Jag är så ledsenglad

Jag är så otroligt glad!
Överväldigad!
Jag får så fina kommentarer och mail både här, på min mail och på facebook.
Min tanke med bloggen var att skriva av mig för min egen skull i första hand, sen också att kunna uppdatera släkt, vänner och arbetskamrater, på ett vardagligt och ganska "enkelt" och ledigt sätt.
Att jag i och med det lyckats beröra någon/några på vägen gör mig varm i hjärtat!
Tack!!

Ni som känner mig vet att jag är glad, vaken, envis och i viss mån ganska rädd om min integritet.
Det är jag fortfarande, fast på ett annat sätt.
Jag har pratat om mig själv, och min kropp, på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle göra öppet och dessutom utan krusiduller. Men det har fallit sig naturligt för mig på något konstigt sätt.
Nu i efterhand inser jag att jag gjort det för att kunna, orka och klara av att ta mig ut i verkligheten igen. Slippa känslan av att människor tittar och undrar men inte vågar och vill fråga. Nu finns inga hemligheter och jag har med min öppenhet tillåtit ALLA att när och hur som helst ställa de frågor de vill.
Oavsett vad!
Alltid.
Jag är glad för det!

Nu är jag i en annan fas.
En fas då jag känner att jag har energi, lust och en glädje som överstiger det mesta. Men också en djup trötthet som, när jag känner efter, attackerar mig. Också en djup sorg. Allt är liksom antingen eller. Glad eller arg och ledsen, sorg eller lycka. Pigg eller trött.
Svårt att somna, många tankar, glädje, spänning och planer för framtiden.
Att få kliva upp mitt i natten smyga in och titta på mina sovande barn, det tåras i mina ögon.
Att inte kunna somna innebär också det varm och innerlig kärlek genom att bara lyssna på djupa sovande andetag från Hjärt, en av mina livs levande änglar som stått ut under senaste halvåret.
Med mina tåriga utbrott eller stundtals hetsiga humör.
Med en vardag med mycket fokus runt läkarbesök, provresultat osv osv osv
I detta också en viss oro för barnen.... I detta ligger det mesta av sorgen
Hur har detta märkt de??
Oro, ledsamhet, ilska, flykt och avståndstagande men vi är också mycket närmare varandra i vissa andra avseenden.
Underligt kanske... Svårt att förklara...
Svårt att hantera i mitt eget virrvarr i huvudet.
Det känns också så galet skönt att slippa att flera gånger i veckan ha någon form av kontakt med sjukvården, men också tomt och lite läskigt.
Med andra ord är nya världens verklighet lite splittrad.
Medan jag är mer säker än nånsin på Kärleken, Livet och min mening.
Mitt syfte.
Dumbo är borta.
Död och begraven.
Jag inser och känner att jag är lyckligt lottad.
Än en gång en låt, "min" låt med Melissa Etheridge, den får fortfarande mina ögon att tåras.
Det är precis så, man påminns varje gång man ser sig i spegeln, vare sig man vill eller inte.
Men vi får aldrig sluta kämpa mot cancer!
Vi ska kämpa för Livet!
I run for life!

Kramar i cyberspace!!