Never get so busy...

Har fått en del reflektioner på bloggen och det som skrivs. 
Bara positiva saker ska tilläggas, förvånansvärt, med tanke på vad jag har hört att andra råkat ut för.
Men jag sticker kanske inte ut näsan så mycket, inte här i alla fall.
I bloggen behandlas mest jag själv och det som händer runtomkring mig.
För min skull.
Det är dock en halvsvår balansgång, vad man bör och inte bör skriva, eftersom det är tillgängligt för alla och kanske inte ska vara för utlämnande.
Men det som kan tänkas förklara mig, mina tankar och som till viss del kanske kan hjälpa någon annan, det skriver jag.  Förstås med hänsyn till andra inblandade, det är ytterst sällan som jag nämner ett namn.
Jag vill spegla Livet, så som det kan vara.
Så som det är just nu.
Ibland upp och ibland ner.

Återigen hade jag en "mammadag" under helgen... Mamma hade sin födelsedag i söndags..
Såna där halvtunga dagar i kombination med flera andra halvtunga och besvärande tankar.
Det är precis som att mina "mammadagar" ger mig tillåtelse att känna mig låg.
En "verklig" anledning på nåt vis.
Det här skrev jag till min mamma sist jag hade "mammadag..."
Den är värd att läggas in igen.

"I dag blev det min "Mamma dag"...

Dipparna kommer ibland, sällan nu, men det finns där hela tiden.
Vissa ord, vissa texter, vissa frågor en del dofter och många tankar triggar igång det hela.
Paniken över att bilderna i huvudet, har minskats till konturer.
Att inte minnas hur du ser ut
att inte minnas känslan i kroppen när vi kramades.
att inte längre höra din röst när du ropar på mig

Jag minns däremot tydligt, fortfarande, i hela min kropp
hur det kändes när du berättade
"att du är lite sjuk och kommer att behöva min hjälp" som den goda dottern på dryga knappt 10år, blev det min livsuppgift
"att du skulle bli frisk igen" tog jag som ett löfte du svek
"att du innan du blir frisk skulle tappa håret och få peruk" det var ren skräck. Det kändes farligt
Du måste ha varit så rädd..
Rädd för vad som hände då
vad som skulle hända
om du skulle försvinna

Du var säkert rädd för mina tårar som jag aldrig ville visa, jag valde avstånd
Avstånd till något jag inte kunde hantera
inte då
inte nu
Det var ren och skär skräck

Men för mig fanns egentligen inget annat
du skulle finnas där, alltid
Tänkte aldrig andra tankar
Din smärta var däremot min smärta
det gjorde och gör ont

Den dagen då du försvann
ekar som ett mörkt hål
ett tomrum ingen kan fylla
en längtan efter något, det som saknas.
DU

En dag, en sorg
en dag, utan hej då
fanns inga hej då,
vi skulle ses "snart"
så var det sagt
"snart", väntar jag på ännu.

Du rullades långsamt ut
i en stol på hjul
varje gupp på vägen
en stöt i kroppen
en smärta som ej kunde hanteras

Jag valde att blunda
valde att inte se
inte höra
jag var off
känslan kröp innanför huden
känslan över det overkliga i verkligheten
Evigheten som skulle ta slut

Du är min ängel
ständigt vakande vid min sida
väljer att se det så

Du ser mig
du lyssnar på min bön ¨
väljer att tolka det så

Du finns alltid nära
jag är en del av dig
det känns tryggt
du var och är min hjälte
min vardag
min kämpe

Se min verklighet nu!
min kärlek
min glädje
min framtid
Mamma, jag är på väg!

Älskar dig, du är med mig!

// Ima"


Jag gör verkligen mitt bästa nu för att stanna upp och våga vara i nuet, våga tänka, våga känna.
Våga känna alla känslor.
Just nu är jag glad, kär och galen!
Men det är mycket som är jobbigt också.
Allt sammantaget påverkar mig nu så att jag måste coola ner lite.
Stanna upp och andas.
Tänka.
Tid för reflektion.
Tid för att njuta varje dag.

Alla jobbiga och tunga tankar som poppar upp i huvudet, de som troligen alltid kommer att finnas där och som jag måste lära mig att hantera, leva med.
Alla fina och glada tankar är betydligt lättare att hantera och lära sig att leva med.
Men dessa två är en komplicerad kombination.
Det gör att jag måste hitta ett ultimat sätt att njuta livet, utan att hamna i utkanten av skuggans silhuett.
Det är livet som ska få ta del av min tid, inget annat egentligen.
Livet är NU.
En dag i taget med massor av drömmar om en nära förestående framtid.
Familj/en
Drömmar.
Längtan.
Förväntningar.
Planer.
Det är ljuset, när det är mörkt!

Efter samtal med min arb.givare med ganska ingående förklaringar om hur jag funkar nu, så tar vi en dag i taget. Jag arbetar när det funkar för mig och så mycket jag mäktar med just den dagen.
Det känns bra!  Ingen press, än så länge, plus att jag ger mig själv tillåtelse att stanna upp och känna efter.
För det är nämligen så att livet med "måsten och borden" fortsätter att rulla på, oavsett hur upptagen hjärnan är med annat.  Det har för mig inneburit att till och med de enklaste göromålen eller planeringarna har blivit för stora att ta itu med.
Till och med ett enkelt telesamtal har lyckats bli ett oöverstigligt hinder.
Almanacka har jag, men har inte orkat skriva i den.
Har inte velat se alla "måsten" eller "borde"
Strutsbeteende!
Men det är slut med det nu!!
Ja, jag vet...
När ni frågar hur jag mår säger jag förstås "Bra!"
För vad ska jag säga? 
Jag har lite svårigheter att förklara det jag knappt förstår själv.
Det är dock inget allvarligt med mig, för många saker i huvudet bara.
Tänker och grubblar för mycket, men tar nu tag i det.
En sak i taget och fokusera på det som är viktigt.
Mig själv och stora familjen. 
Hitills går det ganska bra i alla fall!

Avslutar med denna:

"Never get so busy making a living that you forget to make a life" 
//Okänd

Nu ska jag ut en sväng och hämta frisk luft!
:-))

Kärlek!!