner sälva och ge honom på utsatta tider. Det kändes lite läskigt med allt nytt men det var/är ju så framtiden ser ut med mediciner varje dag och så. Dessutom är det ju minst 2 operationer kvar.
Men det tar vi då.
Så där höll vi på i några veckors tid. In till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, de tog saturation (syremättnad i blodet), räknade andetag, kontrollerade allmäntillstånd och viktkontroll. Emil vägde för lite.... Fortfarande.
Jag ammade på så gott jag kunde med det enda bröstet jag har. Mera ersättning och fortsätta amningsväga.
Vi blev på papperet "ustkrivna och sedan överförda till Barnhjärtmottagningen"
Jag vägde Emil innan amning och sedan efter för att se hur mycket han fått i sig, fyllde på ersättning i sonden upp till den volym han enligt normer och riktlinjer ska ha som 2 månaders bebis. Var tredje timme, dygnet runt.
Mediciner, mat, kräk, mera mat och ny blöja. Ungefär så såg det ut. Han började gå upp lite mera i vikt, men han kräktes oftare. Beslut i samråd med läkare att sonden skulle bort för att se om det skulle gå bättre med maten och mer eller mindre "tvinga" honom ta flaska. Sonden, har vi nu i efterhand förstått, kan reta magen och orsaka slemmiga kräkningar. Så på den fronten blev det ganska omedelbart bättre.
Flaskan började han dessutom också ta!!! Vilken kille!!
Viktuppgången var dock fortfarande lite för liten så in sattes "fett på flaska" Calogen. Det fungerade i typ en vecka sen så kräktes han varje gång han fått i sig det. så Calogen byttes ut till måltidsersättning högkaloririk, Infatrini. 80ml per dag skulle han ha av den. Det fungerade och fungerar fortfarande.
Viktuppgången är nu normal kanske något över, men han har ju en målvikt att nå så vi kör på.
Nu har kontrollerna glesats ut till varannan vecka och detta med anledning av Waran och proverna för det, så att han ligger rätt i dos där. I övrig ser det bra ut. Nästa steg för Emil är undersökning och planering för operation nummer två.
Förstås har det hänt och hände mycket emellan alla dessa rader, men det är nästan omöjligt att förmedla. Det är så mycket känslor inblandat också så det gör sig inte i text. Mycket vill vi också har för oss själva, i familjen. För Emil´s skull vill vi själva berätta om känslor och en del av det som vi upplevt under hans sjukhusvistelse.
Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad så gott det går, men jag har visst glömt hur mycket tid det går åt med en liten :-) Emil och de andra stora stolta bröderna går först!
Strax tebax
Fredde körde och jag satt bak med lillprinsen. Hela tiden ett vakande öga på den lille. Ett lyssnande öra så att jag visste att han andades. Det var en påbörjad resa med skräckblandad förtjusning.
Pirr i magen med lite obehag. Så här länge hade vi inte haft Emil för oss själva utan vakande ögon och öron från sjukhuspersonal. Det var ändå med lite säkerhet och bestämdhet vi satte oss i bilen för att åka de 65 milen tillbaka till Stockholm.
Resan gick långt över förväntan. Emil sov större delen av tiden. Sondmatades och fick mediciner medan han sov vidare. Vi stannade vid ett tillfälle för att Fredde och jag fick sockerfall och var tvungna att få oss något att äta bytte samtidigt lite blöja och lät lillchippen räta ut sig lite. Man blir ju inte lång nerknölad i en bilbarnstol kan jag säga.
Framme på Astrid Lindgrens Barnsjukhus (ALB) så skulle de fixa rum åt oss." Nej, vi vill helst åka hem sa vi. Vi kan komma in varje dag klockan 06,00 om det är det som krävs, men vi vill gärna åka hem."
Efter Emils förra vända i Stockholm när han faktiskt mådde riktigt dåligt i deras bakhuvuden så förstås jag att de tvekande att skicka hem oss. De ville gärna ha koll ett tag. De tog kontroller på honom. Räknade andetag, kollade syremättnaden i blodet, tittade hur han såg ut, kollade med ultraljud och kunde bara konstatera att det såg bra ut, "i alla fall just nu". Efter lite övertalande från vår sida så fick vi åka hem.
Nu förstår jag inte hur vi vågade med tanke på förra resan, men vi var nog så trygga med hur han mådde och hur stabil han varit varje dag, varje timme varje minut sedan senaste operationen så vi gick nog enbart på känslan. Desutom får man lätt nog av sjukhusmiljön, i alla fall efter nästan 4 veckor.
Vi fick stränga förhållningsorder om att ha ordentlig koll på Emil, hur han andades, om han ändrade i hudfärg, omhan kräktes eller på annat sätt blev sämre i allmäntillstånd. Mediciner fick vi med oss hem. Från och med nu skulle vi bereda mediciner sälva och ge honom på utsatta tider. Det kändes lite läskigt med allt nytt men det var/är ju så framtiden ser ut med mediciner varje dag och så. Dessutom är det ju minst 2 operationer kvar.
Men det tar vi då.
Så där höll vi på i några veckors tid. In till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, de tog saturation (syremättnad i blodet), räknade andetag, kontrollerade allmäntillstånd och viktkontroll. Emil vägde för lite.... Fortfarande.
Jag ammade på så gott jag kunde med det enda bröstet jag har. Mera ersättning och fortsätta amningsväga.
Vi blev på papperet "ustkrivna och sedan överförda till Barnhjärtmottagningen"
Jag vägde Emil innan amning och sedan efter för att se hur mycket han fått i sig, fyllde på ersättning i sonden upp till den volym han enligt normer och riktlinjer ska ha som 2 månaders bebis. Var tredje timme, dygnet runt.
Mediciner, mat, kräk, mera mat och ny blöja. Ungefär så såg det ut. Han började gå upp lite mera i vikt, men han kräktes oftare. Beslut i samråd med läkare att sonden skulle bort för att se om det skulle gå bättre med maten och mer eller mindre "tvinga" honom ta flaska. Sonden, har vi nu i efterhand förstått, kan reta magen och orsaka slemmiga kräkningar. Så på den fronten blev det ganska omedelbart bättre.
Flaskan började han dessutom också ta!!! Vilken kille!!
Viktuppgången var dock fortfarande lite för liten så in sattes "fett på flaska" Calogen. Det fungerade i typ en vecka sen så kräktes han varje gång han fått i sig det. så Calogen byttes ut till måltidsersättning högkaloririk, Infatrini. 80ml per dag skulle han ha av den. Det fungerade och fungerar fortfarande.
Viktuppgången är nu normal kanske något över, men han har ju en målvikt att nå så vi kör på.
Nu har kontrollerna glesats ut till varannan vecka och detta med anledning av Waran och proverna för det, så att han ligger rätt i dos där. I övrig ser det bra ut. Nästa steg för Emil är undersökning och planering för operation nummer två.
Förstås har det hänt och hände mycket emellan alla dessa rader, men det är nästan omöjligt att förmedla. Det är så mycket känslor inblandat också så det gör sig inte i text. Mycket vill vi också har för oss själva, i familjen. För Emil´s skull vill vi själva berätta om känslor och en del av det som vi upplevt under hans sjukhusvistelse.
Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad så gott det går, men jag har visst glömt hur mycket tid det går åt med en liten :-) Emil och de andra stora stolta bröderna går först!
Strax tebax
Sunday, July 10, 2011
Framme i Lund, igen
Vi klarade inte ens av att parkera bilen i garaget när vi kom fram. Vi ställde oss utanför barnsjukhusets entré, på besöksparkeringen. Sista vägen fram till Lund, de 20 milen, var de längsta någonsin.
Vi var mest tysta i bilen, tagna av stundens allvar och de meningar emellan raderna som läkaren inte hade sagt.
Till och med tårarna var tysta.
Kusligt.
Allvarligt.
När vi kom upp till BIVA, så möttes vi av en av Emil´s sjuksystrar, en manlig lugn och trygg person.
Han var lugn även nu men det där trygga hade liksom försvunnit.
Han vågade knappt möta våra ögon där vi stod. Han bekräftade det vi känt.
Han sa, innan vi hunnit fråga, "Emil är på operation han är inte klar än"
Vi sa att vi hade anat det. Vi ställde frågan..
Frågan som vi levt med sista delen av resan, det som utgjorde en klump i våra magar och som brände innanför ögonlocken.
Svaret på frågan löd " Ja, det var nära ögat. Han var riktigt, riktigt dålig" De trodde inte att han skulle klara sig.
Han hade inte klarat att syresätta sig oavsett vad man gjorde. Inte med syrgas, inga vändningar inte på något sätt. För att överhuvudtaget klara livhanken på honom förberedde man Emil för ECMO maskinen.
ECMO maskinen som, vi nu vet, är absoluta sista utvägen för att en person ska klara sig när hjärta och lungor inte fungerar. En maskin tar över pumpning och syresättning av blodet.
I just det läget vände Emil plötsligt och oväntat i syresättningen och det blev långsamt lite bättre. Det var då läkaren hade ringt till oss och sagt att de inte kunde vänta längre med operationen. När han va stabil i det låga läget sövde man honom och påbörjade en ny operation. Den tog dryga tre timmar.
Vi var ändå lättade på plats där vi stod framför skakad sjuksköterksa.
Emil var i rätt händer. Vi visste att expertisen fanns just där och att de gjorde allt som stod i deras makt för att han skulle klara sig.
Läkaren kom så småningom och sa att operationen gått bra "Jag är nöjd" uttryckte han sig. "Men det var nära.." Han berättade att de under flera timmar, efter Emil´s ankomst till Lund, jobbat med att få Emil stabil i alla fall så pass att man kunde operera. Den ursprungliga planen hade varit att operera honom några dagar senare men läget hade ju blivit akut.
Det tog ytterligare en stund innan Emil kom in på BIVA för övervakning. Vi visste sedan förra operationen att det första dygnet är mest kritiskt, men vi var överlyckliga!
Han levde!!! Han hade klarat den dramatiska resan ner och hade klarat operationen.!!
Nu är nu.
Vi är glada.
Lille lille skrutten..
Lille skrot.
Lille sötnöten och mammas godisprins.
Mammas lilla älsklingsgos.
Lilla lilla hjärtat.
Många många är namnen jag viskat i hans öra.
Därtill kommer pappas alla viskade namn.
Pappas lilla hjälte.
Han var så fin där han låg i sin öppna kuvös.
Antalet slangar och sladdar var om möjligt flera denna gång, men där, under och bakom alla dessa låg världens gosigaste Emil.
Han var rosig och fin och normal hudfärg i ansiktet. Det var vår lilla kille!
Personalen sa under flera dagar efter operationen vilket mirakel han var. Han hade så gott som varit uträknad, de hade inte trott att han skulle klara sig.
Jag är glad att jag inte fattade eller klarade att ta in hur dålig han var då. Hur allvarligt det var.
Emil och hans liv som redan från början var ett mirakel, var nu ännu mera mirakel.
Dag nummer två efter operationen stängde de igen hans bröstkorg det är också en lite kritisk del. Kroppen kan reagera eftersom utrymmet blir trängre för organen därinne, de måste ju återanpassa sig. Han klarade detta bättre den här gången. Vi hade vi det här laget tagit in det allvarliga med hans låga syresättning och hade vi flertalet tillfällen pratat om detta. Man hade inte via blodprover kunnat se att något annat i kroppen tagit skada av den låga syresättningen men utan undersökning kunde man inte veta. Så på torsdagmorgon var det ultraljud av hjärnan planerad och under eftermiddagen skulle ett EEG göras för att se hur hjärnaktiviteten såg ut. Detta var nog en av de värsta dagarna hitills. Vi hade inte tänkt på detta från början då var bara LIVET det väsentliga. Men nu stod vi vid nästa väghinder.
Han hade fått livet tillbaka, men vilken typ av liv skulle det bli?
Hade han fått hjärnskador av syrebristen och i så fall hur grava?
Svaren på dessa undersökningar dröjde och de dröjde och de dröjde.
Vi letade positiva tecken, pratade med sjuksköterskorna som jobbade med honom och de kunde inte med ögonen se eller tyda några som helst skador. Pupillerna reagerade normalt, han verkade höra, han reagerade vid beröring på händer och fötter osv. Vi sög åt oss allt positivt vi fick höra.
Han var ju fortfarande nersövd så vi visste ju inte. När vi var sista vändan och pussade Emil godnatt vid 21,30 så fick vi äntligen besked.
Man kan inte se något avvikande på någon av undersökningarna.
Tårarna rann av glädje.
100 säker kan man aldrig vara, men så här långt räckte det bra.
Man hade börjat minska ner på sovmediciner och smärtstillande och skulle fortsätta så även kommande dygn.
Man ville att han skulle börja vakna till lite mera, börja försöka andas själv.
På fredagen, 4 dagar efter operationen, andades han själv. Han började öppna ögonen stundtals. Man bestämde för att koppla ur respiratorn. Den kopplades ur och han andades själv. Vi förundrades över detta lilla knyte.
Vilken enorm livsvilja! Det kändes verkligen som att det inte fanns något som kunde däcka Emil.
Lördag lunch flyttades vi över till vårdavdelningen igen. Vi skulle nu klara honom själva igen.
Denna gång dock utan syrgas!! Han andades och kunde syresätta sig själv!
Det var stort! Vi upplevde en sån enorm skillnad på Emil. Hur bra han verkade må nu.
Alla undersökningar som gjordes kunde man bara konstatera att han mådde hur bra som helst. Så bra att de nästan inte trodde på sina resultat.
Vi sondade fortfarande bröstmjölk då de blev för komplicerat med amningen. De ville att han skulle vägas innanoch efter för att se hur mycket han ätit. Vågarna fungerade inte som de skulle och jag orkade inte hålla på. Så jag pumpade för glatta livet! En gång i timmen i ett dygn när det var som mest intensivt. Nej det är riktigt, jag sov inte mycket den natten men ska vi göra allt för Emil, så innebär det allt.
Jag insåg också att det inte var hållbart i längden och jag övervägde att sluta pumpa och träna mera med flaska istället. Han ville ju inte ta flaska.
Men så en kväll.... Han hade blivit sondmatad, han hade fått träna med flaska (gick inte bra) fått ny blöja, mera matmen var inte nöjd.
Äsch tänkte jag.. Det var mindre än tre timmar sen han fick mat (de ville att han skulle äta var tredje timme och inte blanda mer än två olika matsätt.... Han hade ju fått sond och flaska GAH! ) Men jag struntade i det...
Jag lade honom till bröstet och han visade tydliga tecken på att vilja bli ammad. Han letade och sökte grepp och till slut så gick det.
Där låg han och snuttade på mitt bröst! Han ville inte sluta.
Så från den dagen så ammar jag honom. Från början var det i kombination med ersättning som han fick i sonden då det inte fungerade med hela måltider amning. Kommande dagar var Emil pigg, vi fick göra utflykter utanför sjukhusområdet och ner på stan, vi rörde oss i stort sett som vi ville och det kändes lite överkurs att vara kvar i Lund. Han mådde ju fantastiskt bra.
Hemresan hade jag bestämt mig för. När Emil mår så bra att han kan åka hem med oss i bilen, då kan vi åka hem. Han får inte åka mera flygplan. Jag har min egen teori om varför han blev så dålig på flygresan ner till Lund. Jag tror att det hade med flygningen att göra tryckförändringar och liknande.
Innan dessa barn har gjort operation nummer 3 (fyra i Emil´s fall) så ska de inte flyga står det i rekommendationerna. De sa att han ligger i kuvös och så. Men men jag tror som jag tror.
Hemgång med bil var bestämt även från sjukhusets sida.
12 maj satte vi oss i bilen och påbörjade vår resa mot Stockholm!
Så annorlunda det kändes denna gång.
Vi hoppades bara behöva passera Astrid Lindgren och sen få åka hem.
Hem, hem.
Vi var mest tysta i bilen, tagna av stundens allvar och de meningar emellan raderna som läkaren inte hade sagt.
Till och med tårarna var tysta.
Kusligt.
Allvarligt.
När vi kom upp till BIVA, så möttes vi av en av Emil´s sjuksystrar, en manlig lugn och trygg person.
Han var lugn även nu men det där trygga hade liksom försvunnit.
Han vågade knappt möta våra ögon där vi stod. Han bekräftade det vi känt.
Han sa, innan vi hunnit fråga, "Emil är på operation han är inte klar än"
Vi sa att vi hade anat det. Vi ställde frågan..
Frågan som vi levt med sista delen av resan, det som utgjorde en klump i våra magar och som brände innanför ögonlocken.
Svaret på frågan löd " Ja, det var nära ögat. Han var riktigt, riktigt dålig" De trodde inte att han skulle klara sig.
Han hade inte klarat att syresätta sig oavsett vad man gjorde. Inte med syrgas, inga vändningar inte på något sätt. För att överhuvudtaget klara livhanken på honom förberedde man Emil för ECMO maskinen.
ECMO maskinen som, vi nu vet, är absoluta sista utvägen för att en person ska klara sig när hjärta och lungor inte fungerar. En maskin tar över pumpning och syresättning av blodet.
I just det läget vände Emil plötsligt och oväntat i syresättningen och det blev långsamt lite bättre. Det var då läkaren hade ringt till oss och sagt att de inte kunde vänta längre med operationen. När han va stabil i det låga läget sövde man honom och påbörjade en ny operation. Den tog dryga tre timmar.
Vi var ändå lättade på plats där vi stod framför skakad sjuksköterksa.
Emil var i rätt händer. Vi visste att expertisen fanns just där och att de gjorde allt som stod i deras makt för att han skulle klara sig.
Läkaren kom så småningom och sa att operationen gått bra "Jag är nöjd" uttryckte han sig. "Men det var nära.." Han berättade att de under flera timmar, efter Emil´s ankomst till Lund, jobbat med att få Emil stabil i alla fall så pass att man kunde operera. Den ursprungliga planen hade varit att operera honom några dagar senare men läget hade ju blivit akut.
Det tog ytterligare en stund innan Emil kom in på BIVA för övervakning. Vi visste sedan förra operationen att det första dygnet är mest kritiskt, men vi var överlyckliga!
Han levde!!! Han hade klarat den dramatiska resan ner och hade klarat operationen.!!
Nu är nu.
Vi är glada.
Lille lille skrutten..
Lille skrot.
Lille sötnöten och mammas godisprins.
Mammas lilla älsklingsgos.
Lilla lilla hjärtat.
Många många är namnen jag viskat i hans öra.
Därtill kommer pappas alla viskade namn.
Pappas lilla hjälte.
Han var så fin där han låg i sin öppna kuvös.
Antalet slangar och sladdar var om möjligt flera denna gång, men där, under och bakom alla dessa låg världens gosigaste Emil.
Han var rosig och fin och normal hudfärg i ansiktet. Det var vår lilla kille!
Personalen sa under flera dagar efter operationen vilket mirakel han var. Han hade så gott som varit uträknad, de hade inte trott att han skulle klara sig.
Jag är glad att jag inte fattade eller klarade att ta in hur dålig han var då. Hur allvarligt det var.
Emil och hans liv som redan från början var ett mirakel, var nu ännu mera mirakel.
Dag nummer två efter operationen stängde de igen hans bröstkorg det är också en lite kritisk del. Kroppen kan reagera eftersom utrymmet blir trängre för organen därinne, de måste ju återanpassa sig. Han klarade detta bättre den här gången. Vi hade vi det här laget tagit in det allvarliga med hans låga syresättning och hade vi flertalet tillfällen pratat om detta. Man hade inte via blodprover kunnat se att något annat i kroppen tagit skada av den låga syresättningen men utan undersökning kunde man inte veta. Så på torsdagmorgon var det ultraljud av hjärnan planerad och under eftermiddagen skulle ett EEG göras för att se hur hjärnaktiviteten såg ut. Detta var nog en av de värsta dagarna hitills. Vi hade inte tänkt på detta från början då var bara LIVET det väsentliga. Men nu stod vi vid nästa väghinder.
Han hade fått livet tillbaka, men vilken typ av liv skulle det bli?
Hade han fått hjärnskador av syrebristen och i så fall hur grava?
Svaren på dessa undersökningar dröjde och de dröjde och de dröjde.
Vi letade positiva tecken, pratade med sjuksköterskorna som jobbade med honom och de kunde inte med ögonen se eller tyda några som helst skador. Pupillerna reagerade normalt, han verkade höra, han reagerade vid beröring på händer och fötter osv. Vi sög åt oss allt positivt vi fick höra.
Han var ju fortfarande nersövd så vi visste ju inte. När vi var sista vändan och pussade Emil godnatt vid 21,30 så fick vi äntligen besked.
Man kan inte se något avvikande på någon av undersökningarna.
Tårarna rann av glädje.
100 säker kan man aldrig vara, men så här långt räckte det bra.
Man hade börjat minska ner på sovmediciner och smärtstillande och skulle fortsätta så även kommande dygn.
Man ville att han skulle börja vakna till lite mera, börja försöka andas själv.
På fredagen, 4 dagar efter operationen, andades han själv. Han började öppna ögonen stundtals. Man bestämde för att koppla ur respiratorn. Den kopplades ur och han andades själv. Vi förundrades över detta lilla knyte.
Vilken enorm livsvilja! Det kändes verkligen som att det inte fanns något som kunde däcka Emil.
Lördag lunch flyttades vi över till vårdavdelningen igen. Vi skulle nu klara honom själva igen.
Denna gång dock utan syrgas!! Han andades och kunde syresätta sig själv!
Det var stort! Vi upplevde en sån enorm skillnad på Emil. Hur bra han verkade må nu.
Alla undersökningar som gjordes kunde man bara konstatera att han mådde hur bra som helst. Så bra att de nästan inte trodde på sina resultat.
Vi sondade fortfarande bröstmjölk då de blev för komplicerat med amningen. De ville att han skulle vägas innanoch efter för att se hur mycket han ätit. Vågarna fungerade inte som de skulle och jag orkade inte hålla på. Så jag pumpade för glatta livet! En gång i timmen i ett dygn när det var som mest intensivt. Nej det är riktigt, jag sov inte mycket den natten men ska vi göra allt för Emil, så innebär det allt.
Jag insåg också att det inte var hållbart i längden och jag övervägde att sluta pumpa och träna mera med flaska istället. Han ville ju inte ta flaska.
Men så en kväll.... Han hade blivit sondmatad, han hade fått träna med flaska (gick inte bra) fått ny blöja, mera matmen var inte nöjd.
Äsch tänkte jag.. Det var mindre än tre timmar sen han fick mat (de ville att han skulle äta var tredje timme och inte blanda mer än två olika matsätt.... Han hade ju fått sond och flaska GAH! ) Men jag struntade i det...
Jag lade honom till bröstet och han visade tydliga tecken på att vilja bli ammad. Han letade och sökte grepp och till slut så gick det.
Där låg han och snuttade på mitt bröst! Han ville inte sluta.
Så från den dagen så ammar jag honom. Från början var det i kombination med ersättning som han fick i sonden då det inte fungerade med hela måltider amning. Kommande dagar var Emil pigg, vi fick göra utflykter utanför sjukhusområdet och ner på stan, vi rörde oss i stort sett som vi ville och det kändes lite överkurs att vara kvar i Lund. Han mådde ju fantastiskt bra.
Hemresan hade jag bestämt mig för. När Emil mår så bra att han kan åka hem med oss i bilen, då kan vi åka hem. Han får inte åka mera flygplan. Jag har min egen teori om varför han blev så dålig på flygresan ner till Lund. Jag tror att det hade med flygningen att göra tryckförändringar och liknande.
Innan dessa barn har gjort operation nummer 3 (fyra i Emil´s fall) så ska de inte flyga står det i rekommendationerna. De sa att han ligger i kuvös och så. Men men jag tror som jag tror.
Hemgång med bil var bestämt även från sjukhusets sida.
12 maj satte vi oss i bilen och påbörjade vår resa mot Stockholm!
Så annorlunda det kändes denna gång.
Vi hoppades bara behöva passera Astrid Lindgren och sen få åka hem.
Hem, hem.
Saturday, July 9, 2011
Väl i Stockholm! Eller....
Framme i Stockholm.
Nya familjen samlad. Vi fick först vänta flera timmar på ett rum. Det var kväll och inget fanns att äta. Till och med Pressbyrån var stängd. På nåder fick vi varsina torra mackor och kaffe.
Emil låg i ett övervakningsrum och vi satt på stolar bredvid.
Vänta. vänta, vänta.
"Rummet ni får är ett flerfamiljsrum,så det kan komma en familj till som ska bo där."
Inne i rummet på "vår" sida fanns en sjukhussäng.
Punkt.
Vi undrade stilla hur detta skulle gå ihop. Vart skulle den andra vuxna av oss sova?
Vi fick samsas i samma säng. Detta trots att det fanns en tom säng på andra sidan rummet vid denna sena timme, mitt i natten. Emil låg i sin "rullsäng" i plexiglas. De bar in en fåtölj någonstans ifrån så att vi inte behövde sitta i sängen båda två.
Vid fönstret stod två trästolar och ett litet rött bord. När man lyfte stolarna ramlade ryggstöden av. Färgen på väggarna flagnade, inga gardiner för fönstren, fjärrkontrollen till tv:n var silvertejpad. Vi förundrades över det dåliga skick som var på denna vårdavdelning för barn. En miljö som säkert inte förbättrar ett sjukt barns tillstånd. Inte ens några roliga färger någostans, inga leksaker. Inget.
Natten gick som den gick. Det var trångt, det var varmt men vi var tillsammans. Så här nära "hemma" hade vi aldrig varit. Kontroller gjordes varannan timme på Emil, mat var tredje och däremellan mediciner. Blöjbyten ej att förglömma. Det rullade på som innan.
Vid blöjbytena blev Emil helt hysterisk och syresättningen sjönk. När vi lade honom på rygg för att byta blöja vände han sig till sin vänstersida, hela tiden höll det på så.
Vi visste inte varför.
Inte då.
Kontrollerna fortsatte, syresättningen var inte som den skulle och ultraljud och röngen gjordes igen.
På ultraljudet kunde hjärtläkarna se en förträngning vid den inopererade shunten. Shunten var inte för trång utan det var något annat. Nya ultraljud planerades för att se så att läget inte blev värre.
På fredagen fick Emil sitt första besök på sjukhuset. Faster K med sambo L och lilla kusin N besökte honom innan de skulle åka till Spanien. Det var härligt besök trots att Emil inte kändes på topp. Vi behövde verkligen träffa någon från "utsidan", vi kände vi höll på att bli galna inom sjukhusets väggar.
Kontrollerna fortsatte.
Lördagen kom och Lillson med pappa, samt Emils morfar kom på besök lördag lunchtid. Lillson fick hålla sin efterlängtade lillebror. Äntligen!!!!
Morfar likaså.
Emil kändes väldigt hängig under denna tid. Han var slapp i kroppen och bara sov.
Ännu hängigare blev han när han precis hade ätit.
Emils farmor och farfar kom på lördag eftermiddag vi satt på vårat rum och skulle fika med farmor och farfars medhavda fikakorg. Sköterskorna kom in och skulle göra kontroll på Emil. Värdena de fick fram var så dåliga att de trodde det var fel på apparaterna. De hämtade nya apparater.
Hjälpte inte.
De hämtade in mera personal samt läkare.
Hjälpte inte heller.
Det tog ett ögonblick sedan befann vi oss i akutrummet, med farmor och farfar sittandes kvar på vår sal.
Syresättningen var skrämmande låg. Personal från barninstensiven tillkallades. Sköterskor och läkare trängdes runt vårt lilla knyte. Man ville ta ner honom till BIVA, de skulle bara ordna en plats.
Jag bad till slut om lov (ja till och med i det läget var jag artig och bad om lov) lägga Emil på sidan, "syresättningen brukar bli bättre då". Jag fick inget svar, kanske mest för att jag inte pratade med någon speciell. Jag vände honom till hans vänstersida och genast blev det bättre. Emils farmor och farfar åkte från avdelningen, obehagligt för de att vara där mitt i allt detta.
BIVA valde att avvakta nedflytt av Emil. Han lades istället i övervakningsrummet med ständig kontroll av syresättningen. Han hade några dippar som han repade sig ifrån men till slut gick det inte längre. De vågade inte ha honom kvar på avdelningen utan ville att han skulle flyttas ner till BIVA där man hade andra resurser om det behövdes.
Detta kändes som ett stort steg bakåt och vi kastades mellan hopp och förtvivlan.
Vi var hos Emil så mycket vi kunde och orkade, äta och sova var vi ju dock tvungna att göra. Söndag morgon efter frukost gick vi ner till BIVA, natten hade varit hur lugn som helst, han skulle flyttas tillbaka upp på avdelningen. Upp igen och vi satt bredvid honom på övervakningssalen. Ultraljud hade gjorts och inget nytt hade uppkommit. Det är en förträngning i shunten, den gör så att inte tillräckligt blod kommer till lungorna för syresättning. Vi började få indikationer på att läkarna i Stockholm inte kunde göra så mycket mera och att man skulle prata med kirurgerna i Lund för att komma fram till vad man skulle göra. En ny röntgen skulle göras på måndag och beslut tas efter det. På söndag eftermiddag dippade Emil i syresättningen igen. Denna gång ännu lägre och repade sig inte ordentligt. Han låg hela tiden på gränsen för vad som var ok. Detta trots syrgas på grimma OCH tratt. Sammanlagt säkert 20 l extra och ändå på gränsen till vad som var skadligt låg syresättning. Akut ner till BIVA igen och vi insåg att något annat måste till.
Detta var skräck.
Det var någon annan som låg i den där sängen. Det såg inte längre ut som vår lille son. Han var så ynklig. så liten och så blek.
Vi var så rädda.
På måndagen granskades röntgenplåtarna och kirurgen i Lund bestämde att Emil skulle komma ner igen för att undersökas eventuellt opereras igen.
Bakslag.Tårar.
Vi intalade varandra att detta var lika bra. Emil mådde inte bra och något måste göras. I Stockholm opereras inte hjärtbarn så det var lika bra att han fick åka till Lund.
Vi som var så nära hemma.
Tankar som vi inte riktigt vågat tänka började vi nu uttala med varandra.
Tänk om...
Tänk om vi kommer att förlora honom.... Det klarar vi inte.
Nej! Inte tänka såna tankar,
En stund i taget.
Fram tills nu hade vi tagit en dag i taget.
Nu blev det minut för minut...
Han låg på BIVA med syrgasgrimma och syrgas på tratt och det hjälpte inte. Avvakta tisdag morgon och ambulanstransport till Bromma för Ambulansflyg till Lund.
Samtidigt med ambulansen satte vi oss i egen bil och skulle åka de 65 milen tillbaka till Lund. Emil skulle vara framme många timmar före oss men visste att han var i goda händer på BIVA i Lund. En jobbig resa som man inte visste hur den skulle sluta.
När vi var i Jönköping, med flera timmar kvar att köra ringde de äntligen från Lund. Vi undrade varför det tagit så lång tid. De ringde dock inte för att enbart berätta att Emil var framme utan det var en läkare som ringde på F´s telefon. Då F körde bilen ville inte läkaren prata med honom. Jag fick prata med läkaren.
Jag kände i hela kroppen " det här känns inte bra..."
Läkaren sa så här:
" Emil är framme. Han har varit framme ett tag men vi har jobbat med honom ett tag. Under resans gång blev Emil väldigt dålig och syresättningen sjönk dramatiskt och han repade sig inte från det. Vi har försökt stabilisera honom under några timmar nu. För närvarande är han stabil och jag kan inte vänta med att operera honom tills ni är på plats utan Emil kommer att opereras ganska snart."
Jag nickade och tackade för samtalet. Stängde av det jag kände och det jag redan då hade läst mellan raderna.
Läget var väldigt allvarligt. Men hur allvarligt det egentligen varit hade vi inte en susning om.
Då.
Vi i bil på väg till Emil, flera timmar bort.
För långt ifrån.
Emil kämpar för sitt liv på ett operationsbord i Lund.
Life sucks sometimes.
Nya familjen samlad. Vi fick först vänta flera timmar på ett rum. Det var kväll och inget fanns att äta. Till och med Pressbyrån var stängd. På nåder fick vi varsina torra mackor och kaffe.
Emil låg i ett övervakningsrum och vi satt på stolar bredvid.
Vänta. vänta, vänta.
"Rummet ni får är ett flerfamiljsrum,så det kan komma en familj till som ska bo där."
Inne i rummet på "vår" sida fanns en sjukhussäng.
Punkt.
Vi undrade stilla hur detta skulle gå ihop. Vart skulle den andra vuxna av oss sova?
Vi fick samsas i samma säng. Detta trots att det fanns en tom säng på andra sidan rummet vid denna sena timme, mitt i natten. Emil låg i sin "rullsäng" i plexiglas. De bar in en fåtölj någonstans ifrån så att vi inte behövde sitta i sängen båda två.
Vid fönstret stod två trästolar och ett litet rött bord. När man lyfte stolarna ramlade ryggstöden av. Färgen på väggarna flagnade, inga gardiner för fönstren, fjärrkontrollen till tv:n var silvertejpad. Vi förundrades över det dåliga skick som var på denna vårdavdelning för barn. En miljö som säkert inte förbättrar ett sjukt barns tillstånd. Inte ens några roliga färger någostans, inga leksaker. Inget.
Natten gick som den gick. Det var trångt, det var varmt men vi var tillsammans. Så här nära "hemma" hade vi aldrig varit. Kontroller gjordes varannan timme på Emil, mat var tredje och däremellan mediciner. Blöjbyten ej att förglömma. Det rullade på som innan.
Vid blöjbytena blev Emil helt hysterisk och syresättningen sjönk. När vi lade honom på rygg för att byta blöja vände han sig till sin vänstersida, hela tiden höll det på så.
Vi visste inte varför.
Inte då.
Kontrollerna fortsatte, syresättningen var inte som den skulle och ultraljud och röngen gjordes igen.
På ultraljudet kunde hjärtläkarna se en förträngning vid den inopererade shunten. Shunten var inte för trång utan det var något annat. Nya ultraljud planerades för att se så att läget inte blev värre.
På fredagen fick Emil sitt första besök på sjukhuset. Faster K med sambo L och lilla kusin N besökte honom innan de skulle åka till Spanien. Det var härligt besök trots att Emil inte kändes på topp. Vi behövde verkligen träffa någon från "utsidan", vi kände vi höll på att bli galna inom sjukhusets väggar.
Kontrollerna fortsatte.
Lördagen kom och Lillson med pappa, samt Emils morfar kom på besök lördag lunchtid. Lillson fick hålla sin efterlängtade lillebror. Äntligen!!!!
Morfar likaså.
Emil kändes väldigt hängig under denna tid. Han var slapp i kroppen och bara sov.
Ännu hängigare blev han när han precis hade ätit.
Emils farmor och farfar kom på lördag eftermiddag vi satt på vårat rum och skulle fika med farmor och farfars medhavda fikakorg. Sköterskorna kom in och skulle göra kontroll på Emil. Värdena de fick fram var så dåliga att de trodde det var fel på apparaterna. De hämtade nya apparater.
Hjälpte inte.
De hämtade in mera personal samt läkare.
Hjälpte inte heller.
Det tog ett ögonblick sedan befann vi oss i akutrummet, med farmor och farfar sittandes kvar på vår sal.
Syresättningen var skrämmande låg. Personal från barninstensiven tillkallades. Sköterskor och läkare trängdes runt vårt lilla knyte. Man ville ta ner honom till BIVA, de skulle bara ordna en plats.
Jag bad till slut om lov (ja till och med i det läget var jag artig och bad om lov) lägga Emil på sidan, "syresättningen brukar bli bättre då". Jag fick inget svar, kanske mest för att jag inte pratade med någon speciell. Jag vände honom till hans vänstersida och genast blev det bättre. Emils farmor och farfar åkte från avdelningen, obehagligt för de att vara där mitt i allt detta.
BIVA valde att avvakta nedflytt av Emil. Han lades istället i övervakningsrummet med ständig kontroll av syresättningen. Han hade några dippar som han repade sig ifrån men till slut gick det inte längre. De vågade inte ha honom kvar på avdelningen utan ville att han skulle flyttas ner till BIVA där man hade andra resurser om det behövdes.
Detta kändes som ett stort steg bakåt och vi kastades mellan hopp och förtvivlan.
Vi var hos Emil så mycket vi kunde och orkade, äta och sova var vi ju dock tvungna att göra. Söndag morgon efter frukost gick vi ner till BIVA, natten hade varit hur lugn som helst, han skulle flyttas tillbaka upp på avdelningen. Upp igen och vi satt bredvid honom på övervakningssalen. Ultraljud hade gjorts och inget nytt hade uppkommit. Det är en förträngning i shunten, den gör så att inte tillräckligt blod kommer till lungorna för syresättning. Vi började få indikationer på att läkarna i Stockholm inte kunde göra så mycket mera och att man skulle prata med kirurgerna i Lund för att komma fram till vad man skulle göra. En ny röntgen skulle göras på måndag och beslut tas efter det. På söndag eftermiddag dippade Emil i syresättningen igen. Denna gång ännu lägre och repade sig inte ordentligt. Han låg hela tiden på gränsen för vad som var ok. Detta trots syrgas på grimma OCH tratt. Sammanlagt säkert 20 l extra och ändå på gränsen till vad som var skadligt låg syresättning. Akut ner till BIVA igen och vi insåg att något annat måste till.
Detta var skräck.
Det var någon annan som låg i den där sängen. Det såg inte längre ut som vår lille son. Han var så ynklig. så liten och så blek.
Vi var så rädda.
På måndagen granskades röntgenplåtarna och kirurgen i Lund bestämde att Emil skulle komma ner igen för att undersökas eventuellt opereras igen.
Bakslag.Tårar.
Vi intalade varandra att detta var lika bra. Emil mådde inte bra och något måste göras. I Stockholm opereras inte hjärtbarn så det var lika bra att han fick åka till Lund.
Vi som var så nära hemma.
Tankar som vi inte riktigt vågat tänka började vi nu uttala med varandra.
Tänk om...
Tänk om vi kommer att förlora honom.... Det klarar vi inte.
Nej! Inte tänka såna tankar,
En stund i taget.
Fram tills nu hade vi tagit en dag i taget.
Nu blev det minut för minut...
Han låg på BIVA med syrgasgrimma och syrgas på tratt och det hjälpte inte. Avvakta tisdag morgon och ambulanstransport till Bromma för Ambulansflyg till Lund.
Samtidigt med ambulansen satte vi oss i egen bil och skulle åka de 65 milen tillbaka till Lund. Emil skulle vara framme många timmar före oss men visste att han var i goda händer på BIVA i Lund. En jobbig resa som man inte visste hur den skulle sluta.
När vi var i Jönköping, med flera timmar kvar att köra ringde de äntligen från Lund. Vi undrade varför det tagit så lång tid. De ringde dock inte för att enbart berätta att Emil var framme utan det var en läkare som ringde på F´s telefon. Då F körde bilen ville inte läkaren prata med honom. Jag fick prata med läkaren.
Jag kände i hela kroppen " det här känns inte bra..."
Läkaren sa så här:
" Emil är framme. Han har varit framme ett tag men vi har jobbat med honom ett tag. Under resans gång blev Emil väldigt dålig och syresättningen sjönk dramatiskt och han repade sig inte från det. Vi har försökt stabilisera honom under några timmar nu. För närvarande är han stabil och jag kan inte vänta med att operera honom tills ni är på plats utan Emil kommer att opereras ganska snart."
Jag nickade och tackade för samtalet. Stängde av det jag kände och det jag redan då hade läst mellan raderna.
Läget var väldigt allvarligt. Men hur allvarligt det egentligen varit hade vi inte en susning om.
Då.
Vi i bil på väg till Emil, flera timmar bort.
För långt ifrån.
Emil kämpar för sitt liv på ett operationsbord i Lund.
Life sucks sometimes.
Tuesday, July 5, 2011
Update
Emil hade efter operationen syrgas på grimma. Så vart vi än gick fick i ta med en syrgastub.
Dagarna som följde såg ganska likadana ut. Vårdpersonal kom och gick i rummet, till en början en gång i timmen. Det utökades sedan till varannnan timme och sedan var tredje. Man kollade syrehalten i blodet, lyssnade på hjärtat och räknade andetag/minut. Emellan dessa undersökningar var det medicindags, olika tider för olika mediciner. Detta var otroligt påfrestande, inte bara för oss som föräldrar utan mest för Emil. Flera gånger i timmen var personal och ryckte i honom när han sov, lyssnade på honom, provtagningar, mediciner, vägning, ultraljud, röntgen osv osv. Däremellan skulle han äta också och ett och annat blöjbyte skulle in. Amningen var inte ens någon ide att prova, Emil var alldeles för trött för det. Så jag pumpade och han fick direkt i sonden, vi ville inte behöva väcka honom var tredje timme för att äta utöver alla andra gånger han blev väckt..
Så här höll det på, varje dag, dygnet runt.
Vi upplevde att Emil för varje dag som gick blev mer och mer stressad och hade svårt för beröring, så snart någon närmade sig honom och tog i honom kurade han ihop sig som en boll och blev alldeles stel. Likaså när någon som hade handspritat sina händer kom för nära.
Som förälder fick vi lösa vår egen matfråga själva, fika var gratis. Efter ett par veckor i kappsäck blir det en del tvätt också. Alla dessa praktiska saker gjorde situationen mer tung än den faktiskt hade behövt att vara. Om åtminstone dessa vardagliga "normala" sakerna hade fungerat utan extra anstängning från vår sida hade vi sparat lite energi. Varför inte låta föräldrar äta sjukhusmaten till "sjukhuspris"??
Dessutom så fick bara en förälder sova hos barnet på vårdavdelningen, förutom de två första dagarna då vi sov båda två. Det blev också en väldigt konstig situation. Här var vi två nyblivna föräldrar i en kaosartad situation där vi verkligen behöver varandra och varandras stöd, nej då ska vi delas på....
Detta var mycket konstigt. Hela livssituationen hade blivit helt surrealistisk.
Stressen över Emils mat och vikt fanns med hela tiden. Det skulle tryckas in (kändes så)mat, annars blev dropp, vilket det också blev varje dag. Det fungerade inte att trycka i honom, då kom det ju upp igen.
Från det att han opererades till nu hade Emil blivit stucken för provtagningar och nya infarter säkert 20 gånger. För varje ny gång kändes det som att hjärtat i min kropp skulle gå sönder...
"Herregud, det räcker nu" Var det enda man kunde tänka.. Så bet man ihop och man kom igenom även det. Det var ju för Emils bästa.
Vi har sagt att vi ska göra allt för honom så, bit ihop och kom igen.
På tisdagen, det vill säga en vecka efter Emils operation fick vi indikationer på att det snart kunde vara hemfärd, troligen efter helgen så utskrivningssamtal bokades på fredagen. Detta skulle då ske med ambulansflyg och till Astrid Lindgren vårdavdelning där, eftersom han inte var färdig för hemgång och fortfarande behövde syrgasen samt koll på vätskeintag. Under ronden på onsdagen fick vi veta att Emil skulle flygas hem på torsdagen, vi blev ju överlyckliga förstås samtidigt som vi tyckte att det gick väldigt snabbt allting.Så utskrivningssamtal på torsdag förmiddag och flyget gick vid lunch.
Ungefär samma tid så satte vi oss i bilen för att köra hem de 65 milen till Stockholm och Astrid Lindgrens sjukhus. Emil fick en resekamrat Lille L från söder om Stockholm. De skulle vi fortsättingsvis ha mera kontakt med.
Emil var framme på Astrid på em och vi kom fram tidig kväll.
Hade vi vetat vad som väntade oss kommande dagar hade vi nog inte klarat av resan.....
Dagarna som följde såg ganska likadana ut. Vårdpersonal kom och gick i rummet, till en början en gång i timmen. Det utökades sedan till varannnan timme och sedan var tredje. Man kollade syrehalten i blodet, lyssnade på hjärtat och räknade andetag/minut. Emellan dessa undersökningar var det medicindags, olika tider för olika mediciner. Detta var otroligt påfrestande, inte bara för oss som föräldrar utan mest för Emil. Flera gånger i timmen var personal och ryckte i honom när han sov, lyssnade på honom, provtagningar, mediciner, vägning, ultraljud, röntgen osv osv. Däremellan skulle han äta också och ett och annat blöjbyte skulle in. Amningen var inte ens någon ide att prova, Emil var alldeles för trött för det. Så jag pumpade och han fick direkt i sonden, vi ville inte behöva väcka honom var tredje timme för att äta utöver alla andra gånger han blev väckt..
Så här höll det på, varje dag, dygnet runt.
Vi upplevde att Emil för varje dag som gick blev mer och mer stressad och hade svårt för beröring, så snart någon närmade sig honom och tog i honom kurade han ihop sig som en boll och blev alldeles stel. Likaså när någon som hade handspritat sina händer kom för nära.
Som förälder fick vi lösa vår egen matfråga själva, fika var gratis. Efter ett par veckor i kappsäck blir det en del tvätt också. Alla dessa praktiska saker gjorde situationen mer tung än den faktiskt hade behövt att vara. Om åtminstone dessa vardagliga "normala" sakerna hade fungerat utan extra anstängning från vår sida hade vi sparat lite energi. Varför inte låta föräldrar äta sjukhusmaten till "sjukhuspris"??
Dessutom så fick bara en förälder sova hos barnet på vårdavdelningen, förutom de två första dagarna då vi sov båda två. Det blev också en väldigt konstig situation. Här var vi två nyblivna föräldrar i en kaosartad situation där vi verkligen behöver varandra och varandras stöd, nej då ska vi delas på....
Detta var mycket konstigt. Hela livssituationen hade blivit helt surrealistisk.
Stressen över Emils mat och vikt fanns med hela tiden. Det skulle tryckas in (kändes så)mat, annars blev dropp, vilket det också blev varje dag. Det fungerade inte att trycka i honom, då kom det ju upp igen.
Från det att han opererades till nu hade Emil blivit stucken för provtagningar och nya infarter säkert 20 gånger. För varje ny gång kändes det som att hjärtat i min kropp skulle gå sönder...
"Herregud, det räcker nu" Var det enda man kunde tänka.. Så bet man ihop och man kom igenom även det. Det var ju för Emils bästa.
Vi har sagt att vi ska göra allt för honom så, bit ihop och kom igen.
På tisdagen, det vill säga en vecka efter Emils operation fick vi indikationer på att det snart kunde vara hemfärd, troligen efter helgen så utskrivningssamtal bokades på fredagen. Detta skulle då ske med ambulansflyg och till Astrid Lindgren vårdavdelning där, eftersom han inte var färdig för hemgång och fortfarande behövde syrgasen samt koll på vätskeintag. Under ronden på onsdagen fick vi veta att Emil skulle flygas hem på torsdagen, vi blev ju överlyckliga förstås samtidigt som vi tyckte att det gick väldigt snabbt allting.Så utskrivningssamtal på torsdag förmiddag och flyget gick vid lunch.
Ungefär samma tid så satte vi oss i bilen för att köra hem de 65 milen till Stockholm och Astrid Lindgrens sjukhus. Emil fick en resekamrat Lille L från söder om Stockholm. De skulle vi fortsättingsvis ha mera kontakt med.
Emil var framme på Astrid på em och vi kom fram tidig kväll.
Hade vi vetat vad som väntade oss kommande dagar hade vi nog inte klarat av resan.....
Saturday, May 28, 2011
Fortsättning..
Ska fortsätta ungefär där jag slutade sist.
Det lilla pyret, så fullt av liv, som landade på min mage med mamman och pappan stirrandes helt överväldigade och med tårar sprutandes av lycka.
Äntligen var han här! Så fin!
Efter en liten stund fick Hjärt klippa navelsträngen och vi fick mysa en liten stund till innan det var dags för mätning och vägning och sedan vidare gick Hjärt med Emil och neopersonalen till Neo för förberedelser och kontroller.
Jag var kvar för ompyssling efter förlossningen.
Allt gick bra, inte en skråma faktiskt :-)
Efter ett par timmar kom Hjärt och hämtade mig för Emil skulle vidare till intensiven då han mådde för bra och var för stor för neonatalvdelningen. På intensiven (BIVA) skulle han sedan få vara fram tills operationen och sedan dagarna efter den. Operationen var planerad till onsdagen den 20 april.
Söndagen den 17 och måndagen den 18 april tillbringade så mycket tid som vi bara kunde, och mäktade med, hos Emil. Han hade de första timmarna på neo fått de första "slangarna" ditsatta. Dessa första var infarter via naveln för att kunna ge mediciner i och ta blodprover ur, utan att behöva sticka honom de första dagarna.
Emil hade också EKG lappar och sladdar för att se hur hjärtat jobbade samt att han hade en mätare som mätte syrehalten i blodet. Vi fick hålla så mycket vi ville, byta och sköta om honom så gott det gick med alla dessa sladdar och slangar. Vi tyckte det var lite läskigt men visste samtidigt att detta bara var början på antalet sladdar och slangar. Emil fick redan de första timmarna ett dropp "Postivas" som ska hålla spädbarnsförbindelsen i kärlet öppen "ductus" tills operationen. Utan detta dropp och utan operation dör barnet av syrebrist efter en tid.
Detta dropp gjorde honom lite stingslig och trött. Vi såg Emils ögon bara ett fåtal gånger under dessa dagar, i övrigt var han ett sovande lite knyte. Vi fick mata honom via sonden med min nypumpade mjölk, endast ett par ml åt gången var tredje timme. Jag pumpade och pumpade och pumpade, allt för att han skulle kunna få tillgodogöra sig de första viktiga dropparna. Det som inte gick åt för stunden frystes in för senare behov.
Måndagen då Emil var två dagar gammal tog kirurgerna beslut att operera Emil redan den 19, det vill säga en dag tidigare än planerat. Detta för att han började bli påverkad av för hög mängd blod till lungorna vilket kan få biverkningar såsom bland annat hjärtsvikt, det i kombination med att det fanns en lucka i schemat gjorde att operation skulle ske på tisdagen.
Det var med tunga steg vi gick till Emil den morgonen för att pussa, krama honom och säga "vi ses snart" innan operation. Det var svårt att lämna honom i läkarnas händer vid dörren till operation och veta att det skulle ta hela dagen innan vi visste hur det hade gått. Om det skulle gå.
Denna operation är den största och svåraste av de tre som är planerade. Emil´s hjärta är stor som en valnöt och tanken på den precision och till viss del tur som måste till för att operationen ska lyckas är överväldigande. Det finns liksom inte ens utrymme för en harkling av kirurgerna.
När vi lämnade Emil var klockan 07,30. Kirurgen sa att han skulle ringa när operationen var klar och troligen runt 14 tiden. Ungefär så länge "brukar" det ta.
Vi gick till patienthotellet, åt frukost så gott det gick och lade oss sedan för att försöka "sova bort" en del av väntandet. Vi tog sedan en promenad och väntade på det där samtalet.
Tiden gick och passerade 14. Passerade 15 och vi var tillbaka på hotellet. Det började krypa i kroppen av det där samtalet som aldrig tycktes komma. Var det positivt eller negativt att inte ha hört något?
15,30 ringde telefonen. Jag klarade nästan inte av att svara. Händerna darrade och rösten svek mig. Det var kirurgen.
Kirurgen Sune sa utan att fördröja, "Operationen är klar och det har gått bra. Om ca 45 finns han på BIVA och ni kan gå dit tills dess."
Tårarna sprutade ännu en gång, denna gång av lättnad. Första stora steget avklarat. Första dygnet efter operation är kritiskt, men lite kunde vi andas ut nu.
Vi gick för att klappa om Emil.
Där låg vårt lilla pyre, i en liten öppen kuvös, bakom en miljard sladdar och slangar kunde man skymta vår lilla gosse. Lika fin som förut om inte ännu finare. Finare färg på händer och fötter, läpparna ljust rosa och såg ganska välmående ut omständigheterna till trots.
Han hade två plattor med sladdar på pannan som mätte syrehalten, sonden i näsan för mat, respiratorslang i näsan, bröstkorgen öppen (så gör man alltid för att det inte ska svullna inuti första dygnet/dygnen) en dräneringsslang från såret, EKG plattor och sladdar, några olika infarter i händer och fötter, syremätare på foten, en hjärtstartare med 5 olika sladdar som satt inopererat med synliga sladdar utanpå, kateter för kisseriet...
Ja, jag tror att nästan hela kroppen var täckt av olika sjukhus material och övervaknings material. Bredvid kuvösen stod som en droppställning med medicindoserare, 8-9 olika mediciner, smärtlindrare och vätska som tillfördes hans kropp, en övervakningsmaskin som var inställd med olika varningsnivåer som konstant varnade och kallade på uppmärksamhet av vårdpersonalen. Trots allt detta runtomkring så var det Emil vi såg.
Våran lille tappra krigare. Våran hjälte. Våran lille prins.
Emil låg nedsövd tisdag onsdag. På torsdagen så stängde man igen bröstkorgen med en mindre operation. Detta steg kan orsaka lite problem för barnen då utrymmet i bröstkorgen blir trängre och hjärta och lungor kan få svårare att arbeta. Så blev det också för Emil. Han hade några timmar på eftermiddagen som var tuffa för honom. Han redde ut det och kämpade vidare. Torsdag kväll/natt och fredag minskade man på sovmedicin för man ville att han skulle komma igång så smått och andas själv. Vilket han också gjorde, mer och mer allteftersom de trappade ner medicinerna. Lördag eftermiddag funkade det så bra att han kopplades ur respiratorn och han andades själv. Det gick ju som på räls det här! Han smälte maten han fick i magen, han kissade och bajsade, han andades och syresättningen var ok, dock med syrgas på grimma. På söndagen blev vi flyttade till vårdavdelningen och skulle från och med då klara honom själv.
Hjälp!!
Hur gör man??
Från att han varit i sjukhusets händer och vi hälsat på.
Där satt vi med "vår" nyopererade son som sjukvårdspersonal dittils hade tagit hand om, skött om dygnet runt eftersom vi inte fick vara där. De har matat, bytt på honom, tröstat, nattat och sjungit för honom.
Nu satt vi där, ensamma i ett rum, vi tre. Jag, Hjärt och lille prinsen i en av sjukhusets barnvagnar.
Vi vågade ju knappt lyfta honom och hans nyöppnade/stängda bröstkorg.
Livrädda att göra honom illa.
Nu var vi på en sekund, familj.
Eller nästan i alla fall.
Förutom varannan timme dygnet runt då personalen knackade på för kontroller och mediciner, däremellan var det lite mat och blöjbyten.
Men det var VI nu.
Vi och vår son.
Kommer mera....
:-)
Det lilla pyret, så fullt av liv, som landade på min mage med mamman och pappan stirrandes helt överväldigade och med tårar sprutandes av lycka.
Äntligen var han här! Så fin!
Efter en liten stund fick Hjärt klippa navelsträngen och vi fick mysa en liten stund till innan det var dags för mätning och vägning och sedan vidare gick Hjärt med Emil och neopersonalen till Neo för förberedelser och kontroller.
Jag var kvar för ompyssling efter förlossningen.
Allt gick bra, inte en skråma faktiskt :-)
Efter ett par timmar kom Hjärt och hämtade mig för Emil skulle vidare till intensiven då han mådde för bra och var för stor för neonatalvdelningen. På intensiven (BIVA) skulle han sedan få vara fram tills operationen och sedan dagarna efter den. Operationen var planerad till onsdagen den 20 april.
Söndagen den 17 och måndagen den 18 april tillbringade så mycket tid som vi bara kunde, och mäktade med, hos Emil. Han hade de första timmarna på neo fått de första "slangarna" ditsatta. Dessa första var infarter via naveln för att kunna ge mediciner i och ta blodprover ur, utan att behöva sticka honom de första dagarna.
Emil hade också EKG lappar och sladdar för att se hur hjärtat jobbade samt att han hade en mätare som mätte syrehalten i blodet. Vi fick hålla så mycket vi ville, byta och sköta om honom så gott det gick med alla dessa sladdar och slangar. Vi tyckte det var lite läskigt men visste samtidigt att detta bara var början på antalet sladdar och slangar. Emil fick redan de första timmarna ett dropp "Postivas" som ska hålla spädbarnsförbindelsen i kärlet öppen "ductus" tills operationen. Utan detta dropp och utan operation dör barnet av syrebrist efter en tid.
Detta dropp gjorde honom lite stingslig och trött. Vi såg Emils ögon bara ett fåtal gånger under dessa dagar, i övrigt var han ett sovande lite knyte. Vi fick mata honom via sonden med min nypumpade mjölk, endast ett par ml åt gången var tredje timme. Jag pumpade och pumpade och pumpade, allt för att han skulle kunna få tillgodogöra sig de första viktiga dropparna. Det som inte gick åt för stunden frystes in för senare behov.
Måndagen då Emil var två dagar gammal tog kirurgerna beslut att operera Emil redan den 19, det vill säga en dag tidigare än planerat. Detta för att han började bli påverkad av för hög mängd blod till lungorna vilket kan få biverkningar såsom bland annat hjärtsvikt, det i kombination med att det fanns en lucka i schemat gjorde att operation skulle ske på tisdagen.
Det var med tunga steg vi gick till Emil den morgonen för att pussa, krama honom och säga "vi ses snart" innan operation. Det var svårt att lämna honom i läkarnas händer vid dörren till operation och veta att det skulle ta hela dagen innan vi visste hur det hade gått. Om det skulle gå.
Denna operation är den största och svåraste av de tre som är planerade. Emil´s hjärta är stor som en valnöt och tanken på den precision och till viss del tur som måste till för att operationen ska lyckas är överväldigande. Det finns liksom inte ens utrymme för en harkling av kirurgerna.
När vi lämnade Emil var klockan 07,30. Kirurgen sa att han skulle ringa när operationen var klar och troligen runt 14 tiden. Ungefär så länge "brukar" det ta.
Vi gick till patienthotellet, åt frukost så gott det gick och lade oss sedan för att försöka "sova bort" en del av väntandet. Vi tog sedan en promenad och väntade på det där samtalet.
Tiden gick och passerade 14. Passerade 15 och vi var tillbaka på hotellet. Det började krypa i kroppen av det där samtalet som aldrig tycktes komma. Var det positivt eller negativt att inte ha hört något?
15,30 ringde telefonen. Jag klarade nästan inte av att svara. Händerna darrade och rösten svek mig. Det var kirurgen.
Kirurgen Sune sa utan att fördröja, "Operationen är klar och det har gått bra. Om ca 45 finns han på BIVA och ni kan gå dit tills dess."
Tårarna sprutade ännu en gång, denna gång av lättnad. Första stora steget avklarat. Första dygnet efter operation är kritiskt, men lite kunde vi andas ut nu.
Vi gick för att klappa om Emil.
Där låg vårt lilla pyre, i en liten öppen kuvös, bakom en miljard sladdar och slangar kunde man skymta vår lilla gosse. Lika fin som förut om inte ännu finare. Finare färg på händer och fötter, läpparna ljust rosa och såg ganska välmående ut omständigheterna till trots.
Han hade två plattor med sladdar på pannan som mätte syrehalten, sonden i näsan för mat, respiratorslang i näsan, bröstkorgen öppen (så gör man alltid för att det inte ska svullna inuti första dygnet/dygnen) en dräneringsslang från såret, EKG plattor och sladdar, några olika infarter i händer och fötter, syremätare på foten, en hjärtstartare med 5 olika sladdar som satt inopererat med synliga sladdar utanpå, kateter för kisseriet...
Ja, jag tror att nästan hela kroppen var täckt av olika sjukhus material och övervaknings material. Bredvid kuvösen stod som en droppställning med medicindoserare, 8-9 olika mediciner, smärtlindrare och vätska som tillfördes hans kropp, en övervakningsmaskin som var inställd med olika varningsnivåer som konstant varnade och kallade på uppmärksamhet av vårdpersonalen. Trots allt detta runtomkring så var det Emil vi såg.
Våran lille tappra krigare. Våran hjälte. Våran lille prins.
Emil låg nedsövd tisdag onsdag. På torsdagen så stängde man igen bröstkorgen med en mindre operation. Detta steg kan orsaka lite problem för barnen då utrymmet i bröstkorgen blir trängre och hjärta och lungor kan få svårare att arbeta. Så blev det också för Emil. Han hade några timmar på eftermiddagen som var tuffa för honom. Han redde ut det och kämpade vidare. Torsdag kväll/natt och fredag minskade man på sovmedicin för man ville att han skulle komma igång så smått och andas själv. Vilket han också gjorde, mer och mer allteftersom de trappade ner medicinerna. Lördag eftermiddag funkade det så bra att han kopplades ur respiratorn och han andades själv. Det gick ju som på räls det här! Han smälte maten han fick i magen, han kissade och bajsade, han andades och syresättningen var ok, dock med syrgas på grimma. På söndagen blev vi flyttade till vårdavdelningen och skulle från och med då klara honom själv.
Hjälp!!
Hur gör man??
Från att han varit i sjukhusets händer och vi hälsat på.
Där satt vi med "vår" nyopererade son som sjukvårdspersonal dittils hade tagit hand om, skött om dygnet runt eftersom vi inte fick vara där. De har matat, bytt på honom, tröstat, nattat och sjungit för honom.
Nu satt vi där, ensamma i ett rum, vi tre. Jag, Hjärt och lille prinsen i en av sjukhusets barnvagnar.
Vi vågade ju knappt lyfta honom och hans nyöppnade/stängda bröstkorg.
Livrädda att göra honom illa.
Nu var vi på en sekund, familj.
Eller nästan i alla fall.
Förutom varannan timme dygnet runt då personalen knackade på för kontroller och mediciner, däremellan var det lite mat och blöjbyten.
Men det var VI nu.
Vi och vår son.
Kommer mera....
:-)
Wednesday, May 25, 2011
Nya resan, nya livet
Jag har de senaste fem veckorna insett hur mycket som hinner hända under en enda dag. Det har jag aldrig reflekterat över tidigare. Insikten kom en dag under dessa fem veckor på "resande fot" då jag plötsligt insåg att jag föregående dag missat att informera ett par av mina vänner om vad som hänt under den dagen och det blev ett alldeles för stort projekt att uppdatera om både gårdagen och dagen som var, så det blev inget alls.
Jag ska försöka berätta för min skull, för min/vår familjs skull men framför allt kanske för Emil´s skull, den dagen han vill läsa och vill veta, hur livet, Emil´s, började.
Kanske också för övrig släkt och våra vänner som peppat och stöttat oss under dessa dagar, som hållt tummar, gråtit och skrattat med oss.
Det kommer att bli ganska långt. Kommer säkerligen att redigeras ett antal gånger under resans gång. En del foton kommer att läggas upp.
Emil´s början på livet var ingen lätt start. Det har varit många tårar, mycket förtvivlan och rädsla men mest av allt en stor längtan och enorm lycka över detta lilla pyre! En liten liten del av dessa känslor kanske går att förmedla via bloggen.
Nu vet vi på riktigt hur viktigt det är att ta vara på tiden, NU.
Här kommer Emil´s början på livet!
Jag fortsätter där jag slutade..
Onsdag:
Vi påbörjade våran resa mot Lund onsdagen den 13 april, en 65 mil lång resa genom södra Sverige. Ett otroligt vackert Sverige för övrigt.
Vi var otroligt förväntansfulla och pirriga inför kommande dagars händelser. Vi skulle ju snart få möta vårt nya liv.
Våran Emil.
Eftersom jag då var höggravid så blev det ett stopp varannan timme ungefär för toalettbesök och en och annan fika med tilltugg. (Ett under att jag inte gick upp mera i vikt.. )
Vid halvsjutiden var vi framme och loggade in på patienthotellet som skulle komma att bli vår fasta punkt, vår bas, kommande veckor. Det fanns två enkelsängar, en soffa och ett badrum. Typ så.
Vi resonerade dock som så att den tiden vi skulle tillbringa på patienthotellet var ju endast för att sova, resten av tiden skulle vi vara hos Emil. Första natten gick bra och vi såg fram emot nästa dags första läkarbesök då man skulle besluta om igångsättning och i så fall när.
Vi somnade med pirr i magen. Jag vaknade vid 02:30 med regelbundna värkar, dock ej så smärtsamma. Låg vaken en stund och trodde att det kanske börjat av sig själv... Men inte då. När morgonen kom så var det lugnet själv i magen.
Torsdag:
Läkarbesök vid 10:30. Man konstaterade att min kropp inte alls var redo för igångsättning och ville gärna skjuta på det ett antal dagar. Det satte dock hjärtkirurgerna stopp för. De ville att igångsättning skulle ske på fredagen den 15 så man kunde planera för operation onsdagen den 20 följande vecka.
Kirurgernas ord är de andras lag.
07:30 fredagen den 15 april skulle vi infinna oss på förlossningen för igångsättning. En ganska konstig känsla att ha en planerad förlossning, lite nervös och orolig var jag ju också förstås. Jag hade minsann hört hur långdragna och onda igångsatta förlossningar kan vara. Foga sig bara....
Det blev en lite orolig natt med inte alls många timmars sömn för min del. Snurrade mest runt i sängen av oro men också av förväntan. I morgon skulle vi ju få träffa vår son!! För längre än 16 timmar kunde det ju inte ta... Jag har ju haft ganska snabba förlossningar tidigare.
Fredagen kom så....
Ganska precis 07:30 ringde vi på dörren på förlossningen och en sköterska tog emot med våra journaler i handen och sa med ett leende att vi var väntade. Vi visades in i ett rum med stora fönster ut mot gatan, utan persienner. Kändes skumt att se sig själv föda barn i det rummet med till synes fri insyn från trottoaren av förbipasserande vårflanörer. Mitt i rummet stod en säng (förlossning?), i ett hörn stod en fåtölj samt att det faktiskt fanns en nedvikbar säng som man vid extremt behov kunde fixa en extrabädd. (Fönstrena hade för övrigt sån där svart film, så vi såg ut men ingen såg in, skumt ändå :-) )
Det kopplades en CTG som såklart inte visade några sammandragningar, det hade jag ju kunnat tala om innan.
Öppen 2-3 cm av 10.
Jag preparerades med ett "piller i tubsocka" för att mjuka upp livmoderhalsen och för att efter det kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Efter ca en halvtimme började sammandragningarna lite smått och vi tänkte att nu, äntligen! Vid 09:30 sattes ett värkstimulerande dropp för att få lite mera fart på värkarbetet.
Samt att man tog hål på hinnorna för att så att säga få skjuts på förlossningen.
Eftersom man nu hade kopplat värkstimulerande dropp sattes också en skalpelektrod på Emil för att ha bättre koll på hur han tolererade värkarna.
Barnmorskan skulle komma in efter en timme och kolla status, hur mycket öppen och så vidare.
Det blev mera skjuts i värkarna men lite för dåligt så droppet höjdes stegvis med jämna mellanrum.
Öppen, 2-3 cm.
Med andra ord hände INGENTING.
Droppet fortsatte att höjas medan jag/vi troligen gick 10 mil i korridorerna (Förlossningsavd i Lund är inte stor, så antal vändor i dessa korridorer är vansinnigt många) man ska ju vara upprätt så mycket som möjligt
:-)
Värkarna tilltog och var stundtals ganska så kraftiga men vi insåg att vi inte skulle hinna få barn med morgonskiftet som arbetade. Vi hälsade på eftermiddagsgänget och kämpade vidare :-)
Ny koll på hur mycket öppen jag var.
Kanske 3 cm...
GAH!! Frustrerande! Jag började så sakteliga undra hurdana värkar jag skulle behöva ha för att det ska hända något. Vi var trots allt hela tiden på gott humör. Vi var även utanför sjukhusets väggar för promenade och lite småshopping på pressbyrån. Hjärt var även iväg på någon längre utflykt för matintag och fix med parkeringen för bilen. Det var lugnt dock, kändes som att det var en bra bit kvar innan det var bebisdags.
Droppet ökades och inget hände, förutom att värkarbetet fortsatte förstås.
Emil hade verkligen inte tänkt att komma ut. I alla fall inte på någon annans begäran.
Envis från början. :-)
Eftermiddagspersonalen gick hem strax efter nio, och för oss var situationen densamma.
Inget hände.
Vi hälsade kvällspersonalen välkommen med ett leende. :-)
Vi fortsatte som tidigare under dagen. Försökte vila vilket gick ganska ok, men sååååå obekvämt!
Under natten hände, INGET.
Fortsatt öppen 3 cm.
Lördag:
Morgonpersonalen tittar in och morsar.
Undersöker.
3 cm lite mjukare, ej utplånad. Det vill säga ännu ett bra tag kvar.
Vi började misströsta lite grann. Rastlösa, trötta och trött på att ha ont faktiskt.
Under hela tiden så mår Emil jättebra. Verkar inte reagera alls på värkarbetet så därför får vi fortsätta. Alla siffror och värden är bra.
Förutom att jag fortfarande bara är öppen 3 cm.
Alla barnmorskor som kommer in på nya pass tycker och tror att det ska bli barn på just deras pass. Det är väl bra, man ska vara optimist. :-)
När lördagens eftermiddagspass går på så kommer barnmorskan in och säger att vi avbryter det värkstimulerande droppet ett tag och ser hur min kropp reagerar.
Vi blev faktiskt lite irriterade. Här hade vi kämpat i sååå många timmar och då ska hon bara "sabba" det genom att stänga av. Efter lite eftertanke så var det sååå skönt att kroppen fick vila lite, och vi. Värkarna fortsatte dock men väldigt glest emellan och inte alls så kraftfulla. Inget problem hitills att andas igenom värkarna. Vi tog tillfället i akt och sov under några timmar innan droppet vid 19:30 tiden kopplades på igen.
När lördagens nattpersonal kom så steg hon in genom dörren och frågade om det skulle bli barn här. Det tyckte vi och det tyckte hon. Det började så smått hända lite grann. Värkarna kändes mer och mer.
Vid 23 tiden var jag med aktiv hjälp från barnmorskan öppen 4 cm och då som först räknas det som att förlossningen startat.
Lustgasen plockades fram så att jag vid behov kunde börja använda den.
Otroligt!! Skulle vi snart få bebis!?
Vi kämpade på. Andades, koncentrerade oss och slappnade av.
Vid 01 tiden började jag använda lustgasen. Den som jag hitills i livet ratat blev en mycket kär vän under kommande timmar. Började känna av tryck neråt vid 02. Vid varje värk trodde jag att han skulle ploppa ut, hade visst glömt att det inte riktigt fungerar så....
Till slut också det med barnmorskans hjälp öppnades de sista 3 cm.
Eftersom Emil har sitt hjärtfel så fanns ett akutteam på plats från neonatalen så att man snabbt kunde ta hand om honom om det behövdes, de skulle ju ändå ta hand om honom efter en stund Vi hade dock bett om att få upp Emil på min mage en liten liten stund om han inte var för dålig för det förstås.
Akutteamet lade jag aldrig märke till under förlossningen. De fanns i bakgrunden, beredda att rycka in vid behov.
Sista krystvärkarna var väldigt svaga och min kropp otroligt trött efter alla dessa timmar. Så det blev till att krysta på utan värkar för att han skulle komma ut.
Hjärt fanns med vid min sida hela tiden.
Min klippa, mitt stöd, min kärlek och mitt liv.
Han hejjade på, peppade och var nog lika överväldigad som jag.
Söndag morgon klockan 03:53 föddes Emil!
Han kom ut, barnmorskan gjorde en snabb koll av honom, konstaterade 10 apgar på en gång!
Emil landade på min mage och pappa, min Hjärt, klippte navelsträngen.
Mina tårar fullkomligen sprutade ur ögonen, precis som nu när jag berättar.
En sån stor lycka över denna mirakelbebis som var så otroligt fin.
Så fullkomlig! Så fin! Så hel!
Så mycket våran.
Så väntad och efterlängtad.
Emil.
55 cm lång 3620g tung.
Välkommen till oss vår lilla guldklimp!
Resan fortsätter i morgon.
Jag ska försöka berätta för min skull, för min/vår familjs skull men framför allt kanske för Emil´s skull, den dagen han vill läsa och vill veta, hur livet, Emil´s, började.
Kanske också för övrig släkt och våra vänner som peppat och stöttat oss under dessa dagar, som hållt tummar, gråtit och skrattat med oss.
Det kommer att bli ganska långt. Kommer säkerligen att redigeras ett antal gånger under resans gång. En del foton kommer att läggas upp.
Emil´s början på livet var ingen lätt start. Det har varit många tårar, mycket förtvivlan och rädsla men mest av allt en stor längtan och enorm lycka över detta lilla pyre! En liten liten del av dessa känslor kanske går att förmedla via bloggen.
Nu vet vi på riktigt hur viktigt det är att ta vara på tiden, NU.
Här kommer Emil´s början på livet!
Jag fortsätter där jag slutade..
Onsdag:
Vi påbörjade våran resa mot Lund onsdagen den 13 april, en 65 mil lång resa genom södra Sverige. Ett otroligt vackert Sverige för övrigt.
Vi var otroligt förväntansfulla och pirriga inför kommande dagars händelser. Vi skulle ju snart få möta vårt nya liv.
Våran Emil.
Eftersom jag då var höggravid så blev det ett stopp varannan timme ungefär för toalettbesök och en och annan fika med tilltugg. (Ett under att jag inte gick upp mera i vikt.. )
Vid halvsjutiden var vi framme och loggade in på patienthotellet som skulle komma att bli vår fasta punkt, vår bas, kommande veckor. Det fanns två enkelsängar, en soffa och ett badrum. Typ så.
Vi resonerade dock som så att den tiden vi skulle tillbringa på patienthotellet var ju endast för att sova, resten av tiden skulle vi vara hos Emil. Första natten gick bra och vi såg fram emot nästa dags första läkarbesök då man skulle besluta om igångsättning och i så fall när.
Vi somnade med pirr i magen. Jag vaknade vid 02:30 med regelbundna värkar, dock ej så smärtsamma. Låg vaken en stund och trodde att det kanske börjat av sig själv... Men inte då. När morgonen kom så var det lugnet själv i magen.
Torsdag:
Läkarbesök vid 10:30. Man konstaterade att min kropp inte alls var redo för igångsättning och ville gärna skjuta på det ett antal dagar. Det satte dock hjärtkirurgerna stopp för. De ville att igångsättning skulle ske på fredagen den 15 så man kunde planera för operation onsdagen den 20 följande vecka.
Kirurgernas ord är de andras lag.
07:30 fredagen den 15 april skulle vi infinna oss på förlossningen för igångsättning. En ganska konstig känsla att ha en planerad förlossning, lite nervös och orolig var jag ju också förstås. Jag hade minsann hört hur långdragna och onda igångsatta förlossningar kan vara. Foga sig bara....
Det blev en lite orolig natt med inte alls många timmars sömn för min del. Snurrade mest runt i sängen av oro men också av förväntan. I morgon skulle vi ju få träffa vår son!! För längre än 16 timmar kunde det ju inte ta... Jag har ju haft ganska snabba förlossningar tidigare.
Fredagen kom så....
Ganska precis 07:30 ringde vi på dörren på förlossningen och en sköterska tog emot med våra journaler i handen och sa med ett leende att vi var väntade. Vi visades in i ett rum med stora fönster ut mot gatan, utan persienner. Kändes skumt att se sig själv föda barn i det rummet med till synes fri insyn från trottoaren av förbipasserande vårflanörer. Mitt i rummet stod en säng (förlossning?), i ett hörn stod en fåtölj samt att det faktiskt fanns en nedvikbar säng som man vid extremt behov kunde fixa en extrabädd. (Fönstrena hade för övrigt sån där svart film, så vi såg ut men ingen såg in, skumt ändå :-) )
Det kopplades en CTG som såklart inte visade några sammandragningar, det hade jag ju kunnat tala om innan.
Öppen 2-3 cm av 10.
Jag preparerades med ett "piller i tubsocka" för att mjuka upp livmoderhalsen och för att efter det kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Efter ca en halvtimme började sammandragningarna lite smått och vi tänkte att nu, äntligen! Vid 09:30 sattes ett värkstimulerande dropp för att få lite mera fart på värkarbetet.
Samt att man tog hål på hinnorna för att så att säga få skjuts på förlossningen.
Eftersom man nu hade kopplat värkstimulerande dropp sattes också en skalpelektrod på Emil för att ha bättre koll på hur han tolererade värkarna.
Barnmorskan skulle komma in efter en timme och kolla status, hur mycket öppen och så vidare.
Det blev mera skjuts i värkarna men lite för dåligt så droppet höjdes stegvis med jämna mellanrum.
Öppen, 2-3 cm.
Med andra ord hände INGENTING.
Droppet fortsatte att höjas medan jag/vi troligen gick 10 mil i korridorerna (Förlossningsavd i Lund är inte stor, så antal vändor i dessa korridorer är vansinnigt många) man ska ju vara upprätt så mycket som möjligt
:-)
Värkarna tilltog och var stundtals ganska så kraftiga men vi insåg att vi inte skulle hinna få barn med morgonskiftet som arbetade. Vi hälsade på eftermiddagsgänget och kämpade vidare :-)
Ny koll på hur mycket öppen jag var.
Kanske 3 cm...
GAH!! Frustrerande! Jag började så sakteliga undra hurdana värkar jag skulle behöva ha för att det ska hända något. Vi var trots allt hela tiden på gott humör. Vi var även utanför sjukhusets väggar för promenade och lite småshopping på pressbyrån. Hjärt var även iväg på någon längre utflykt för matintag och fix med parkeringen för bilen. Det var lugnt dock, kändes som att det var en bra bit kvar innan det var bebisdags.
Droppet ökades och inget hände, förutom att värkarbetet fortsatte förstås.
Emil hade verkligen inte tänkt att komma ut. I alla fall inte på någon annans begäran.
Envis från början. :-)
Eftermiddagspersonalen gick hem strax efter nio, och för oss var situationen densamma.
Inget hände.
Vi hälsade kvällspersonalen välkommen med ett leende. :-)
Vi fortsatte som tidigare under dagen. Försökte vila vilket gick ganska ok, men sååååå obekvämt!
Under natten hände, INGET.
Fortsatt öppen 3 cm.
Lördag:
Morgonpersonalen tittar in och morsar.
Undersöker.
3 cm lite mjukare, ej utplånad. Det vill säga ännu ett bra tag kvar.
Vi började misströsta lite grann. Rastlösa, trötta och trött på att ha ont faktiskt.
Under hela tiden så mår Emil jättebra. Verkar inte reagera alls på värkarbetet så därför får vi fortsätta. Alla siffror och värden är bra.
Förutom att jag fortfarande bara är öppen 3 cm.
Alla barnmorskor som kommer in på nya pass tycker och tror att det ska bli barn på just deras pass. Det är väl bra, man ska vara optimist. :-)
När lördagens eftermiddagspass går på så kommer barnmorskan in och säger att vi avbryter det värkstimulerande droppet ett tag och ser hur min kropp reagerar.
Vi blev faktiskt lite irriterade. Här hade vi kämpat i sååå många timmar och då ska hon bara "sabba" det genom att stänga av. Efter lite eftertanke så var det sååå skönt att kroppen fick vila lite, och vi. Värkarna fortsatte dock men väldigt glest emellan och inte alls så kraftfulla. Inget problem hitills att andas igenom värkarna. Vi tog tillfället i akt och sov under några timmar innan droppet vid 19:30 tiden kopplades på igen.
När lördagens nattpersonal kom så steg hon in genom dörren och frågade om det skulle bli barn här. Det tyckte vi och det tyckte hon. Det började så smått hända lite grann. Värkarna kändes mer och mer.
Vid 23 tiden var jag med aktiv hjälp från barnmorskan öppen 4 cm och då som först räknas det som att förlossningen startat.
Lustgasen plockades fram så att jag vid behov kunde börja använda den.
Otroligt!! Skulle vi snart få bebis!?
Vi kämpade på. Andades, koncentrerade oss och slappnade av.
Vid 01 tiden började jag använda lustgasen. Den som jag hitills i livet ratat blev en mycket kär vän under kommande timmar. Började känna av tryck neråt vid 02. Vid varje värk trodde jag att han skulle ploppa ut, hade visst glömt att det inte riktigt fungerar så....
Till slut också det med barnmorskans hjälp öppnades de sista 3 cm.
Eftersom Emil har sitt hjärtfel så fanns ett akutteam på plats från neonatalen så att man snabbt kunde ta hand om honom om det behövdes, de skulle ju ändå ta hand om honom efter en stund Vi hade dock bett om att få upp Emil på min mage en liten liten stund om han inte var för dålig för det förstås.
Akutteamet lade jag aldrig märke till under förlossningen. De fanns i bakgrunden, beredda att rycka in vid behov.
Sista krystvärkarna var väldigt svaga och min kropp otroligt trött efter alla dessa timmar. Så det blev till att krysta på utan värkar för att han skulle komma ut.
Hjärt fanns med vid min sida hela tiden.
Min klippa, mitt stöd, min kärlek och mitt liv.
Han hejjade på, peppade och var nog lika överväldigad som jag.
Söndag morgon klockan 03:53 föddes Emil!
Han kom ut, barnmorskan gjorde en snabb koll av honom, konstaterade 10 apgar på en gång!
Emil landade på min mage och pappa, min Hjärt, klippte navelsträngen.
Mina tårar fullkomligen sprutade ur ögonen, precis som nu när jag berättar.
En sån stor lycka över denna mirakelbebis som var så otroligt fin.
Så fullkomlig! Så fin! Så hel!
Så mycket våran.
Så väntad och efterlängtad.
Emil.
55 cm lång 3620g tung.
Välkommen till oss vår lilla guldklimp!
Resan fortsätter i morgon.
Wednesday, April 13, 2011
Time!
Som man säger i tennis, TIME!
Dagen är här.
Om ca två timmar påbörjar vi våran nya resa, mot ett nytt liv.
Med ett nytt liv.
Om två dagar räknar jag med att vi håller våran lille prins i handen för första gången.
Där, vid hans sida, (och de andra barnens förstås) står vi sedan resten av våra liv.
Jag kommer att blogga och "facebooka" under resans gång.
Anar att MMS och SMS kommer att användas flitigt dessutom.
Tack för all pepp och lyckönskningar på vägen.
Tack för hjälp med praktiska saker inför och under tiden.
Ni är pärlor!!
All kärlek!
Dagen är här.
Om ca två timmar påbörjar vi våran nya resa, mot ett nytt liv.
Med ett nytt liv.
Om två dagar räknar jag med att vi håller våran lille prins i handen för första gången.
Där, vid hans sida, (och de andra barnens förstås) står vi sedan resten av våra liv.
Jag kommer att blogga och "facebooka" under resans gång.
Anar att MMS och SMS kommer att användas flitigt dessutom.
Tack för all pepp och lyckönskningar på vägen.
Tack för hjälp med praktiska saker inför och under tiden.
Ni är pärlor!!
All kärlek!
Wednesday, March 30, 2011
Lindas kamp är slut
Linda tog sitt sista andetag i går eftermiddag.
Finns inga ord som beskriver vad man känner, ändå skulle ord kännas överflödiga i denna obeskrivliga verklighet.
Jag kände inte Linda personligen, men jag liksom så många andra kände en gemenskap med henne. Någon form av samhörighet.
Det var inte bara cancern som var gemensam nämnare.
Vi är alla kämpare, vi vill inget hellre än att leva, att andas, några av oss är småbarnsföräldrar, yrkesarbetande, gifta, sambos osv.
Några av oss har mist någon nära tidigare.
Förutom bröstcancerlistan, en mailinglista, där vi är många som följer varandra, ger varandra tips och råd, peppar varandra när det är tufft, gråter med varandra när det är ännu tuffare och som bara finns för varandra, där Linda alltid hur tufft hon än hade det, vilka tuffa och tunga besked hon än har fick så hade hon alltid tröstande och peppande ord till oss andra.
Jag slogs tidigt av den genomslagskraft hon hade med sina ord, hur genuin och äkta hon var, som medmänniska i livet. Jag har mailat lite privat med Linda under en period när hon hade det tufft, jag som vanligtvis har ganska lätt för att ta på mig att hjälpa andra stod handfallen inför kraften denna kvinna hade. De bästa lösningarna och tankarna hade hon själv och i slutet av vårt mailande var det i alla fall hon som stärkte mig.
En mycket imponerande kvinna och medmänniska som jag sörjer, utan att egentligen veta vem det var.
Jag fick aldrig förmånen att träffa henne.
Men vi har följts åt och jag känner verkligen hur skört livet är.
Jag känner att det kunde ha drabbat vem som helst.
Du kommer att vara saknad Linda.
Närmaste och varmaste tankarna går till hennes make och barnen.
Linda, vila i frid
<3
Finns inga ord som beskriver vad man känner, ändå skulle ord kännas överflödiga i denna obeskrivliga verklighet.
Jag kände inte Linda personligen, men jag liksom så många andra kände en gemenskap med henne. Någon form av samhörighet.
Det var inte bara cancern som var gemensam nämnare.
Vi är alla kämpare, vi vill inget hellre än att leva, att andas, några av oss är småbarnsföräldrar, yrkesarbetande, gifta, sambos osv.
Några av oss har mist någon nära tidigare.
Förutom bröstcancerlistan, en mailinglista, där vi är många som följer varandra, ger varandra tips och råd, peppar varandra när det är tufft, gråter med varandra när det är ännu tuffare och som bara finns för varandra, där Linda alltid hur tufft hon än hade det, vilka tuffa och tunga besked hon än har fick så hade hon alltid tröstande och peppande ord till oss andra.
Jag slogs tidigt av den genomslagskraft hon hade med sina ord, hur genuin och äkta hon var, som medmänniska i livet. Jag har mailat lite privat med Linda under en period när hon hade det tufft, jag som vanligtvis har ganska lätt för att ta på mig att hjälpa andra stod handfallen inför kraften denna kvinna hade. De bästa lösningarna och tankarna hade hon själv och i slutet av vårt mailande var det i alla fall hon som stärkte mig.
En mycket imponerande kvinna och medmänniska som jag sörjer, utan att egentligen veta vem det var.
Jag fick aldrig förmånen att träffa henne.
Men vi har följts åt och jag känner verkligen hur skört livet är.
Jag känner att det kunde ha drabbat vem som helst.
Du kommer att vara saknad Linda.
Närmaste och varmaste tankarna går till hennes make och barnen.
Linda, vila i frid
<3
Tuesday, March 29, 2011
Tisdag 29 mars, 2011
Mina tankar går först och främst till anhöriga som har begravningsgudstjänst för släkting idag.
All värme och medkänsla till er.
Dagarna springer iväg, nästan så att man inte hinner med.
Idag återigen ett nytt MVC besök.
115/85 blodtryck
3,9 glukos (lite för lågt)
vikten står stilla (önskemål från bm att öka lite mera i vikt)
Emil´s puls 125
Så här långt bra i alla fall :-)
Familjen var ju och bowlade för 1½ vecka sedan, den dagen jag vurpade ni vet..
Svanskotan har nog fått ett nytt utseende efter den vurpan, åtminstone känns det så. Men det är petitesser i det stora hela..
I början av året var jag hos min onkolog på SÖS. Hon är ganska trevlig nu när jag fått lite distans till mina tidigare träffar med henne. Det var nog lite allmänt seriöst prat först och det gick bra fram tills hon frågade när jag senast gjorde mammografi. Det mindes jag förstås inte..
Så efter att hennes händer undersökt mina bröst så tyckte hon att det var dags för en ny mammo.
Genast så tolkade jag det på mitt sätt.
Såklart.
Jag förutsatte att hon med sina händer känt något som måste undersökas.
Såklart.
Vågade inte fråga heller eftersom jag var övertygad om att det var ett påståående.
Såklart.
Hon skickade en remiss till Danderyd för ultraljud (röntgen funkar ju inte eftersom jag är gravid)av brösten.
Första tiden fick jag i början av februari.
Med hela huvudet fullt av ångest och "vetande"i en och en halv månad, att hon hittat någon ny knöl som måste kollas upp så "råkade jag bomma" den tiden.
Kostade förstås, men för mig var det billiga kronor just då.
Fick en ny tid.
Idag har jag varit på min undersökning.
Ultraljudsundersökning av brösten.
En rutinundersökning visade det sig.
Trots mina tvivel (på vad kan man ju undra) fick jag en OK stämpel.
Den lättnad jag känner nu, var det mycket längesen jag kände...
Jag har även denna gång fått en vinstlott.
Ångesten hann inte få kontroll över mig denna gång. Vet egentligen inte vad jag gjorde annorlunda förutom att jag försökte intala mig att det "bara" var en rutinkontroll. (Även det är läskigt dock...)
Mitt i detta så har Linda det svårt.
Linda, en tjej jag lärt känna via hennes blogg samt en bröstcancermailinglista under min sjukdomstid och senare även via privata mail.
Hon är 34 år och fick inflammatorisk bröstcancer medan hon väntade sin minsta son. Efter cyto, strålning och operation så fanns redan spridning till skelett och sedemera till lever och hjärnan.
Förra veckan var hon så pass "pigg" (envis? :-) ) att hos pysslade ihop en "kökshörna" till barnen utomhus med leksaksspis att laga mat på och göra geggamojjakakor vid.
Nu ligger hon inlagd sedan flera dagar med morfinpump, knappt vaken/medveten och utkämpar troligen sin sista strid innan den långa vilan.
Jag är ledsen för hennes skull, för hennes makes skull och för deras barns skull.
Känner så med er..
Hoppas så att du slipper känner smärta nu i alla fall.
Kram Linda...
Tänker på er
:-(
All värme och medkänsla till er.
Dagarna springer iväg, nästan så att man inte hinner med.
Idag återigen ett nytt MVC besök.
115/85 blodtryck
3,9 glukos (lite för lågt)
vikten står stilla (önskemål från bm att öka lite mera i vikt)
Emil´s puls 125
Så här långt bra i alla fall :-)
Familjen var ju och bowlade för 1½ vecka sedan, den dagen jag vurpade ni vet..
Svanskotan har nog fått ett nytt utseende efter den vurpan, åtminstone känns det så. Men det är petitesser i det stora hela..
I början av året var jag hos min onkolog på SÖS. Hon är ganska trevlig nu när jag fått lite distans till mina tidigare träffar med henne. Det var nog lite allmänt seriöst prat först och det gick bra fram tills hon frågade när jag senast gjorde mammografi. Det mindes jag förstås inte..
Så efter att hennes händer undersökt mina bröst så tyckte hon att det var dags för en ny mammo.
Genast så tolkade jag det på mitt sätt.
Såklart.
Jag förutsatte att hon med sina händer känt något som måste undersökas.
Såklart.
Vågade inte fråga heller eftersom jag var övertygad om att det var ett påståående.
Såklart.
Hon skickade en remiss till Danderyd för ultraljud (röntgen funkar ju inte eftersom jag är gravid)av brösten.
Första tiden fick jag i början av februari.
Med hela huvudet fullt av ångest och "vetande"i en och en halv månad, att hon hittat någon ny knöl som måste kollas upp så "råkade jag bomma" den tiden.
Kostade förstås, men för mig var det billiga kronor just då.
Fick en ny tid.
Idag har jag varit på min undersökning.
Ultraljudsundersökning av brösten.
En rutinundersökning visade det sig.
Trots mina tvivel (på vad kan man ju undra) fick jag en OK stämpel.
Den lättnad jag känner nu, var det mycket längesen jag kände...
Jag har även denna gång fått en vinstlott.
Ångesten hann inte få kontroll över mig denna gång. Vet egentligen inte vad jag gjorde annorlunda förutom att jag försökte intala mig att det "bara" var en rutinkontroll. (Även det är läskigt dock...)
Mitt i detta så har Linda det svårt.
Linda, en tjej jag lärt känna via hennes blogg samt en bröstcancermailinglista under min sjukdomstid och senare även via privata mail.
Hon är 34 år och fick inflammatorisk bröstcancer medan hon väntade sin minsta son. Efter cyto, strålning och operation så fanns redan spridning till skelett och sedemera till lever och hjärnan.
Förra veckan var hon så pass "pigg" (envis? :-) ) att hos pysslade ihop en "kökshörna" till barnen utomhus med leksaksspis att laga mat på och göra geggamojjakakor vid.
Nu ligger hon inlagd sedan flera dagar med morfinpump, knappt vaken/medveten och utkämpar troligen sin sista strid innan den långa vilan.
Jag är ledsen för hennes skull, för hennes makes skull och för deras barns skull.
Känner så med er..
Hoppas så att du slipper känner smärta nu i alla fall.
Kram Linda...
Tänker på er
:-(
Monday, March 21, 2011
Dessa förbaskade hormooooooooner
Nu kan jag i alla fall skylla på de.
Vad ska jag göra sen?
När jag blir arg blir jag inte bara arg.
Jag blir galet arg.
Min lilla telefon som redan är trasig fick sig en extra känga idag, 2 cm från en vattenpöl.
I pölen och den hade dött för gott. Kanske hade varit lika bra för den fungerar ju ändå inte.
I morgon ska jag baka, baka och sen ska jag baka.
Det blir bullar, kakor och mera kakor.
I vanlig ordning skulle man kunna tro att det var terapi,men säga att det är både nytta och nöje denna gång.
(Vilken tur att dessa sammanföll :-) )
Hjärt och mellanson fyller år på onsdag. Hjärts systerson på fredag och hjärts pappa på lördag, så på lördag blir det jättekalas hemma hos hjärtesyster.
På söndag får vi ha något lite mindre för resten av släkt och vänner.
Trött trött trött och ont, ont, ont.
Ont att sitta, gå och stå efter min stjärtvurpa i lördags. Skulle kunna undra om allting inuti verkligen höll...
Emil har busat runt i vanlig ordning, i all sin iver ser han till att han får hicka, hela tiden.
Vecka 35 idag!
Enligt statistik och tabeller och professorers utredningar och uppsatser så är han ca 45 cm lång och väger ca 2,5kg. Så om jag tar bort hans vikt från min viktuppgång har jag gått upp ca 5 kg. Kanske gått upp något mera denna vecka då...
Sen, i vår, sommar, höst, blir det Zumba träning. Här ska dansas i vilt tempo! :-)
Idag blir det middag på byn.
En har ju sina craving´s :-)
Humöret kanske blir bättre efter matintag.
Hjärt åker på distriktsmöte/konferens med jobbet igen i morgon och är borta till onsdag.
Så här blir inget födelsedagsfira på onsdag morgon. Mellanson åker till sin pappa idag.
Trist :-(
Nu, dags för intag
Vad ska jag göra sen?
När jag blir arg blir jag inte bara arg.
Jag blir galet arg.
Min lilla telefon som redan är trasig fick sig en extra känga idag, 2 cm från en vattenpöl.
I pölen och den hade dött för gott. Kanske hade varit lika bra för den fungerar ju ändå inte.
I morgon ska jag baka, baka och sen ska jag baka.
Det blir bullar, kakor och mera kakor.
I vanlig ordning skulle man kunna tro att det var terapi,men säga att det är både nytta och nöje denna gång.
(Vilken tur att dessa sammanföll :-) )
Hjärt och mellanson fyller år på onsdag. Hjärts systerson på fredag och hjärts pappa på lördag, så på lördag blir det jättekalas hemma hos hjärtesyster.
På söndag får vi ha något lite mindre för resten av släkt och vänner.
Trött trött trött och ont, ont, ont.
Ont att sitta, gå och stå efter min stjärtvurpa i lördags. Skulle kunna undra om allting inuti verkligen höll...
Emil har busat runt i vanlig ordning, i all sin iver ser han till att han får hicka, hela tiden.
Vecka 35 idag!
Enligt statistik och tabeller och professorers utredningar och uppsatser så är han ca 45 cm lång och väger ca 2,5kg. Så om jag tar bort hans vikt från min viktuppgång har jag gått upp ca 5 kg. Kanske gått upp något mera denna vecka då...
Sen, i vår, sommar, höst, blir det Zumba träning. Här ska dansas i vilt tempo! :-)
Idag blir det middag på byn.
En har ju sina craving´s :-)
Humöret kanske blir bättre efter matintag.
Hjärt åker på distriktsmöte/konferens med jobbet igen i morgon och är borta till onsdag.
Så här blir inget födelsedagsfira på onsdag morgon. Mellanson åker till sin pappa idag.
Trist :-(
Nu, dags för intag
Sunday, March 20, 2011
Dagen efter..
Ja sliten kan man säga.
Det är nästan så att man undrar vad man gjorde igår!?
Ja just ja, vi bowlade!
:-)
Två serier hann vi med. Nästan.
Jag var sist ut och skulle rulla iväg mitt näst sista klot.
Tänkte att jag skulle sätta punkt för tävlingen och ja, jag tog nog i lite lite extra, lite mera sats.
Vänster foten hamnade precis på banan när jag skulle stanna vilket i sin tur innebar en mindre luftfärd för min del.
Marken försvann under mina fötter och den hamnade i stället under min svanskota och högra hand.
Jag hann tänka två saker under luftfärden.
Akta Emil.
Akta huvudet.
Lyssnade på bägge och valde att istället platta till bakdelen lite.
Hjärt fick hjälpa till genom att lyfta mig upp för det gick verkligen inte att använda musklerna till att resa sig.
När jag halvlåg där hann jag tänka "Skulle inte förvåna mig om vattnet går nu också"
Det gick ett sus genom lokalen i takt med min luftfärd. Nä jag märkte det förstås inte,men Hjärt berättade i efterhand. Alla stod ju och väntade på banorna. Det var ju näst sista klotet på vår bantid.
I fallet lyckade jag få ner alla utom en kägla.
När jag till sist stod upp sa barnen att det var min tur igen och jag kände aj aj aj inte ett till....
Men jag skickade iväg sista klotet och lyckades få ner den sista käglan också.
Spärr!
Sanslös tur.
I det ögonblicket såg jag knappt vart käglan stod för att det gjorde så ont i redan nämnda kroppsdelar. Hjärt fick hjälpa mig av med bowlingskorna.
Även idag är vänsterbenet svårt att lyfta från golvet. Svårt att sitta, gå och ligga. Svårt att göra något med högerhanden på grund av smärtan och känner nog lite som så att räckte det inte som det var?
Men men... Emil verkar må bra. Det är full rulle i magen och jag har inte mera sammandragningar idag än någon annan dag. Känner dock mera i ryggen, när han trycker på från insidan (neråt så att säga..) Längtar till nästa massage på onsdag undrar om hon kan få nedre delen av skelettet på rätt plats igen.
Tog en prommis med hunden för en stund sen, ingen höjdare smärtmässigt i alla fall. Dessutom är det ju väldigt halt på sina ställen. Ska försöka hitta en bekväm position i sängen en stund, sovit illa inatt på grund av den illa valda landningen.
Men jag vann!
Poängen? Nä då låg jag på golvet och ådrog mig hela lokalens uppmärksamhet, ingen hann se.
Vilopaus!'
Hjärt kör sin bandy idag så medan han kör hårt lägger jag mig och vilar :-)
Städa får jag göra i veckan.
So long!
Det är nästan så att man undrar vad man gjorde igår!?
Ja just ja, vi bowlade!
:-)
Två serier hann vi med. Nästan.
Jag var sist ut och skulle rulla iväg mitt näst sista klot.
Tänkte att jag skulle sätta punkt för tävlingen och ja, jag tog nog i lite lite extra, lite mera sats.
Vänster foten hamnade precis på banan när jag skulle stanna vilket i sin tur innebar en mindre luftfärd för min del.
Marken försvann under mina fötter och den hamnade i stället under min svanskota och högra hand.
Jag hann tänka två saker under luftfärden.
Akta Emil.
Akta huvudet.
Lyssnade på bägge och valde att istället platta till bakdelen lite.
Hjärt fick hjälpa till genom att lyfta mig upp för det gick verkligen inte att använda musklerna till att resa sig.
När jag halvlåg där hann jag tänka "Skulle inte förvåna mig om vattnet går nu också"
Det gick ett sus genom lokalen i takt med min luftfärd. Nä jag märkte det förstås inte,men Hjärt berättade i efterhand. Alla stod ju och väntade på banorna. Det var ju näst sista klotet på vår bantid.
I fallet lyckade jag få ner alla utom en kägla.
När jag till sist stod upp sa barnen att det var min tur igen och jag kände aj aj aj inte ett till....
Men jag skickade iväg sista klotet och lyckades få ner den sista käglan också.
Spärr!
Sanslös tur.
I det ögonblicket såg jag knappt vart käglan stod för att det gjorde så ont i redan nämnda kroppsdelar. Hjärt fick hjälpa mig av med bowlingskorna.
Även idag är vänsterbenet svårt att lyfta från golvet. Svårt att sitta, gå och ligga. Svårt att göra något med högerhanden på grund av smärtan och känner nog lite som så att räckte det inte som det var?
Men men... Emil verkar må bra. Det är full rulle i magen och jag har inte mera sammandragningar idag än någon annan dag. Känner dock mera i ryggen, när han trycker på från insidan (neråt så att säga..) Längtar till nästa massage på onsdag undrar om hon kan få nedre delen av skelettet på rätt plats igen.
Tog en prommis med hunden för en stund sen, ingen höjdare smärtmässigt i alla fall. Dessutom är det ju väldigt halt på sina ställen. Ska försöka hitta en bekväm position i sängen en stund, sovit illa inatt på grund av den illa valda landningen.
Men jag vann!
Poängen? Nä då låg jag på golvet och ådrog mig hela lokalens uppmärksamhet, ingen hann se.
Vilopaus!'
Hjärt kör sin bandy idag så medan han kör hårt lägger jag mig och vilar :-)
Städa får jag göra i veckan.
So long!
Saturday, March 19, 2011
Lördag 2011-03-19
Solen skiner.
Blå himmel.
Ja dagen känns redan bättre än vad gårdagen gjorde! :-)
Hjärt jobbar sin lördag, den sista på ett bra tag.
Jag åt frukost halv sex i morse, gick och la mig en "stund" och vaknade nu vid nio..
Ny frukost en snabb dusch och sedan iväg på loppis!!
Efter det kanske en dejt i centrum kaffe måste man ju ha i alla fall :-)
Klockan fyra har vi bokat en bowlingtid, Hjärt , jag lill och mellanson. Ska bli intressant att se vem som har nerver under kontroll.
Cool!
Blå himmel.
Ja dagen känns redan bättre än vad gårdagen gjorde! :-)
Hjärt jobbar sin lördag, den sista på ett bra tag.
Jag åt frukost halv sex i morse, gick och la mig en "stund" och vaknade nu vid nio..
Ny frukost en snabb dusch och sedan iväg på loppis!!
Efter det kanske en dejt i centrum kaffe måste man ju ha i alla fall :-)
Klockan fyra har vi bokat en bowlingtid, Hjärt , jag lill och mellanson. Ska bli intressant att se vem som har nerver under kontroll.
Cool!
Friday, March 18, 2011
Dagens citat..
"Livet går vidare"
Ja så är det.
För oss alla.
I alla situationer.
Jag kan minnas många gånger när mitt liv varit omvälvande och har tyckts stå stilla. Jag minns hur jag har reagerat på att livet "utanför" fortsatt som om inget hänt.
Hur surrealistiskt det varit.
Barn föds och människor dör.
(Beklagar och lämnar mitt varma deltagande i sorgen till er alla som mist)
Det är katastrofer och mirakel om vartannat.
Vi väntar vårat mirakel i magen.
Vår lilla hjälte.
När han föds kommer i alla fall våran värld att stå stilla.
Länge.
Ja så är det.
För oss alla.
I alla situationer.
Jag kan minnas många gånger när mitt liv varit omvälvande och har tyckts stå stilla. Jag minns hur jag har reagerat på att livet "utanför" fortsatt som om inget hänt.
Hur surrealistiskt det varit.
Barn föds och människor dör.
(Beklagar och lämnar mitt varma deltagande i sorgen till er alla som mist)
Det är katastrofer och mirakel om vartannat.
Vi väntar vårat mirakel i magen.
Vår lilla hjälte.
När han föds kommer i alla fall våran värld att stå stilla.
Länge.
Tuesday, March 15, 2011
2011-03-14
Ett datum att lägga på minnet.
Det är Nelly´s födelsedag!
En liten liten men så efterlängtad stjärna såg dagens ljus och för minst två personer, mamma K och pappa L så blir livet aldrig mera detsamma.
Ett stort stort Grattis till erat lilla mirakel, erat lilla hjärta.
Emil´s kusin.
Nelly:
ETT NYFÖTT BARN
- av Siv Andersson
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött.
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.
Det är Nelly´s födelsedag!
En liten liten men så efterlängtad stjärna såg dagens ljus och för minst två personer, mamma K och pappa L så blir livet aldrig mera detsamma.
Ett stort stort Grattis till erat lilla mirakel, erat lilla hjärta.
Emil´s kusin.
Nelly:
ETT NYFÖTT BARN
- av Siv Andersson
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött.
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.
Upp och nedvända världen
Här går jag och är småirriterad över mina problem, mina krämpor och alla gupp i vägen...
Över att det inte går eller nästan aldrig går min väg.
När jag istället höjer blicken lite och ser mig omkring, det som jag egentligen är "känd" för, så ter sig MIN värld ganska märklig och ganska liten.
Snäv.
Vad hände?
Jordbävning i Japan.
Hur många tusentals människor har dött där?
Hur många har mist nära och kära?
Hur många är hemlösa? Får äta sig mätta? Släcka törsten med ett glas vatten ur kranen? Har tak över huvudet?
Är trygga i sin "nya"hemmiljö? Hur många blir skadade för livet eller kanske till och med dör till följd av utsläppen från kärnkraftverket Fukushima? Frisk luft?
Hur stora är mina problem egentligen?
Över att det inte går eller nästan aldrig går min väg.
När jag istället höjer blicken lite och ser mig omkring, det som jag egentligen är "känd" för, så ter sig MIN värld ganska märklig och ganska liten.
Snäv.
Vad hände?
Jordbävning i Japan.
Hur många tusentals människor har dött där?
Hur många har mist nära och kära?
Hur många är hemlösa? Får äta sig mätta? Släcka törsten med ett glas vatten ur kranen? Har tak över huvudet?
Är trygga i sin "nya"hemmiljö? Hur många blir skadade för livet eller kanske till och med dör till följd av utsläppen från kärnkraftverket Fukushima? Frisk luft?
Hur stora är mina problem egentligen?
Friday, March 11, 2011
I´m back!
Om det skulle vara så att någon har saknat mig :-)
Trots att tempot är lugnt, alltför lugnt emellanåt, och att jag är "hemma hela dagarna" så springer tiden på. För att kunna blogga måste det dessutom finnas lust och den har varit som bortblåst.
Misstänker (red anm läs: vet) att jag haft en lättare men längre lågperiod.
Solen har återvänt från jag vet inte vart, så också jag, ´til next time skulle man kunna säga.
Vi har hunnit med en hel del sen sist i alla fall :-)
Jag och Hjärt tog en välbehövlig minisemester till Visby, en torsdag till lördag. Som av en händelse (?!) råkade Håkan Hellström ha en spelning just i Visby, just när vi var där! Så ja det blev en fredags konsert, mitt i vintern, mitt Visby. Tänka sig! Visby foton kommer :-)
Det var mysiga tre dagar bara vi, jag och Hjärt, med massor av god mat, promenader, utflykter och sovmorgon, hotellfrukost och ja u know the deal.
Fantastiskt! Båten höll dock inte på att kunna ta sig från Visby på grund av det extrema isläget, men med lite lägre fart så kom vi ändå fram till slut. Jag hade gärna stannat ett par dagar till dock :-)
Väl hemma igen så är ju vardagen det närmsta jag kan komma att tänka på.
Sjukhusbesök och undersökningar inräknat.
Emil mår bra i magen, han växer som han ska och hjärtat är så bra det kan vara (kanske lite bättre förutsättningar till och med) med HLHS. Känns bra inför det som komma skall.
Den 18 april är vi inbokade på spec MVC i Lund. Där kommer man att göra nödvändiga inre undersökningar för att se om vi är redo att sättas igång. Så om jag inte har räknat fel nu så är det 38 dagar kvar tills dess!!!!!
Om 38 - 40 dagar, troligen, har vi våran prins hos oss!
Otroligt vad snabbt tiden ändå har gått.
Igår var vi på MVC för ett ordinarie besök.
Magen (sf mått) lite lite över kurvan 31 cm
Hjärtslag 135
blodtryck bra.
Viktuppgång 7 kg så här långt. Får väl se vart det slutar....
Emil ligger nu med huvudet nedåt och är fixerad. Känns bra att han ligger där han ligger nu så att vi förhoppningsvis kan föda vaginalt.
Trots att han växer så det knakar och det rimligtvis borde bli mindre plats därinne så rör han sig alldeles frenetiskt! Jag säger att han håller å att bygga om/möblera om så att ytan blir större, det känns verkligen så.
Revbenen på höger sida har i alla fall bytt plats och säkerligen blivit några "fler"....
Kusinbebisen har inte kommit ännu.... Vi väntar och längtar oss galna efter gosig bebis. Så tänker jag om VI längtar, vad gör då inte lilla hjärtats mamma och pappa?!
Gå över tiden är ingen rolig deal :-(
Fast att man inte ska så siktar man in sig på det magiska datum som man får på ul. Det datum när "bebis ska komma", beräknad förlossning.
Hjärtesyster L, vi väntar och längtar med er!
Snart blir det lunchdejt med girlies, härligt att komma iväg och göra något annat än att sitta här :-)
Bye for now!
Trots att tempot är lugnt, alltför lugnt emellanåt, och att jag är "hemma hela dagarna" så springer tiden på. För att kunna blogga måste det dessutom finnas lust och den har varit som bortblåst.
Misstänker (red anm läs: vet) att jag haft en lättare men längre lågperiod.
Solen har återvänt från jag vet inte vart, så också jag, ´til next time skulle man kunna säga.
Vi har hunnit med en hel del sen sist i alla fall :-)
Jag och Hjärt tog en välbehövlig minisemester till Visby, en torsdag till lördag. Som av en händelse (?!) råkade Håkan Hellström ha en spelning just i Visby, just när vi var där! Så ja det blev en fredags konsert, mitt i vintern, mitt Visby. Tänka sig! Visby foton kommer :-)
Det var mysiga tre dagar bara vi, jag och Hjärt, med massor av god mat, promenader, utflykter och sovmorgon, hotellfrukost och ja u know the deal.
Fantastiskt! Båten höll dock inte på att kunna ta sig från Visby på grund av det extrema isläget, men med lite lägre fart så kom vi ändå fram till slut. Jag hade gärna stannat ett par dagar till dock :-)
Väl hemma igen så är ju vardagen det närmsta jag kan komma att tänka på.
Sjukhusbesök och undersökningar inräknat.
Emil mår bra i magen, han växer som han ska och hjärtat är så bra det kan vara (kanske lite bättre förutsättningar till och med) med HLHS. Känns bra inför det som komma skall.
Den 18 april är vi inbokade på spec MVC i Lund. Där kommer man att göra nödvändiga inre undersökningar för att se om vi är redo att sättas igång. Så om jag inte har räknat fel nu så är det 38 dagar kvar tills dess!!!!!
Om 38 - 40 dagar, troligen, har vi våran prins hos oss!
Otroligt vad snabbt tiden ändå har gått.
Igår var vi på MVC för ett ordinarie besök.
Magen (sf mått) lite lite över kurvan 31 cm
Hjärtslag 135
blodtryck bra.
Viktuppgång 7 kg så här långt. Får väl se vart det slutar....
Emil ligger nu med huvudet nedåt och är fixerad. Känns bra att han ligger där han ligger nu så att vi förhoppningsvis kan föda vaginalt.
Trots att han växer så det knakar och det rimligtvis borde bli mindre plats därinne så rör han sig alldeles frenetiskt! Jag säger att han håller å att bygga om/möblera om så att ytan blir större, det känns verkligen så.
Revbenen på höger sida har i alla fall bytt plats och säkerligen blivit några "fler"....
Kusinbebisen har inte kommit ännu.... Vi väntar och längtar oss galna efter gosig bebis. Så tänker jag om VI längtar, vad gör då inte lilla hjärtats mamma och pappa?!
Gå över tiden är ingen rolig deal :-(
Fast att man inte ska så siktar man in sig på det magiska datum som man får på ul. Det datum när "bebis ska komma", beräknad förlossning.
Hjärtesyster L, vi väntar och längtar med er!
Snart blir det lunchdejt med girlies, härligt att komma iväg och göra något annat än att sitta här :-)
Bye for now!
Tuesday, February 22, 2011
Skötbord... Vilken resa..
Tänkte jag skulle berätta hur det kan gå till :-)
Vi hade äntligen hittat skötbordet vi ville ha!!
Tvättbjörne, Smart heter den. Det är ett sånt där skötbord som man fäster på badkaret, det bästa med detta är att man dessutom kan fälla upp det mot väggen när man inte använder det.
Ett badkarsskötbord passar oss bäst eftersom vi inte har golvyta i badrummen att ställa ett skötbord på. Detta skötbord fanns på babyland i Täby.
Jag åkte dit.
De hade ETT sånt skötbord kvar så jag köpte det trots att kartongen var lite trasig, spela roll tänkte jag. Det är ju det som är i som är intressant, inte kartongen.
1500:- för skötbordet. Dessutom passade jag på att köpa en babysitter. Så nästan 2000 kr spenderade jag på några minuter på babyland.
Åkte hem, glad i hågen!
Skulle börja montera. Typ 100 delar. Jag insåg snabbt att något är det som inte stämmer...
Delarna såg inte likadana ut på monteringsanvisningen som de gjorde i verkligheten. Med mitt nuvarande humör så stängde jag kartongen igen och tänkte att jag skulle titta på det vid ett senare tillfälle, när jag hade lugnat mig lite. Jag trodde att jag bara hade lite dåligt tålamod.
Men inte heller nästa gång fanns de delarna i min kartong som det stod om i monteringsanvisningen. Stängde kartongen. Letade fram kvittot. Åkte sedan till Babyland för att fråga varför det inte stämde, om det bara är jag som inte kan läsa en svensk anvisning.
Efter att säljaren ringt tvättbjörne så visade det sig att jag fått en gammal anvisning till en ny modell.
TACK! Kändes skönt att höra! Företaget skulle skicka mig en ny, direkt hem.
3 dagar senare låg den i min brevlåda. Så med ny energi, glatt humör och lite spänning så gav mig på kartongen igen.
Lade ut de delar jag hade och inser att det saknas skruvar och verktygen att skruva ihop den med.
Blir galen!
In med kartongen i bilen, fram med kvittot och varva ner humöret lite. Åkte till Babyland, IGEN.
Detta ex har troligen varit sålt en gång tidigare, de har lämnat tillbaka men dock inte med alla delar.
Jag fick lämna tillbaka detta ex. Fanns tyvärr inga nya ex. Denna artikel utgår ur deras sortiment så det kommer inte hem flera såna heller.
:-(
Det fina i kråksången.
Kassörskan tyckte synd om mig efter alla turer, fram och tillbaka och strulet med anvisning och saknade delar. Hon ringde runt till alla butiker i Stockholm för att se om det fanns några ex kvar någon annanstans. Dessutom fick jag utan att knysta om det, 150:- i ersättning för att jag behövt åka fram och tillbaka.
SERVICE!
TACK BABYLAND I ARNINGE, TÄBY!!!!
Ima
Vi hade äntligen hittat skötbordet vi ville ha!!
Tvättbjörne, Smart heter den. Det är ett sånt där skötbord som man fäster på badkaret, det bästa med detta är att man dessutom kan fälla upp det mot väggen när man inte använder det.
Ett badkarsskötbord passar oss bäst eftersom vi inte har golvyta i badrummen att ställa ett skötbord på. Detta skötbord fanns på babyland i Täby.
Jag åkte dit.
De hade ETT sånt skötbord kvar så jag köpte det trots att kartongen var lite trasig, spela roll tänkte jag. Det är ju det som är i som är intressant, inte kartongen.
1500:- för skötbordet. Dessutom passade jag på att köpa en babysitter. Så nästan 2000 kr spenderade jag på några minuter på babyland.
Åkte hem, glad i hågen!
Skulle börja montera. Typ 100 delar. Jag insåg snabbt att något är det som inte stämmer...
Delarna såg inte likadana ut på monteringsanvisningen som de gjorde i verkligheten. Med mitt nuvarande humör så stängde jag kartongen igen och tänkte att jag skulle titta på det vid ett senare tillfälle, när jag hade lugnat mig lite. Jag trodde att jag bara hade lite dåligt tålamod.
Men inte heller nästa gång fanns de delarna i min kartong som det stod om i monteringsanvisningen. Stängde kartongen. Letade fram kvittot. Åkte sedan till Babyland för att fråga varför det inte stämde, om det bara är jag som inte kan läsa en svensk anvisning.
Efter att säljaren ringt tvättbjörne så visade det sig att jag fått en gammal anvisning till en ny modell.
TACK! Kändes skönt att höra! Företaget skulle skicka mig en ny, direkt hem.
3 dagar senare låg den i min brevlåda. Så med ny energi, glatt humör och lite spänning så gav mig på kartongen igen.
Lade ut de delar jag hade och inser att det saknas skruvar och verktygen att skruva ihop den med.
Blir galen!
In med kartongen i bilen, fram med kvittot och varva ner humöret lite. Åkte till Babyland, IGEN.
Detta ex har troligen varit sålt en gång tidigare, de har lämnat tillbaka men dock inte med alla delar.
Jag fick lämna tillbaka detta ex. Fanns tyvärr inga nya ex. Denna artikel utgår ur deras sortiment så det kommer inte hem flera såna heller.
:-(
Det fina i kråksången.
Kassörskan tyckte synd om mig efter alla turer, fram och tillbaka och strulet med anvisning och saknade delar. Hon ringde runt till alla butiker i Stockholm för att se om det fanns några ex kvar någon annanstans. Dessutom fick jag utan att knysta om det, 150:- i ersättning för att jag behövt åka fram och tillbaka.
SERVICE!
TACK BABYLAND I ARNINGE, TÄBY!!!!
Ima
Vecka 31!!
Gravid vecka 31 |
| Barnet Barnet är nu cirka 40 centimeter långt huvud till fot. Nu börjar det närma sig födelselängden. Många har redan hår på huvudet som kan ha vuxit upp till två centimeter. Barnet har fortfarande inte lagt sig till rätta utan ligger ibland med huvudet nedåt och ibland med huvudet uppåt eller åt sidan. Vikt: 1 800 gram. Mamma Din lungkapacitet har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Det behövs både för barnet och för dig själv. Den ansträngning det innebär att vara gravid kan göra dig andfådd. Bebisen fyller upp större delen av magen. Det kan kännas trångt och tungt. Många kvinnor samlar på sig vatten. Om dina ben är svullna och känns tunga kan du prova med stödstrumpor. Tala med din barnmorska eller hör efter på apoteket. Har du börjat tänka på förlossningen? Känns det bra, roligt, spännande, ångestframkallande, häftigt? Prata med din familj och dina vänner. Din barnmorska finns också där för att reda ut begrepp och lyssna till dina tankar. Källa: www.alltforforaldrar.se Ja visst är det så... Andfådd som få, och platsen i magen har nog minskat rejält för nu ligger han snart uppe mot halsen :-) Konstaterade i morse att vi är i vecka 31, det viss säga ca 7 veckor kvar för oss bara! Helt ofattbart! Har känt sista veckan att Emil inte rör sig lika mycket, (fortfarande en livlig krabat dock) men ganska skönt det :-) Igår var jag i stan och lunchade med en av mina bröst(cancer)systrar. Vi har inte setts på jättelänge så det var riktigt trevligt. Det blev lunch på "Melanders fisk" i Söderhallarna, fisksoppa. Otroligt god! Det var på riktigt kan man säga. På vägen hem höll jag på att somna på tunnelbanan, otroligt vad energi det går åt :-) Får se vad som händer idag,har några uppslag :-) Nu ska jag rasta hund sen blir det en timme till i sängen :-)) Sees! |
Saturday, February 19, 2011
Lördag för hela slanten
Sovmorgon hade jag idag.
F jobbar idag, på sitt andra jobb. Så lillson och jag åt frukost tillsammans, jag tog en sväng med hunden skjutsade sedan storson+flickvän ner till centrum. Han ska jobba och hon skulle någon annanstans. Jag passade på att gå på Lions loppis som de har varje lördag mellan 10-14, hittade inget idag.
När jag kom hem insåg jag att det var lunchdags och eftersom lillson hade pratat om donken redan till frukost så ringde jag lillson och frågade om vi skulle åka ner och äta lunch på donken.
Det blev populärt! :-)
Jag blev dock lika besviken som alltid på McD. Förskräckligt illasmakande och fettigt. Snart kan jag nog säga : "Jag ska aldrig mera....."
Hade en helt flippad dag igår, som tur är kommer de inte ofta alls. Men det räcker med de som är.
Tårarna rann i strida strömmar redan på morgonen. Jag var inte ledsen ledsen, utan de bara rann längs med kinderna. Uppgivenhetstårar kanske, vet inte hur jag ska förklara.
Måste verkligen intala mig själv hela tiden att det blir sällan som man har tänkt sig, så sluta tänka!
Tillbaka lite mera till "Lev idag, just nu".
Strunta i allt annat, för det är sällan något jag kan påverka i alla fall.
Så stäng igen. Bit ihop. Dra på smilbanden!
Vad är det värsta som kan hända? (som storson brukar säga till mig)
Ja, vad är det värsta?
Jag klarar det också!
Nu har jag fått i mig en kaffe latte macchiato också, händerna är blå/vita på grund av icke fungerande cirkulation. Ska ta en varm dusch, bylsa på mig kläder, lägga mig i sängen under duntäcket och ringa några trevliga samtal.
F kommer hem om ett par timmar, få se vad vi planerar för mat idag. Tagit fram en fläskfilé. Undrar vad man kan hitta på med den :-)
Snart v 31.. Magbild kommer senare idag :-)
F jobbar idag, på sitt andra jobb. Så lillson och jag åt frukost tillsammans, jag tog en sväng med hunden skjutsade sedan storson+flickvän ner till centrum. Han ska jobba och hon skulle någon annanstans. Jag passade på att gå på Lions loppis som de har varje lördag mellan 10-14, hittade inget idag.
När jag kom hem insåg jag att det var lunchdags och eftersom lillson hade pratat om donken redan till frukost så ringde jag lillson och frågade om vi skulle åka ner och äta lunch på donken.
Det blev populärt! :-)
Jag blev dock lika besviken som alltid på McD. Förskräckligt illasmakande och fettigt. Snart kan jag nog säga : "Jag ska aldrig mera....."
Hade en helt flippad dag igår, som tur är kommer de inte ofta alls. Men det räcker med de som är.
Tårarna rann i strida strömmar redan på morgonen. Jag var inte ledsen ledsen, utan de bara rann längs med kinderna. Uppgivenhetstårar kanske, vet inte hur jag ska förklara.
Måste verkligen intala mig själv hela tiden att det blir sällan som man har tänkt sig, så sluta tänka!
Tillbaka lite mera till "Lev idag, just nu".
Strunta i allt annat, för det är sällan något jag kan påverka i alla fall.
Så stäng igen. Bit ihop. Dra på smilbanden!
Vad är det värsta som kan hända? (som storson brukar säga till mig)
Ja, vad är det värsta?
Jag klarar det också!
Nu har jag fått i mig en kaffe latte macchiato också, händerna är blå/vita på grund av icke fungerande cirkulation. Ska ta en varm dusch, bylsa på mig kläder, lägga mig i sängen under duntäcket och ringa några trevliga samtal.
F kommer hem om ett par timmar, få se vad vi planerar för mat idag. Tagit fram en fläskfilé. Undrar vad man kan hitta på med den :-)
Snart v 31.. Magbild kommer senare idag :-)
Friday, February 18, 2011
Fredag
Måndag- fredag.
Måndag-fredag... Veckorna springer på.
Man kan säga att om 2 månader, ganska precis, är vi i Lund och har eller kommer snart att ha fått gosa med vår lille prins för första gången.
2 månader.
Ca 60 dagar.
Vi längtar oss tokiga snart.
Jag vill ha tillbaka min kropp och mina inre organ.
Jag vill hålla vårt lilla pyre för första gången. Stoppa näsan i nacken och sniffa på den lille. Små små bebisar luktar ju så gott!
Jag brukar retas lite med Emil och kittla honom på ryggen när han bökar som värst. Då blir han lite irriterad och kängar tillbaka med fötterna på andra sidan av magen, gärna revbenen då förstås.
F längtar sig tokig också. Han säger om och om igen att "han kan komma nu". Om han visste hur efterlängtad han är!
F lillasyster L har snart sin "duedate", om typ tre veckor!!!
Vi ser det som ett första delmål och får passa på att njuta och gosa med deras lilla bebbe tills dennes kusin tittar ut. Så spännande att se vem lilla hjärtat är som bor i hennes mage.
Jag har varit och shoppat lite på en "ny"invigd livsbutik här i Berga idag. Kanonpriser på en del varor så det var riktigt kul att handla för en gångs skull. :-)
Gevalia kaffe 15:-, Färsk fläskfilé 59:-/kg, bordsmag LÄTTA 10:-/ask, osv osv. Kul att bara gå och kolla in priser ju :-)
Idag har jag mailat Lunds universitetssjukhus och bett de skicka lite information om var, när och hur vi ska dit. Barnen börjar fråga och undra och det känns som att planeringen måste skrida framåt lite. Involverade personer/familjer måste få ny chans att ta ställning till deras hjälteinsats.
Barnvakt(er) ev hundvakt (någon frivillig?????), "jourpersoner" som kan rycka in vid ev akutläge osv osv.
Får hoppas att de svarar snart.
Har också försökt nå kurator som vi fått tilldelad oss för att boka prattid med henne. Prattid om mig själv, om allt runtomkring, papper, ansökningar och kanske lite om hur jag ska tackla framtiden. Känns lite som att det är mig övermäktigt stundtals, inte själva situationen kanske utan mera alla känslor som är involverat i detta. Svårigheten med att känna sig nöjd, tillfreds, med den insats man faktiskt gör.
Till och med ledsen för att man är låg ibland, ledsen för rädslan att det ska påverka Emil negativt.
Snacka om ond cirkel.
Jag vill bara vara det jag är bäst på.
Att vara Ima.
Ska lägga mig en stund nu.
Lasagnedags lite senare.
Kisses
Måndag-fredag... Veckorna springer på.
Man kan säga att om 2 månader, ganska precis, är vi i Lund och har eller kommer snart att ha fått gosa med vår lille prins för första gången.
2 månader.
Ca 60 dagar.
Vi längtar oss tokiga snart.
Jag vill ha tillbaka min kropp och mina inre organ.
Jag vill hålla vårt lilla pyre för första gången. Stoppa näsan i nacken och sniffa på den lille. Små små bebisar luktar ju så gott!
Jag brukar retas lite med Emil och kittla honom på ryggen när han bökar som värst. Då blir han lite irriterad och kängar tillbaka med fötterna på andra sidan av magen, gärna revbenen då förstås.
F längtar sig tokig också. Han säger om och om igen att "han kan komma nu". Om han visste hur efterlängtad han är!
F lillasyster L har snart sin "duedate", om typ tre veckor!!!
Vi ser det som ett första delmål och får passa på att njuta och gosa med deras lilla bebbe tills dennes kusin tittar ut. Så spännande att se vem lilla hjärtat är som bor i hennes mage.
Jag har varit och shoppat lite på en "ny"invigd livsbutik här i Berga idag. Kanonpriser på en del varor så det var riktigt kul att handla för en gångs skull. :-)
Gevalia kaffe 15:-, Färsk fläskfilé 59:-/kg, bordsmag LÄTTA 10:-/ask, osv osv. Kul att bara gå och kolla in priser ju :-)
Idag har jag mailat Lunds universitetssjukhus och bett de skicka lite information om var, när och hur vi ska dit. Barnen börjar fråga och undra och det känns som att planeringen måste skrida framåt lite. Involverade personer/familjer måste få ny chans att ta ställning till deras hjälteinsats.
Barnvakt(er) ev hundvakt (någon frivillig?????), "jourpersoner" som kan rycka in vid ev akutläge osv osv.
Får hoppas att de svarar snart.
Har också försökt nå kurator som vi fått tilldelad oss för att boka prattid med henne. Prattid om mig själv, om allt runtomkring, papper, ansökningar och kanske lite om hur jag ska tackla framtiden. Känns lite som att det är mig övermäktigt stundtals, inte själva situationen kanske utan mera alla känslor som är involverat i detta. Svårigheten med att känna sig nöjd, tillfreds, med den insats man faktiskt gör.
Till och med ledsen för att man är låg ibland, ledsen för rädslan att det ska påverka Emil negativt.
Snacka om ond cirkel.
Jag vill bara vara det jag är bäst på.
Att vara Ima.
Ska lägga mig en stund nu.
Lasagnedags lite senare.
Kisses
Thursday, February 17, 2011
Hmm ja torsdag
Det har gått några dagar igen...
Har känt mig lite hängig hela denna vecka. Tung i huvudet, täppt i näsan och som ett sandpapper i halsen.
Typiskt! Men det kunde ha varit värre!!
:-)
Trots att jag faktiskt har ett "skrivschema" som jag kan följa, vet jag inte vad jag ska skriva.
Tråkigt.
Har känt mig otroligt splittrad, lågmäld och oengagerad hela denna vecka. Emil ligger och trycker så högt upp att jag har svårt att andas, till det kommer förkylningen och graviditetstäppan. I nuläget svårt att avgöra vad som är vad av de sista, men kontentan densamma.
Känner mig trött, ledsen och jaa, trött. Trött på graviditetshormoner som spökar, trött på ben, ljumskar och höfter som gör ont.
Trött på att känna mig "omed", inte delaktig.
EJ tillförande av någonting just nu. EJ bidragande.
BLÄ!
Nu ska jag skicka barn till skolan. Duscha.
Brukar kännas bättre efter duschen.
Sen ska jag träffa några vänner.
Snart tillbaka.
:-)
Nya krafter, nya känslor, nya foton
Kramis
Har känt mig lite hängig hela denna vecka. Tung i huvudet, täppt i näsan och som ett sandpapper i halsen.
Typiskt! Men det kunde ha varit värre!!
:-)
Trots att jag faktiskt har ett "skrivschema" som jag kan följa, vet jag inte vad jag ska skriva.
Tråkigt.
Har känt mig otroligt splittrad, lågmäld och oengagerad hela denna vecka. Emil ligger och trycker så högt upp att jag har svårt att andas, till det kommer förkylningen och graviditetstäppan. I nuläget svårt att avgöra vad som är vad av de sista, men kontentan densamma.
Känner mig trött, ledsen och jaa, trött. Trött på graviditetshormoner som spökar, trött på ben, ljumskar och höfter som gör ont.
Trött på att känna mig "omed", inte delaktig.
EJ tillförande av någonting just nu. EJ bidragande.
BLÄ!
Nu ska jag skicka barn till skolan. Duscha.
Brukar kännas bättre efter duschen.
Sen ska jag träffa några vänner.
Snart tillbaka.
:-)
Nya krafter, nya känslor, nya foton
Kramis
Sunday, February 13, 2011
Dag 13, Den här veckan
Den senaste veckan har varit relativt lugn. Skönt som omväxling, eller hur var det nu?!
Eftersom jag är hemma på dagarna, sjukskriven, händer det inte så väldans mycket. JAg får roa mig med att handla. :-)
Eftersom jag har svårigheter att storhandla, på grund av att jag inte ska bära tungt, får jag handla lite och ofta.
Lite annat har i alla fall hänt under veckan. Handlat lite kläder till mellanson, nya skor till mig och lillson samt hunnit med besök på MVC.
Igår lördag åkte vi till Sala till ThEl med familj, på lunch. Helt fantastiskt gott och trevligt!
Tack för allt!!
Såååå mätta att vi kanppt klarade att sitta i bilen på vägen hem.
ThEl bor på landet med osannolik utsikt när man sitter vid bordet. Vida ängar, orörda av snön. Möjligen ett eller annat spår av älg och rådjur, men annars orört. Solen sken från blå himmel och man skulle kunna ha trott att man var i Paradiset.
Försökte hitta några nackdelar för att trösta mig själv, oss, lite. :-))
Gick bet dock.
"Lite" avis är vi allt! :-))
"ThEl" - hoppas ni njuter av allt det fina :-)
Fantastiskt!
På vägen hem från Sala stannade vi i Enköping hos min pappa med familj, blev en snabbfika där. Hemma igen till 19.
Idag söndag ska vi hämta två beggade gungstolar som jag köpt. Nej jag vet, behöver inte mer än en, men de såldes i par med sån där flerköpsrabatt du vet...
Eftersom det blev dyrare att köpa bara en så köper jag bägge och får själv sälja den som jag inte vill ha.
Meckigt, men men.. Får låna Hjärts bil så det ska nog lösa sig. :-)
Ätiti frukost nu i lugn och ro, F och storson sover. Jag har varit vaken sedan 05:20 gick upp efter en timmes snurrande i sängen.
Kollade lite på melodifestivalen igår, men gav snabbt upp...
Återkommer kanske senare :-)
Eftersom jag är hemma på dagarna, sjukskriven, händer det inte så väldans mycket. JAg får roa mig med att handla. :-)
Eftersom jag har svårigheter att storhandla, på grund av att jag inte ska bära tungt, får jag handla lite och ofta.
Lite annat har i alla fall hänt under veckan. Handlat lite kläder till mellanson, nya skor till mig och lillson samt hunnit med besök på MVC.
Igår lördag åkte vi till Sala till ThEl med familj, på lunch. Helt fantastiskt gott och trevligt!
Tack för allt!!
Såååå mätta att vi kanppt klarade att sitta i bilen på vägen hem.
ThEl bor på landet med osannolik utsikt när man sitter vid bordet. Vida ängar, orörda av snön. Möjligen ett eller annat spår av älg och rådjur, men annars orört. Solen sken från blå himmel och man skulle kunna ha trott att man var i Paradiset.
Försökte hitta några nackdelar för att trösta mig själv, oss, lite. :-))
Gick bet dock.
"Lite" avis är vi allt! :-))
"ThEl" - hoppas ni njuter av allt det fina :-)
Fantastiskt!
På vägen hem från Sala stannade vi i Enköping hos min pappa med familj, blev en snabbfika där. Hemma igen till 19.
Idag söndag ska vi hämta två beggade gungstolar som jag köpt. Nej jag vet, behöver inte mer än en, men de såldes i par med sån där flerköpsrabatt du vet...
Eftersom det blev dyrare att köpa bara en så köper jag bägge och får själv sälja den som jag inte vill ha.
Meckigt, men men.. Får låna Hjärts bil så det ska nog lösa sig. :-)
Ätiti frukost nu i lugn och ro, F och storson sover. Jag har varit vaken sedan 05:20 gick upp efter en timmes snurrande i sängen.
Kollade lite på melodifestivalen igår, men gav snabbt upp...
Återkommer kanske senare :-)
Thursday, February 10, 2011
Torsdag 10 feb, 2011
Idag har vi haft besök på MVC.
Allt är så bra det kan vara.
Blodtryck 100/70
Glukos 6,1
Vikt +7 kg sedan grav början. (det kan räcka så tror jag...)
Emils puls ca 135 slag/minut
SF mått 24 om jag inte misstar mig nu. Magen är fortfarande över genomsnittskurvan.
Men som vi säger, allt som är plus är bra. Skulle han vara lite större än genomsnittet tror jag att det är till fördel för honom eftersom han kommer få en ganska tuff start.
Nästa tid är om 4 veckor.
Jag var i Täby en sväng efter det, kollade runt lite. Sen blev det Åkersberga C. Usch vad tråkigt!!!
Åkte hem, slog på en panna kaffe och här sitter jag nu :-)
Ska strax lägga mig och vila lite. Förstår inte hur jag skulle ha kunnat arbeta. Bara att kliva upp 04:15 hade varit som ett helt dagsverke.
Mår illa igen på morgnarna, hoppas att det bara är tillfälligt.
Utsidan av höftbenen gör ont, svårt med höga kliv och många kliv, typ trappor.
Bäckenuppluckring? Har inte haft ont med de andra barnen så jag vet inte.
Emil verkar i alla fall vara morgonpigg. Runt fyra varje morgon sätter han fart och stångas med huvudet som att han vore på väg ut. Han ligger för övrig med huvudet neråt, i alla fall just nu. Kan ju hoppas att han stannar så och glider ner lite till så att mamman får lite lättare att andas :-)
Nu ska jag binga mig en stund. Emil håller inte riktigt med känner jag. Han började just precis med sitt workoutpass! Att han orkar?!
Puh!
Allt är så bra det kan vara.
Blodtryck 100/70
Glukos 6,1
Vikt +7 kg sedan grav början. (det kan räcka så tror jag...)
Emils puls ca 135 slag/minut
SF mått 24 om jag inte misstar mig nu. Magen är fortfarande över genomsnittskurvan.
Men som vi säger, allt som är plus är bra. Skulle han vara lite större än genomsnittet tror jag att det är till fördel för honom eftersom han kommer få en ganska tuff start.
Nästa tid är om 4 veckor.
Jag var i Täby en sväng efter det, kollade runt lite. Sen blev det Åkersberga C. Usch vad tråkigt!!!
Åkte hem, slog på en panna kaffe och här sitter jag nu :-)
Ska strax lägga mig och vila lite. Förstår inte hur jag skulle ha kunnat arbeta. Bara att kliva upp 04:15 hade varit som ett helt dagsverke.
Mår illa igen på morgnarna, hoppas att det bara är tillfälligt.
Utsidan av höftbenen gör ont, svårt med höga kliv och många kliv, typ trappor.
Bäckenuppluckring? Har inte haft ont med de andra barnen så jag vet inte.
Emil verkar i alla fall vara morgonpigg. Runt fyra varje morgon sätter han fart och stångas med huvudet som att han vore på väg ut. Han ligger för övrig med huvudet neråt, i alla fall just nu. Kan ju hoppas att han stannar så och glider ner lite till så att mamman får lite lättare att andas :-)
Nu ska jag binga mig en stund. Emil håller inte riktigt med känner jag. Han började just precis med sitt workoutpass! Att han orkar?!
Puh!
Subscribe to:
Posts (Atom)