Update

Emil hade efter operationen syrgas på grimma.  Så vart vi än gick fick i ta med en syrgastub.
Dagarna som följde såg ganska likadana ut.  Vårdpersonal kom och gick i rummet, till en början en gång i timmen. Det utökades sedan till varannnan timme och sedan var tredje. Man kollade syrehalten i blodet, lyssnade på hjärtat och räknade andetag/minut.  Emellan dessa undersökningar var det medicindags, olika tider för olika mediciner.  Detta var otroligt påfrestande, inte bara för oss som föräldrar utan mest för Emil.  Flera gånger i timmen var personal och ryckte i honom när han sov, lyssnade på honom, provtagningar, mediciner, vägning, ultraljud, röntgen osv osv. Däremellan skulle han äta också och ett och annat blöjbyte skulle in.  Amningen var inte ens någon ide att prova, Emil var alldeles för trött för det.  Så jag pumpade och han fick direkt i sonden, vi ville inte behöva väcka honom var tredje timme för att äta utöver alla andra gånger han blev väckt..
Så här höll det på, varje dag, dygnet runt.
Vi upplevde att Emil för varje dag som gick blev mer och mer stressad och hade svårt för beröring, så snart någon närmade sig honom och tog i honom kurade han ihop sig som en boll och blev alldeles stel.  Likaså när någon som hade handspritat sina händer kom för nära.
Som förälder fick vi lösa vår egen matfråga själva, fika var gratis.  Efter ett par veckor i kappsäck blir det en del tvätt också.  Alla dessa praktiska saker gjorde situationen mer tung än den faktiskt hade behövt att vara.  Om åtminstone dessa vardagliga "normala" sakerna hade fungerat utan extra anstängning från vår sida hade vi sparat lite energi.  Varför inte låta föräldrar äta sjukhusmaten till "sjukhuspris"??
Dessutom så fick bara en förälder sova hos barnet på vårdavdelningen, förutom de två första dagarna då vi sov båda två.  Det blev också en väldigt konstig situation.  Här var vi två nyblivna föräldrar i en kaosartad situation där vi verkligen behöver varandra och varandras stöd, nej då ska vi delas på....
Detta var mycket konstigt.  Hela livssituationen hade blivit helt surrealistisk.
Stressen över Emils mat och vikt fanns med hela tiden.  Det skulle tryckas in (kändes så)mat, annars blev dropp, vilket det också blev varje dag.  Det fungerade inte att trycka i honom, då kom det ju upp igen.
Från det att han opererades till nu hade Emil blivit stucken för provtagningar och nya infarter säkert 20 gånger. För varje ny gång kändes det som att hjärtat i min kropp skulle gå sönder...
"Herregud, det räcker nu"  Var det enda man kunde tänka.. Så bet man ihop och man kom igenom även det.  Det var ju för Emils bästa.
Vi har sagt att vi ska göra allt för honom så, bit ihop och kom igen.
På tisdagen, det vill säga en vecka efter Emils operation fick vi indikationer på att det snart kunde vara hemfärd, troligen efter helgen så utskrivningssamtal bokades på fredagen. Detta skulle då ske med ambulansflyg och till Astrid Lindgren vårdavdelning där, eftersom han inte var färdig för hemgång och fortfarande behövde syrgasen samt koll på vätskeintag. Under ronden på onsdagen fick vi veta att Emil skulle flygas hem på torsdagen, vi blev ju överlyckliga förstås samtidigt som vi tyckte att det gick väldigt snabbt allting.Så utskrivningssamtal på torsdag förmiddag och flyget gick vid lunch.
Ungefär samma tid så satte vi oss i bilen för att köra hem de 65 milen till Stockholm och Astrid Lindgrens sjukhus.  Emil fick en resekamrat Lille L från söder om Stockholm.  De skulle vi fortsättingsvis ha mera kontakt med.
Emil var framme på Astrid på em och vi kom fram tidig kväll.
Hade vi vetat vad som väntade oss kommande dagar hade vi nog inte klarat av resan.....