Det var återigen ett tag sedan jag skrev här. Antingen har allt varit tipp topp och full fart eller så är anledningen den att det varit lite för mycket och att jag inte har mått bra. Det senare är det som gäller för mig tyvärr.
Den ena saken efter den andra har det varit. Det har till slut satt sig på psyket och det har känts som det inte finns något slut på elände.
Samtidigt som pressen finns där att man ska vara "glad och tacksam". Jag har lite svårt för det. Jag hade hellre sluppit få cancer och må dåligt. Faktiskt. Klart att jag är glad att jag lever! Men ska det vara något speciellt? Det är normalt för många av oss, att vi lever. Inget man går och tänker på varje dag och är "tacksam" över. Men har man varit sjuk så är det genast tacksam man ska vara, att man är "frisk" (behandlad i alla fall)
På frågan, hur mår du nu då?
Vad svarar man på det?? När man faktiskt inte mår så bra men förväntas må bra, för man är "ju i alla fall frisk nu??" Har man tur blir man friskförklarad efter 5 år. Huvudet kommer aldrig mer bli detsamma dock.
Från september till nu har det gått i ett. Maken har mått dåligt, depression, efter allt som har varit och varit sjukskriven. Jag har opererat mitt ben för åderbråck (med komplikationer såklart) återbesök på onkologen, bröstrekonstruktion (som för övrigt inte blev bra), har gått och kommer gå en tid framöver för att ta bort fläckar på rygg/axlar och mage, min svägerska (brors tjej) har fått tarmcancer och är under behandling och jag väntar på svar angående eventuell ärftlighet vad gäller cancer. Tänker lite på vad det i så fall kommer att innebära.
Det är tjorvigt på jobbet med personalneddragningar och vi är nu uppe i en stressnivå min kropp och huvud faktiskt inte kan hantera. Jag känner mig inklämd i ett hörn.
Butiksjobb är ju det jag kan. Vad skulle jag kunna göra om jag inte jobbade där.
Kanhända mina chefer läser detta, men då får det vara så. Det är ju verkligheten. Man ska vara som en robot numera, det bästa vore om vi inte behövde varken äta eller dricka samt inte tycka och tänka så mycket utan bara göra. Jag är inte sån. Jag gillar det jag gör, men inte sättet det nu ska göras på. Det är problem när man inte hinner med kunderna, då det är (borde vara) vårat huvudsyfte.
Men men.
Emil har varit hemma sjuk denna vecka och det har nog varit min räddning. Inget allvarligt men seg förkylning, hosta och hängig.
Vi har haft ganska mysigt, pysslat lite, vilat lite, bakat lite, degat lite, promenerat lite och städat.
Imorgon em bär det av till stugan. vi kan lika gärna hänga där som att hänga hemma.
Ja just det ja! Stugan!
I november köpte vi ett fritidshus. 1,5 mil innan Norrtälje. Det tar ca 45 min att åka och det är vårt paradis. Vår plats för återhämtning och för att andas. Innan vi fått svar från banken så hade mäklaren plockat bort det från nätet för att de skulle lägga ut den igen till våren.
Så vi var ganska ensamma om att ha intresse för stugan.
Ägarinnan berättade att det inte fanns ngt vatten för att brunnen hade sinat under sommaren då det var så varmt. Men, vatten i brunnen finns det, i överflöd.
Så ett kap gjorde vi. Nu kan vi pyssla och få det som vi vill ha det :-)
Tillägg: Minns inte när jag skrev detta ovan, men det är ett tag sedan nu... Publicerar i alla fall nu i slutet av juli.
No comments:
Post a Comment