Monday, May 31, 2010

Lågt läge och höga höjder

Några dagars lågläge...
Kollade in en av de bloggar jag följt under snart två års tid.
Hon har inte skrivit på ett tag men ändå så kollar jag, ofta ofta.
Sista dagarna utan inlägg så fanns en liten liten men ack så tärande klump i magen.
Kunde det vara så att....? Nej!  Så klart inte!  Inte Pys!
"Det finns en bra förklaring...."
Hon får ju "operera in" sin tuttis snart och visst ska hon bli bra!  Hon är ju på god väg ju!
Alltid glada och så framåt Pys!
En av de första bröstcancertjejer jag pratade med faktiskt.  Pys peppade mig via mail, stöttade och gav kloka råd.
När jag i början av förra veckan gick in på hennes sida, förstod jag inte vad jag läste.
Inlägget hon för längesedan skrivit, var postat på hennes sida.
Inlägget som de nära och kära skulle publicera om, utifall att, hon själv inte var här och kunde göra det.
Pysan har gått genom grinden och det smärtar.
Det är svårt att förstå.
Verkligt svårt att ta in, att acceptera.
För mig fanns inte den verkligheten.  Hon var så full av liv och jävlar anamma, jag var övertygad om att denna så "stora" kvinna redan slagit "cancerj-n" på käften.
Finns det någon som skulle kunna göra det så var det hon...
Nu vet jag också att den urskillningen inte finns.
Cancern slår bara till, obarmhärtigt och planlöst.
Jag vet det.
Skickar många, många tankar och varmt deltagande till Pysans man S samt barnen.
Vi får hitta en dag när vi alla dinglar med benen och tar oss något gott att dricka, samtidigt.
En slags Pysans dag!
All heder till denna kvinna!

Jag känner mig ganska splittrad i skallen för närvarande.
Jag fyller snart år, men firar inte den egentliga åldern som jag redan tidigare sagt, utan jag vill fira att jag faktiskt lever och mår oförskämt bra!
Jag mår bra!
Jag trivs med mig själv i min "nya" (haha önsketänkande kanske :-)  ) kropp, trots att den har en del skavanker vid det här laget.  Men det är det som är jag.
Det är min livskarta kan man säga.
Varenda ärr, utanpå eller inuti min kropp, utgör en del av min livshistoria och varje del av historien har hjälpt till att forma mig.
Jag är lycklig, glad och stolt mamma, flickvän, syster, dotter, svägerska, svärdotter, kusin, brorsdotter, arbetskamrat och vän. Många titlar blev det :-))
Samtidigt i min egen lycka så gör det ont när det smärtar hos andra.
Typiskt mig och mitt kontrollbehov.
Där kan jag inte påverka.
Jag kan vara där, finnas där, lyssna, trösta, peppa.
Men kan inte ta bort det som göra ont.
Det som plågar.
Måste lära mig att hantera det.
Kanske som med det mesta, ta en dag i taget!

Nu är det sovdags och ledig dag i morgon!
Gissa hur det känns!?
*längtat*

Jag ska dingla lite extra med benen över sängkanten ikväll!

Varma, goa snart-juni-kramar

1 comment:

kerstin said...

ååå Nej vad sorgligt tänker på hennes familj nu som är kvar me sin sorg och saknad.
Jävla sjukdom den objudna gästen
kram ha det gott kerstin