Lindas kamp är slut

Linda tog sitt sista andetag i går eftermiddag.
Finns inga ord som beskriver vad man känner, ändå skulle ord kännas överflödiga i denna obeskrivliga verklighet.
Jag kände inte Linda personligen, men jag liksom så många andra kände en gemenskap med henne.  Någon form av samhörighet.
Det var inte bara cancern som  var gemensam nämnare.
Vi är alla kämpare, vi vill inget hellre än att leva, att andas, några av oss är småbarnsföräldrar, yrkesarbetande, gifta, sambos osv.
Några av oss har mist någon nära tidigare.
Förutom bröstcancerlistan, en mailinglista, där vi är många som följer varandra, ger varandra tips och råd, peppar varandra när det är tufft, gråter med varandra när det är ännu tuffare och som bara finns för varandra, där Linda alltid hur tufft hon än hade det, vilka tuffa och tunga besked hon än har fick så hade hon alltid tröstande och peppande ord till oss andra.
Jag slogs tidigt av den genomslagskraft hon hade med sina ord, hur genuin och äkta hon var, som medmänniska i livet. Jag har mailat lite privat med Linda under en period när hon hade det tufft, jag som vanligtvis har ganska lätt för att ta på mig att hjälpa andra stod handfallen inför kraften denna kvinna hade.  De bästa lösningarna och tankarna hade hon själv och i slutet av vårt mailande var det i alla fall hon som stärkte mig.
En mycket imponerande kvinna och medmänniska som jag sörjer, utan att egentligen veta vem det var.
Jag fick aldrig förmånen att träffa henne.
Men vi har följts åt och jag känner verkligen hur skört livet är.
Jag känner att det kunde ha drabbat vem som helst.
Du kommer att vara saknad Linda.
Närmaste och varmaste tankarna går till hennes make och barnen.
Linda, vila i frid
<3