Friday, November 27, 2009

Bland solar och månar

Läser i DN´s "insida" idag om barns och ungdomars icke existerande stöd vid förälders allvarlig sjukdom och/eller död. 
Igen.
Jag ryser och mår riktigt illa över att det fortfarande kan vara på detta vis... För det är så fortfarande.
Borde vara obligatoriskt att ett visst antal gånger få någon professionell person att prata med eller lyssna till.  Man kan inte välja själv när man är barn.
Som barn har man inte den insikten om sig själv att man behöver få sörja och faktiskt vara liten.
Barn tar inte initiativ och har sällan starkt stöd av sörjande vuxna dess närhet som orkar se det behovet. 
Barnet väljer ofta att "vara stark", någon måste ju i alla fall verka vara det...
Själv gick jag, som vanligt, till skolan samma morgon som jag fick veta att min mamma hade dött...
Så dumt....
Jag önskar att jag hade haft den insikten att stanna hemma och vara ledsen istället.
Jag önskar att någon professionell hade suttit med mig och berättat, frågat och kunnat hantera min frustration, sorg och ilska.  Det var i första läget min skolfröken som fick ta min första medvetna reaktion efter ett par timmar i skolan.
Jag är dock oerhört glad och tacksam över att min morbror fanns nära, även om jag inte pratade.  Men han var en länk till min mamma.  Pappas sorg var smärtsam, förstås.  Så smärtsam att jag lät bli att prata.
Barn kanske verkar må bra.
Tills de reagerar.
De som inte får hjälp och stöd.
I barns värld är sorg jobbigt och otroligt energikrävande. 
I barns värld är tanken på att förlora en förälder helt osannolik, den finns inte.
Så vad händer när det självklara visar sig att inte längre vara självklart??
Det ruskar om hela tanken om liv, tron på att livet är bra.
Oro och skräck att förlora syskon , förälder eller andra nära och kanske till och med oro att dö själv.
Ingenstans kan man ventilera dessa tankar som många gånger är helt ogripbara. 
Känsla, är ibland oerhört svårt att återge med ord, än svårare för barn.
Skriver just nu ett brev som ska skickas till väl valda politiker. 
Jag har ledsnat på samhällets oförmåga att stötta och vårda barn i krissituationer.
Omedelbar hjälp och stöd skulle bespara barn/ungdomar senare problem, samt kostnadsbesparingar för samhället.
Jag har nu gått i terapi i sammanlagt snart fyra år, dock ej sammanhängande på grund av att landstinget behövde spara pengar.
Första året tillbringade jag sittandes i en fåtölj, armarna i kors, kramp i käkarna på grund av ständigt ihopbitande och förnekande. 
År nummer två insåg jag att eventuella förändringar är det bara jag som kan åstadkomma.
Det var år nummer två som fighten började på riktigt.
Fighten med mig själv har jag fortfarande idag. 
Men nu är det en fight med framsteg, med verktyg som jag kan använda mig av dagligen.  Det är jag som bestämmer över mig, hur jag mår och hur jag vill leva.
Men fram till min status idag har det tagit 28 år, minst....
År tre och fyra har varit vinstgivande i många avseenden.
Nej då.. jag är inte psykiskt störd!  Jag lovar! :-))
Jag har bara händelser i mitt liv som jag förvägrat mig själv att bearbeta.
Lagt locket på.
Men min historia har format mig till den jag är idag.
Stort hjärta.
Ödmjuk.
Envis.
Enormt mycket kärlek inom mig och i mitt liv.
Stor lycka!!
Fina barn.
Jag är stolt!
Jag är glad.
Jag är Ima.

Många tankar och känslor kommer över mig fortfarande idag. Historien har märkt mig förstås, som för alla. 
Små ärr som vid upprepat skav börjar blöda. 
Det är inte längre en fråga om liv och död, utan mera en utmaning att hitta nya vägar att ta sig igenom.
Att hela tiden växa som människa, utveckla mig själv, och känna livet. 
Men det gör ont på nåt vis.
Jag blåser lite, inser att det är ganska små sår.
Tar fram verktygen.
Ler mot livet.
Och är tacksam.
Idag.

Pössar!

1 comment:

Anonymous said...

Hmmm, tänkvärda ord, som liksom hugger tag i en och får en att minnas själv. Tack för att du påminner mej, om allt det smärtsamma, alla ensamma känslor men – det som har format mej till den jag är idag, på gott & ont! Glöm inte det, allt som formar en till den man är – glatt som ledsamt – det är den man ÄR, och den man har att vara rädd om och vårda! Och du är världens bästa Ima!