I går var en fantastisk dag! Jag kände mig ganska pigg, solen sken, sommar i luften och det kändes NÄSTAN helt "vanligt". Strosade runt lite först i Mörby sedan i Stockholm innan mitt besök på Sabbatsbergs Bröstmottagning. Åkte hemifrån vid typ 10 och hemma igen vi 16.
Lagade god mat och njöt av sommarsolen tills den försvann bakom taken radhuslängan bakom oss.
Fick inte så mycket annat gjort, men vad gör väl det??
Idag hade jag planer på att gå hundpromenad med bästis M efter att ha lämnat Emil hos dagmamman.
Efter lämning gick luften ur mig. Åt mina mackor och sökte den väntande soffan med trånande ögon.
Idag går det inte. Kroppen är trött idag. Bävar lite för ännu en dag med denna sol och värme. Jag har längtat efter sol och värme hela denna vinter, men jag hade nog tänkt att mitt läge skulle vara lite annorlunda.
Känner mig sliten i kropp och själ.
Sitter i skuggan på vår altan med markisen utfälld, trots att solen inte kommer till baksidan på ännu ett par timmar. Här och nu kan jag andas fritt och det känns fantastiskt.
M kommer hit en stund på kaffe efter sin hundpromenad så vi får träffas en stund i alla fall. På eftermiddagen är det dags att träffa läkaren på psykmottagningen för en uppdatering av läget. Räknar med att jag blir hemma ett tag till.. Orkar inte riktigt tänka på att börja jobba, finns ingen ork och energi att ens ta hand om mig själv ordentligt.
Jag har hela tiden trott att jag är förberedd på beskedet jag kommer att få den 27. Oavsett vad beskedet blir. Samtidigt är det enormt tärande att inte veta...
Hur stor var tumören?
Hur elak var den?
Hur snabbt delar sig cellerna i den?
Svaren på de tre frågorna i kombination med min ålder kommer att avgöra vad som händer härnäst. Blir det cellgifter? Strålning? (troligen inte då jag tog bort hela bröstet) Eller är jag färdigbehandlad som det är nu?
Min sommar vet jag kan bli som sommaren 2009. En sommar med cyto, utan hår och 1½ vecka per månad då jag var sängliggande på grund av biverkningar av cyton. Många tårar de dagarna. Jag hade stor vilja men kroppen orkade inte det jag ville.
Det behöver inte bli så, men behöver förbereda mig för att det kan vara ett scenario. Det var också en av de bästa somrarna i mitt liv. Samtidigt.
Jag tog vara på varje på minut de dagar jag mådde bra. Jag njöt verkligen dessa dagar. Njöt av livet, gröna träd, sköna dagar på stranden, barnen, familjen och partykvällarna. (minns du det Mumsan? :-) )
Envisades till en början att ha peruken när vi var ute, lite av en "kul grej" men det blir varmt så snart åkte den av och vilken uppmärksamhet jag fick! Inte min grej egentligen, det där med uppmärksamhet, men vilken härlig känsla det var ändå för min sargade kropp och själ, enbröstad, lite för smal, och utan hår. Helt skallig.
En period i livet då jag fick lära mig att livet är här och nu, det blir vad jag gör det till och får det innehåll jag väljer att fylla det med. Fina vänner och familj som fanns runtomkring mig, som gjorde att jag klarade av även de tuffa dagarna.
Jag gör förstås vad som krävs för att jag ska "friskförklaras" det är i det stora hela en ganska kort period av livet. OM det skulle bli så.
Om jag är färdig, klar, nu. Hur gör man då?? Hur går jag vidare? Hur kan man släppa känslan och tanken på denna vidriga sjukdom? Som påverkar så mycket och så många.
Har inga svar på det ännu och det kanske inte heller finns några. Jag och vi får helt enkelt ta en dag i taget.
Njuta av nuet. Att vara, av fina vänner, god mat, god dricka och av familjen.
Hämta kraft.
Nu ska jag vila innan det blir kaffepaus.
Puss o kram!
No comments:
Post a Comment