Så igår var det då dags för det som skapat en klump i min mage.
Begravning och minnesstund.
Klumpen bestod bara i min egen rädsla. Rädsla att inte orka hålla ihop.
Ett mycket fint sista avsked med många många känslor.
Jag höll ihop men det var jobbigt.
Ett stort tack för att jag fick vara med, att jag fick komma och säga tack, tills vi ses igen.
Känner så med er anhöriga..
Väl hemma orkade jag inte mera. La mig på sängen och blev liggande där tills de var dags att sova.
Det är så mycket sorg, så mycket rädsla som bubblar i mig nu.
Den overkliga känslan av att det kunde ha varit jag...
Vad skulle de närvarande säga om mig?
Har jag gjort några avtryck i människors hjärtan?
Tänkte på mina barn...
Uppenbarligen tänker jag för mycket...
I morse i bilen på väg till jobbet rannsakade jag mig själv..
Inte lätt alla gånger.
Jag är så trött på att vara ledsen, rädd och använda mig utav det destruktiva beteendet jag har just nu.
Istället för att ta itu med det som är jobbigt, prata och lösa så stoppar jag undan det. Eftersom det är en känsla i mig så är det svårt att lyfta fram "problemet" och jobba med det, så istället "skapar" jag situationer som ger mig tillåtelse att reagera.
Substitutproblem, skulle man kunna säga. I ett normalläge hade det inte ens varit några problem.
Tro mig, det har jag gjort ett tag nu.
Terapeuten frågade mig varför jag plågar mig själv så...
Så det kanske är dags du!?
Eftersom det jag gjort hitills inte verkar fungera speciellt bra, byter jag taktik nu.
Jag ska må bra, leva och sprida ljus och kärlek.
Jag ska inte bry mig om sånt som jag ändå inte kan påverka, men påverka det jag kan förändra.
Jag ska leva nu!
Med kärlek, i kärlek.
Nu ska jag lägga mig och vila en stund, när jag vaknar så har jag mitt nya förhållningssätt.
Glada, pigga och fullfart Ima är tillbaka!
All kärlek till Hjärt!
No comments:
Post a Comment