2014-05-19

Idag är det 2 veckor sedan jag opererades, det vill säga den 5 maj.
Jag kunde inte åka hem dagen efter som de trodde. Blev utskriven den 8 maj med diverse pillerburkar och recept.  Denna blev lite mer komplicerad än min förra men jag står upp, jag är här och mår ganska bra i bröstet nu i alla fall.  Viktigaste av allt, cancerknölen är borttagen.
Dagarna (i mitt fall) mellan diagnos och operation är en fasa faktiskt.  Det är psykiskt påfrestande att veta att man har något elakt som tenderar att växa till sig och/eller att "yngla av sig",  i ens kropp. Med den vetskapen är det än lång väntan, även om det för mig bara tog 13 dagar.
MÅNGA, får vänta betydligt längre.... En väntan som kan innebära fara för deras liv.

Mina "extradagar" på sjukan berodde på att det rann lite för mycket ur ena dränaget som jag hade plus att smärtan var något i hästväg.  Jag är annars ganska smärttålig, men det var morfinpåfyllning så snart föregående dos gått ur, plus lokal smärtlindring i sårkatetern.  Varje andetag kändes det som att det skavde på insidan och så var det nog.  När dränet var draget blev det lite bättre.
Operatören var och är lite orolig för huden på min op sidan.  Den är så tunn så tunn, "flortunn" som hon uttryckte det.  Fanns knappt något att så ihop med.  Risken i ett sådant läge är att blodförsörjningen inte blir tillräcklig och huden dör. Då har vi, eller jag snarare, problem.  Operatörens utmaning.
Anledningen till den tunna huden verkar bero på det tidigare implantatet jag hade som hade "halkat" fram (från bakom muskeln) och nött på huden, om jag fattade henne rätt, det låter logiskt, utan några egentliga anatomikunskaper vill säga :-)
Hade hörlurar med mig som jag ständigt hade i mina öron, med musik, för att slippa höra min högljudda och fantastiskt störande sänggranne.  Hänsyn, vad är det??  Sänggranne nummer två som kom på tisdagen undrade hur jag hade klarat första dygnet.... Det var knappt :-)
Utskrivningsdagens morgon, när jag reste mig upp var det som att det small till i mitt högerben, det som jag INTE opererade i mars. från strax under knät till upp över halva låret hade jag nu fått ytliga proppar.  Varje steg jag tog var som en inre explosion. Jag har haft dessa åkommor i 20 år i varierande grad och styrka, dessutom opererat ett antal gånger, men också detta kände jag var en av de värre gångerna. och det bara dag 1... Jag påkallade uppmärksamhet från operatören för att få eventuell hjälp.  De skulle ju ändå inspektera bröstet.  Hon behagade inte ens att titta på mitt ben!  Detta trots att de innan operationen övervägde att sätta in blodförtunnande för att undvika proppar eftersom det var så nära inpå min benåtgärd i mars.  Ingen åtgärd. Utskrivning.
Första dygnen tillbringade jag sovandes och liggandes i soffan.  Mera långtidsverkande morfin och alvedon plus insomningtabletter på kvällen för att om möjligt sova på nätterna. Jag sov i soffan av rädsla för att lilleman skulle vifta till mig i sömnen och komma åt mitt onda bröst. (ja, han sover fortfarande mellan oss :-)  )

Återbesök på bröstmottagningen den 13, dryga veckan efter op.
Bröstet/såret började se infekterat ut. Daglig kontroll och fotografering för att ha koll på ev förändringar och antibiotika skrevs ut för att jag vid en direkt försämring lätt skulle kunna hämta ut.
Som alltid efter op så undrar man om det är så här man ska se ut nu. Men jag kollade vad hon gjorde och hur det såg ut. Det här är ju jag, och inget jag har valt.  Visade upp mitt ben som blivit ännu värre med en ytlig propp som tillkommit nere vid fotleden och de övre som "spridit" ut sig.  Hon tillkallade en läkare som tittade både uppe och nere, skickade på blodprovtagning för att se infektionsvärde och remiss till ultraljud för koll av benet, för att utesluta djupa proppar som ju kan flytta på sig och täppa igen hjärta och hjärna exempelvis.  Ul skulle höra av sig om tid.
Infektionsproverna var utan anmärkning så avvakta med antibiotika.
Jag fick fyra engångssprutor med högdos Innohep, sådana man ger till de som har just djupa proppar.  De ville inte avvakta och det är inte farligt att ta dessa med de besvär jag har.
Dagen efter, den 14 maj på morgonen ringde uöl och vill att jag skulle vara där till kl 11, sagt och gjort. De kunde konstatera att inga djupa proppar fanns men ett helt gäng ytliga propppar. Ordinationen blev 30 dagar högdos innohep.  Ännu idag, ingen större förbättring.  Operation av detta ben är nu bokat till den 28 maj men det måste bli bra först, man kan inte ta bort dessa kärl med en pågående inflammation. Suck!

Efter en fantastisk helg med fint väder, möhippa för fina blivande svägerskan pyssel på baksidan med rensing av ogräs och gårdsstädning så sitter jag nu med kaffe under markisen och njuter av dropparna som trillar ner från skyn. :-)  Bröstet är på återhämtning och jag kommer nog inte behöva antibiotika, kroppen är fantastisk!
Benet är detsamma, kanske något bättre. Gräsmattan är grön och träden är gröna. Jag njuter.

Tack till alla som stöttar/stöttat mig här, på facebook, på jobbet, i hjärtebarnsföreningen, vänner och familj!
Ni betyder alla mycket för mig!

Kram!