Breaking news

Undrar vilken kanal jag tillhör?

Efter flera veckors ångest och grubblande, för alldeles egen del, alla andra lyckligt ovetandes, kan jag nu slappna av.  Det är nästan så att jag känner hur det rinner av mig, inte allt på en gång , men lite i taget.
Att våga lita på den nya verkligheten, att den är annorlunda och motsatsen till den verklighet jag skapat i mitt huvud de senaste veckorna.
Jag ser mig vanligtvis som en positiv person som hellre ser lösningar istället för problem (än mer idag än förut)
Jag känner mig själv som en optimist.
Men så hände det något...
Kan förklara det ungefär så här:

Om man tittar på sig själv utifrån så är det som att "den inre kroppen" har flera lager/skikt av skydd utanpå sig.
Man kan tänka sig ozonlagret som exempel.
När den inre kroppen så blir skadad (tänk ozonlagret), typ cancer, så skadas även de yttre skydden, det blir hål och den inre kroppen blir mera oskyddad och lättare mottaglig för utifrån kommande saker.  Det kan vara förkylningar eller andra sjukdomar men det jag tänker och menar främst är det som påverkar känslomässigt.
Det kan vara naturkatastrofer eller andra situationer som man utsätter sig för/blir utsatt för som går direkt in till den inre kroppen för skyddet är skadat. Man tar åt sig mera, klarar kanske inte att titta på.
Hänger ni med?
Mmm ok..  Vad hade detta nu med positiva lilla mig att göra?? :-))
Jo, allt som tidigare varit lösbart, inga problem, klart jag fixar det, jag är stark, det kommer att gå bra, det blir bra, alla de tankarna, hela det "jaget" slogs i en handvändning ut av konstig värk i mitt friska bröst under ett par månader.
För ett par veckor sen även en knöl. I mitt friska bröst.
Jag tänker inte skriva här i vilka banor mina tankar har gått, men det var ganska mörkt. Eller inte ganska.
Jag hade utan medicinsk expertis redan avgjort mitt öde.  Jag var så säker på min sak att jag inte ens ville få det undersökt, för jag vet vilken resa jag hade behövt göra då.
Som om det vore det värsta alternativet?!?!?!
Jag hade till och med bestämt vilket sjukhus jag skulle välja denna gång, vilka jag skulle behöva kontakta, alla papper som skulle skrivas osv osv.
Hur tänkte jag egentligen? Inte alls kan jag säga.
Dessutom för att slippa gå igenom all behandling som jag i mitt huvud redan bestämt att jag skulle få så klarade jag inte av att ens berätta för de som står  mig så nära.
Hela situationen har för mig varit extremt konstig, ännu konstigare nu i efterhand.
Hur tänkte jag egentligen?  Varför slutade jag tänka konstruktivt och metodiskt?
Det enda svaret jag har på det är att jag har känslan av att när jag väl tagit mig upp på fötter, när läget på alla plan stabiliseras så får jag något hårt i huvudet.
Det finns ett speciellt ord för det( från körteorin bla), men jag kommer inte i håg det nu.
Efter ett sammanbrott på jobbet förra veckan insåg jag att jag måste göra något annars kommer jag att behöva läggas in på psyk! :-))  Så jag bokade tid.
För sent, alldeles för sent, på tok för sent och alldeles fel talade jag om för Hjärt.
Men jag hade i min enfald väntat på "rätt tillfälle", hur skulle det kunna finnas ett rätt tillfälle, för något sånt här?
Igår var vi där, på undersökning och provtagningar, mammografi och ultraljud.
ALLT ser fint ut"!!  Det finns inga nya cancerknölar.
Knölen jag har är troligen en lokal inflammation, en förhårdnad av vårtgården, bindvävsknut eller en fettknöl.  Så allt ska nu så sakteliga återgå till det normala!
Helt otroligt!  Jag njuter än mer!  Det är härligt att vakna på morgonen, fåglarna kvittrade klockan fem i morse och solen skiner nu från en klarblå himmel.
Nu ska jag åka ner och träna!

Puss och Kram!!!