Planerna för idag innefattade ett besök på min arbetsplats och samtal med chefen. Hade jag tänkt. När jag hade lämnat Emil åt jag frukost i lugn och ro och sedan orkade jag inte mera.
Jag låg kvar i soffan med kaffekopp och kladdkaka, nästan hela dagen. Var till affären och köpte en tidning att bläddra i och prommis med hunden i övrigt bara latmansfasoner. Men jag unnar mig det och anser att jag är värd det.
I brevlådan kom en överraskning från "systeryster" på Gotland. En finaste skyddsängel. Den ska ha en hedersplats och skydda mig och familjen i fortsättningen. Tack A-C!
På eftermiddagen sprang alla barn hos dagmammegruppen minimarathon och alla fick medalj förstås och fika efteråt. Vädret var ju rena senhöstvädret. Kallt, blåsig och grått
Emil sprang också men lite trött efteråt, men med banan, fika och bulle/kaka så blev det genast bättre :-).
Vi var och tittade och hejjade på förstås.
Maken kör långpass med kvällsjobb idag, jobb imorgon som kan resultera i en hyfsat normal fredag. Emil och jag roar oss själva och ätit rena lyxmiddagen, korv med bröd.
Frågar man Emil vad han vill ha för mat så säger han garanterat "porv". Så jag kom undan enkelt idag,
Snart nattadags för mini och jag ska nog ta ett glas vin och känna in "långhelgen"
Så jag återkommer sen med lite projekt som kanske kan vara på G! :-)
Nu kaffe!
Pöss!
Wednesday, May 28, 2014
Som ett pussel
Nu är klockan snart 23 och nu har jag nog plockat ihop bitarna av mig själv som varit utspridda i huset.
Jösses vilken anspänning och antiklimax! Vilken urladdning!
Börjar från början för att sammanfatta dagen ordentligt.
Jag gick och la mig ganska sent igår kväll för att samla ihop tillräckligt med trötthet för att kunna somna "på en gång". Kände när klockan kröp iväg efter midnatt att det började likna ett av de svårare fallen av mission impossible. Fantastiskt hur mycket det kan rymmas i en skalle vid den tidpunkten!
När "Dallas" var slut och "House" tog vid var jag nära att ge upp. Men "Medium" som börjar 01.50 brukar ju vara bra sååå tja, varför inte... Tänkte att det snart inte var idé att ens försöka sova, skulle då kunna sluta med en ordentlig sovmorgon istället. Säger bara, fel dag!
Någonstans däremellan slumrade jag till. Mellan Emils enorma attacker av rethosta som börjar ungefär samma sekund som han lägger sig ner på kvällen. Varje gång han hostar vaknar jag till, letar napp, och kollar om han andas när det blir för tyst. ca 02.30, i vanlig ordning hoppar katten upp på fönsterblecket utanför sovrummet och det låter som spindelmannen hänger utanför samt detta jamande för att komma in. Struntade i honom för en gångs skull och hoppades att grannarna skulle ha överseende denna gång. Slumrade en stund till innan makens klocka ringde strax efter 04. Vaken en stund igen och slumrade sedan mellan mina panikattacker att kolla klockan för att jag varje gång jag slog upp ögonen trodde att vi försovit oss.
06,30 tvingade jag ögonen att hålla sig öppna annars hade det varit kört att komma upp sedan.
Som omväxling fungerade morgonen nästan helt utan större sammandrabbningar, trots att jag kände mig stressad. Emil pigg och glad, ok med frukost och glada steg mot ytterdörren, med kläderna på :-)
Framme på SÖS i god tid, vilket innebar väntan i detta beklämda tysta väntrum. Denna tryckta stämning skapar en olustkänsla, om man inte redan har den med sig in när man kommer dit. Också denna gång innebar det väntan efter min bokade tid.
Chicka Dr M. E hämtade mig så småningom, alltid lika glad. medan hon babblar på om alldagliga saker längs med vägen till sitt rum så studerar jag varje steg, varje min och ett eventuellt varierande tonfall. Något som kan tänkas avslöja det jag kom dit för att få veta. Hon är proffsig och har ett pokerfejs.
Hon ville kolla operationsärret. Hmmm... Jag vill bara få det överstökat ville jag säga. Dra inte ut på detta längre. Samtidigt så kände jag att hon kunde få kolla hur länge hon ville. Hur skulle jag tolka denna start??
" Ja, vi skulle nog kunna fylla på protesen lite. Jag tror att jag ska rådfråga Dr F"
Därpå försvann hon ut ur rummet. Där satt jag. med bar överkropp. Med en 3/4 galia melon (OBS liten :-) )på ena sidan och en halv grapefrukt på andra sidan, ja storleksmässigt alltså. Tittade mig i spegeln fnissade lite åt det märkliga i det hela. Glad och tacksam att man faktiskt inte vet allt som väntar på livets stig.
Dr F och Dr M.E kom tillbaka efter några minuter.
Det första han sa var "Nej , måste vänta med att fylla på tills det läkt ordentligt och tills vi vet när strålnningen blir"
Öh????... Strålning... Shit! De sa att det inte skulle bli strålning eftersom jag tagit hela bröstet. Anade problem...
Dr M.E kontrade med att "det är ju bra om det är påfyllt innan strålningen" Avslutade meningen med att säga att hon snart skulle förklara för mig vad de pratade om.
Mmm det var ju inte riktigt så där jag hade väntat mig att få informationen.
Men, spelar det någon roll egentligen? Kanske.
För någon.
För mig kvittade det men jag tappade kollen på vad de två pratade om sedan för jag funderade på ordet "strålning". Dr F gick ut och Dr M.E hon tittade på mig och sa att jag kunde ta på mig igen. Samtidigt berättade hon att jag skulle få en tid under nästa vecka för påfyllning i expanderprotesen. Som vanligt far min hjärna iväg och jag undrar tyst hur mycket man kan fylla upp?? :-D
När kläderna var på så började hon och jag satt som på nålar.
"Förberedd" på det mesta utom strålning, men det hade jag ju vid det här laget räknat ut att det skulle bli, såvida de inte blandat ihop mig med någon annan.
"Så här är det..."
Uff, är det nu man ska svimma eller gå ut eller låtsas att man behöver psykakuten tro?? Fyra ord och en längre ( ca 3 sekunder...) tystnad och livet passerar revy.
Hon berättar det jag är fullt medveten om. " Bröstet opererades bort" (Mmm just det tror att jag vet det..)
"Bröstvävnaden har analyserats. I en del av bröstvävnaden hittade man ett ca 7,5 cm stort område som påvisade förstadie till cancer, så kallad cancer in situ. ( Ima anm. Det är när cellerna fortfarande är mer lika normala celler än cancerceller, det är dock en förändring som leder till cancer om det inte tas bort)
7,5 cm...
Det är mycket..
Väntade INTE med spänning på hennes fortsättning för det här hade inte funnits med i mina beräkningar. Varför ska jag tro att jag har koll på allt hela tiden för?!
Hon fortsatte..
" I det området med förstadie fanns två cancertumörer" TVÅ???? Bet i hop och insåg att min egen formulerade historia måste skrivas om. Inte en bokstav rätt.
" Den ena tumören var 2 mm och den andra 3 mm. Hormonkänsliga, Grad 2." (Gradering från 1-3 där 3 är mest elak. 3 hade min cancertumör 2009 och långsamtväxande) Dessa två var också långsamtväxande.
Jag tänkte stilla, vad hände med den 9 mm tumören som uppmättes på ultraljudet? Nåja, allt är bortplockat så den finns inte kvar hur som helst. De två mindre kanske polade och satt ihop på något sätt. Det förtäljer inte denna historia.
"Operatören tog också ut två lymfkörtlar som båda var friska. Ingen spridning till körtlarna"
"Så det var tur och i grevens tid" fortsatte hon.
Det var bra att hitta denna lilla fula knöl när jag gjorde, annars hade detta sett ut på ett helt annat sätt.
Där tänkte Dr M.E att hon var klar.
Jag flikade snabbt in men vad händer nu då?
"Ja det får onkologavdelningen gå igenom med dig, du har tid den 10 juni."
What?? 2 veckor?? Det var ju för den information jag trodde att jag kommit idag?!.
Förklarade för henne anspänningen inför denna dag, som byggts upp sedan operationen och vilket antiklimax som nu infann sig. Hon förklarade snällt att tills jag har min tid hos onkologen så kan de ändra den preliminära behandling som nu var inskriven. Ok, då vet jag att det kan ändras ända fram till den tionde men hur ser det ut NU med den information du har?
Inga cellgifter planerade i nuläget.
Strålning ser det ut att bli. Hur många och när, ej bestämt.
Sedan någon form av antihormonbehandling, Zoladex nämndes.
Mitt eget alternativ till det sistnämnda är att ta bort äggstockarna. Den diskussionen tänker jag driva vidare.
I allt detta infann sig en konstig lättnad.
Preliminärt för att slippa cellgifter men också för att de två tumörer tillsammans är mindre än det de mätte på ultraljud och att förstadiet är borta. Utan att jag ens vetat att det fanns där. Vad är väl lite strålning i allt detta??
Hade jag gjort som de föreslog, att ta en del av bröstet bara, hade jag fått göra en operation till nu, efter analysen.
Dr M.E log med hela ansiktet. "Det ser bra ut! Gå hem och fira lite nu! Hoppas att det blir lite varmare bara"
Jag gick med lätta steg därifrån. Log mot tjejen i kassan och kände mig lyckligt lottad. Vilken konstig situation, egentligen.
Lyckligt lottad...
Väl på hemmaplan mötte jag Ewa i centrum på en snabbfika. Jag ännu lite hög på adrenalin. Efter mackan och lite kaffe gick luften ur mig. Förstod inte hur jag skulle ta mig hem. Maken skulle på personalfest så jag visste att en ensamkväll med Emil stod näst på "att göra listan". Emil fick stanna längre hos dagmamman så att jag kunde slänga mig i soffan en stund, annars hade jag aldrig orkat.
Samtalade med fantastiska systeryster A-C och sedan kom plupp hem.
Minutrarna därefter kom miamumsan och vi käkade middag tillsammans och fika med kladdkaka och grädde.
Nu har jag legat i sängen sedan 20.30, plupp sover och jag sammanfattar min dag.
En dag som ingen annan.
Glad.
Tacksam.
Full av framtidstro.
Tack alla fina vänner wherever you are! För hållna tummar, tankar och kärlek.
Inatt ska jag sova gott!
Natti!
Jösses vilken anspänning och antiklimax! Vilken urladdning!
Börjar från början för att sammanfatta dagen ordentligt.
Jag gick och la mig ganska sent igår kväll för att samla ihop tillräckligt med trötthet för att kunna somna "på en gång". Kände när klockan kröp iväg efter midnatt att det började likna ett av de svårare fallen av mission impossible. Fantastiskt hur mycket det kan rymmas i en skalle vid den tidpunkten!
När "Dallas" var slut och "House" tog vid var jag nära att ge upp. Men "Medium" som börjar 01.50 brukar ju vara bra sååå tja, varför inte... Tänkte att det snart inte var idé att ens försöka sova, skulle då kunna sluta med en ordentlig sovmorgon istället. Säger bara, fel dag!
Någonstans däremellan slumrade jag till. Mellan Emils enorma attacker av rethosta som börjar ungefär samma sekund som han lägger sig ner på kvällen. Varje gång han hostar vaknar jag till, letar napp, och kollar om han andas när det blir för tyst. ca 02.30, i vanlig ordning hoppar katten upp på fönsterblecket utanför sovrummet och det låter som spindelmannen hänger utanför samt detta jamande för att komma in. Struntade i honom för en gångs skull och hoppades att grannarna skulle ha överseende denna gång. Slumrade en stund till innan makens klocka ringde strax efter 04. Vaken en stund igen och slumrade sedan mellan mina panikattacker att kolla klockan för att jag varje gång jag slog upp ögonen trodde att vi försovit oss.
06,30 tvingade jag ögonen att hålla sig öppna annars hade det varit kört att komma upp sedan.
Som omväxling fungerade morgonen nästan helt utan större sammandrabbningar, trots att jag kände mig stressad. Emil pigg och glad, ok med frukost och glada steg mot ytterdörren, med kläderna på :-)
Framme på SÖS i god tid, vilket innebar väntan i detta beklämda tysta väntrum. Denna tryckta stämning skapar en olustkänsla, om man inte redan har den med sig in när man kommer dit. Också denna gång innebar det väntan efter min bokade tid.
Chicka Dr M. E hämtade mig så småningom, alltid lika glad. medan hon babblar på om alldagliga saker längs med vägen till sitt rum så studerar jag varje steg, varje min och ett eventuellt varierande tonfall. Något som kan tänkas avslöja det jag kom dit för att få veta. Hon är proffsig och har ett pokerfejs.
Hon ville kolla operationsärret. Hmmm... Jag vill bara få det överstökat ville jag säga. Dra inte ut på detta längre. Samtidigt så kände jag att hon kunde få kolla hur länge hon ville. Hur skulle jag tolka denna start??
" Ja, vi skulle nog kunna fylla på protesen lite. Jag tror att jag ska rådfråga Dr F"
Därpå försvann hon ut ur rummet. Där satt jag. med bar överkropp. Med en 3/4 galia melon (OBS liten :-) )på ena sidan och en halv grapefrukt på andra sidan, ja storleksmässigt alltså. Tittade mig i spegeln fnissade lite åt det märkliga i det hela. Glad och tacksam att man faktiskt inte vet allt som väntar på livets stig.
Dr F och Dr M.E kom tillbaka efter några minuter.
Det första han sa var "Nej , måste vänta med att fylla på tills det läkt ordentligt och tills vi vet när strålnningen blir"
Öh????... Strålning... Shit! De sa att det inte skulle bli strålning eftersom jag tagit hela bröstet. Anade problem...
Dr M.E kontrade med att "det är ju bra om det är påfyllt innan strålningen" Avslutade meningen med att säga att hon snart skulle förklara för mig vad de pratade om.
Mmm det var ju inte riktigt så där jag hade väntat mig att få informationen.
Men, spelar det någon roll egentligen? Kanske.
För någon.
För mig kvittade det men jag tappade kollen på vad de två pratade om sedan för jag funderade på ordet "strålning". Dr F gick ut och Dr M.E hon tittade på mig och sa att jag kunde ta på mig igen. Samtidigt berättade hon att jag skulle få en tid under nästa vecka för påfyllning i expanderprotesen. Som vanligt far min hjärna iväg och jag undrar tyst hur mycket man kan fylla upp?? :-D
När kläderna var på så började hon och jag satt som på nålar.
"Förberedd" på det mesta utom strålning, men det hade jag ju vid det här laget räknat ut att det skulle bli, såvida de inte blandat ihop mig med någon annan.
"Så här är det..."
Uff, är det nu man ska svimma eller gå ut eller låtsas att man behöver psykakuten tro?? Fyra ord och en längre ( ca 3 sekunder...) tystnad och livet passerar revy.
Hon berättar det jag är fullt medveten om. " Bröstet opererades bort" (Mmm just det tror att jag vet det..)
"Bröstvävnaden har analyserats. I en del av bröstvävnaden hittade man ett ca 7,5 cm stort område som påvisade förstadie till cancer, så kallad cancer in situ. ( Ima anm. Det är när cellerna fortfarande är mer lika normala celler än cancerceller, det är dock en förändring som leder till cancer om det inte tas bort)
7,5 cm...
Det är mycket..
Väntade INTE med spänning på hennes fortsättning för det här hade inte funnits med i mina beräkningar. Varför ska jag tro att jag har koll på allt hela tiden för?!
Hon fortsatte..
" I det området med förstadie fanns två cancertumörer" TVÅ???? Bet i hop och insåg att min egen formulerade historia måste skrivas om. Inte en bokstav rätt.
" Den ena tumören var 2 mm och den andra 3 mm. Hormonkänsliga, Grad 2." (Gradering från 1-3 där 3 är mest elak. 3 hade min cancertumör 2009 och långsamtväxande) Dessa två var också långsamtväxande.
Jag tänkte stilla, vad hände med den 9 mm tumören som uppmättes på ultraljudet? Nåja, allt är bortplockat så den finns inte kvar hur som helst. De två mindre kanske polade och satt ihop på något sätt. Det förtäljer inte denna historia.
"Operatören tog också ut två lymfkörtlar som båda var friska. Ingen spridning till körtlarna"
"Så det var tur och i grevens tid" fortsatte hon.
Det var bra att hitta denna lilla fula knöl när jag gjorde, annars hade detta sett ut på ett helt annat sätt.
Där tänkte Dr M.E att hon var klar.
Jag flikade snabbt in men vad händer nu då?
"Ja det får onkologavdelningen gå igenom med dig, du har tid den 10 juni."
What?? 2 veckor?? Det var ju för den information jag trodde att jag kommit idag?!.
Förklarade för henne anspänningen inför denna dag, som byggts upp sedan operationen och vilket antiklimax som nu infann sig. Hon förklarade snällt att tills jag har min tid hos onkologen så kan de ändra den preliminära behandling som nu var inskriven. Ok, då vet jag att det kan ändras ända fram till den tionde men hur ser det ut NU med den information du har?
Inga cellgifter planerade i nuläget.
Strålning ser det ut att bli. Hur många och när, ej bestämt.
Sedan någon form av antihormonbehandling, Zoladex nämndes.
Mitt eget alternativ till det sistnämnda är att ta bort äggstockarna. Den diskussionen tänker jag driva vidare.
I allt detta infann sig en konstig lättnad.
Preliminärt för att slippa cellgifter men också för att de två tumörer tillsammans är mindre än det de mätte på ultraljud och att förstadiet är borta. Utan att jag ens vetat att det fanns där. Vad är väl lite strålning i allt detta??
Hade jag gjort som de föreslog, att ta en del av bröstet bara, hade jag fått göra en operation till nu, efter analysen.
Dr M.E log med hela ansiktet. "Det ser bra ut! Gå hem och fira lite nu! Hoppas att det blir lite varmare bara"
Jag gick med lätta steg därifrån. Log mot tjejen i kassan och kände mig lyckligt lottad. Vilken konstig situation, egentligen.
Lyckligt lottad...
Väl på hemmaplan mötte jag Ewa i centrum på en snabbfika. Jag ännu lite hög på adrenalin. Efter mackan och lite kaffe gick luften ur mig. Förstod inte hur jag skulle ta mig hem. Maken skulle på personalfest så jag visste att en ensamkväll med Emil stod näst på "att göra listan". Emil fick stanna längre hos dagmamman så att jag kunde slänga mig i soffan en stund, annars hade jag aldrig orkat.
Samtalade med fantastiska systeryster A-C och sedan kom plupp hem.
Minutrarna därefter kom miamumsan och vi käkade middag tillsammans och fika med kladdkaka och grädde.
Nu har jag legat i sängen sedan 20.30, plupp sover och jag sammanfattar min dag.
En dag som ingen annan.
Glad.
Tacksam.
Full av framtidstro.
Tack alla fina vänner wherever you are! För hållna tummar, tankar och kärlek.
Inatt ska jag sova gott!
Natti!
Monday, May 26, 2014
12 ½ timme kvar
Så långt eller så kort tid snarare, är det kvar tills jag vet resultat på min bröstcancer...
Har känt mig ganska cool.
Fram tills nu.
Nu kommer den. Nu börjar den där krypande och gnagande mörka känslan grabba tag i mitt inre och jag har som en av favortikarusellerna i magen. Eller just det jag har ju inga favoritkaruseller...
Har srprungit på toa flera gånger utan att jag behöver, värmer kaffet, glömmer det i micron, slänger kniven som ska in i diskmaskinen, i soporna. Letar symptom som inte finns för att kanske om möjligt avboka morgondagen möte.
På obestämd tid.
Ändå vet jag, att om 13 timmar kommer lugnet att infinna sig. Bara av att veta vad som gäller. Känslan av att inte ha kontroll, är en av mina mindre bra känslor.
Skulle ha sprungit vårruset i morgon. Eftersom jag nu inte får springa på grund av ett opererat bröst som inte vill läka ordentligt så hade jag tänkt att gå runt. Imorgon har dock maken "personalfest" så det blir inte ens att gå runt. Jag kommer köra mitt eget vårrus,på mitt eget sätt, på hemmaplan. Jag ska runt de 5 kilometrarna någongång under morgondagen :-)
Nu blir det dusch och ljudbok i soffan tills jag kanske är så trött att jag somnar. klockan ringer i morogn vid sju, lilleman ska lämnas och jag ska göra mig iordning och åka till stan.
Jag återkommer imorgon mina vänner, då får ni också veta.
Tills dess, sov gott och många kramar!
Har känt mig ganska cool.
Fram tills nu.
Nu kommer den. Nu börjar den där krypande och gnagande mörka känslan grabba tag i mitt inre och jag har som en av favortikarusellerna i magen. Eller just det jag har ju inga favoritkaruseller...
Har srprungit på toa flera gånger utan att jag behöver, värmer kaffet, glömmer det i micron, slänger kniven som ska in i diskmaskinen, i soporna. Letar symptom som inte finns för att kanske om möjligt avboka morgondagen möte.
På obestämd tid.
Ändå vet jag, att om 13 timmar kommer lugnet att infinna sig. Bara av att veta vad som gäller. Känslan av att inte ha kontroll, är en av mina mindre bra känslor.
Skulle ha sprungit vårruset i morgon. Eftersom jag nu inte får springa på grund av ett opererat bröst som inte vill läka ordentligt så hade jag tänkt att gå runt. Imorgon har dock maken "personalfest" så det blir inte ens att gå runt. Jag kommer köra mitt eget vårrus,på mitt eget sätt, på hemmaplan. Jag ska runt de 5 kilometrarna någongång under morgondagen :-)
Nu blir det dusch och ljudbok i soffan tills jag kanske är så trött att jag somnar. klockan ringer i morogn vid sju, lilleman ska lämnas och jag ska göra mig iordning och åka till stan.
Jag återkommer imorgon mina vänner, då får ni också veta.
Tills dess, sov gott och många kramar!
En dag i hemmets tecken
En helg med galen värme och ganska full fart det är lika med en seg måndag.
En lilleman som är trött och hängig efter helgens eskapader :-) Det i kombination med värmen det blir jobbigt. Lilleman har problem att reglera kroppstemperaturen. Fryser snabbt när det är kallt men samtidigt väldigt känslig för att bli för varm. En liten pool på baksidan blev nog hans räddning i helgen. Bli blöt och lufttorka det svalkade honom ganska bra.
Imorgon är the Day. Dagen för besked om den närmsta framtiden med eventuella behandlingar som följd. Fram tills igår så har det funnits några alternativ. Cellgifter har varit en utav de. I går slog det mig plötsligt att det skulle ju kunna vara så att tumören inte är hormonkänslig utan HER2 positiv.... Då är scenariot lite annorlunda. Undrar nu varför det scenariot inte funnits i mitt huvud?? Nu har deet väcktts till liv och jag kan förbereda mig på att det är en möjligt scenario. Avskyr överraskningar.
Men en dag i taget. Idag är en annan dag.
Fortfarande sol ute men betydligt svalare, såååå skönt för kroppen.
Nu ett försök att koppla av.
Tankar mera sen. M är på väg hit för fika, härligt!
Kram!
En lilleman som är trött och hängig efter helgens eskapader :-) Det i kombination med värmen det blir jobbigt. Lilleman har problem att reglera kroppstemperaturen. Fryser snabbt när det är kallt men samtidigt väldigt känslig för att bli för varm. En liten pool på baksidan blev nog hans räddning i helgen. Bli blöt och lufttorka det svalkade honom ganska bra.
Imorgon är the Day. Dagen för besked om den närmsta framtiden med eventuella behandlingar som följd. Fram tills igår så har det funnits några alternativ. Cellgifter har varit en utav de. I går slog det mig plötsligt att det skulle ju kunna vara så att tumören inte är hormonkänslig utan HER2 positiv.... Då är scenariot lite annorlunda. Undrar nu varför det scenariot inte funnits i mitt huvud?? Nu har deet väcktts till liv och jag kan förbereda mig på att det är en möjligt scenario. Avskyr överraskningar.
Men en dag i taget. Idag är en annan dag.
Fortfarande sol ute men betydligt svalare, såååå skönt för kroppen.
Nu ett försök att koppla av.
Tankar mera sen. M är på väg hit för fika, härligt!
Kram!
Saturday, May 24, 2014
Fantastiska morgon!
Blå himmel och strålande . Klockan är snart 10 och det är 21 grader i skuggan på vår altan. Lagom och helt fantastiskt. Frukosten är intagen och lilleman är ute i kalsonger och tshirt på baksidan. Han gräver och påtar i rabatterna och med sina lastbilar.
I går var ju maken, farfar och lilleman på maskinexpo och tittade på olika slags grävmaskiner lastbilar. Ett paradis för lilleman men lite för varmt. Han bad om att få gå oh lägga sig när klockan var lite över 20 på kvällen, det brukar inte hända.
Vi fick sällis av MF och hennes dotter på kvällen,, ett glas vin och öl och massa snack. Supermys!! Det händer alldeles för sällan. Önskar att man kunde prioritera om lite och göra mera av sådana saker, det är viktigt och välbehövligt.
Lilleman är hemma med mig idag medan maken är ute på äventyr en stund, några mässor och stora loppisen i Täby. Jag och lilleman softar på baksidan i skuggan :-)
Det börjar snurra ordentligt i magen nu och huvudet upptas av ganska många tankar om kommande tisdags besked. Beskedet som kommer att styra min närmaste framtid. Vet inte varför jag oroar mig egentligen, vet ju vad som gäller. Cellgift eller inte cellgift. Oavsett vilket det blir så kommer det att gå bra också. snabbare än kvickt är man igenom även om det inte känns så när man är mitt uppe i det.
En sak i taget.
Bröstet är inte läkt ännu utan "såsar" en del. Visade upp det hos distriktssköterskan som tvättade och plåstrade om mig lite med orden "ge det tid". Hmmm oki...Stressar mig lite då jag vet att alternativet är att ta bort protesen och sy i hud som håller men då är också chansen att bygga nytt bröst mycket mindre.
Benet har nu äntligen blivit markant bättre. Det är en ordentlig inflammation kvar och den kommer också att ge med sig.
Annars idag blir en lugn dag. Promenad för att köpa lördagsgodis möjligen, kanske en sväng till sandlådan. Sedan bara luuuugnt!
Nu vill lilleman se på " stora maskiner" på min dator så det är bara att släppa :-D
Njut av dagen!!
Kram
I går var ju maken, farfar och lilleman på maskinexpo och tittade på olika slags grävmaskiner lastbilar. Ett paradis för lilleman men lite för varmt. Han bad om att få gå oh lägga sig när klockan var lite över 20 på kvällen, det brukar inte hända.
Vi fick sällis av MF och hennes dotter på kvällen,, ett glas vin och öl och massa snack. Supermys!! Det händer alldeles för sällan. Önskar att man kunde prioritera om lite och göra mera av sådana saker, det är viktigt och välbehövligt.
Lilleman är hemma med mig idag medan maken är ute på äventyr en stund, några mässor och stora loppisen i Täby. Jag och lilleman softar på baksidan i skuggan :-)
Det börjar snurra ordentligt i magen nu och huvudet upptas av ganska många tankar om kommande tisdags besked. Beskedet som kommer att styra min närmaste framtid. Vet inte varför jag oroar mig egentligen, vet ju vad som gäller. Cellgift eller inte cellgift. Oavsett vilket det blir så kommer det att gå bra också. snabbare än kvickt är man igenom även om det inte känns så när man är mitt uppe i det.
En sak i taget.
Bröstet är inte läkt ännu utan "såsar" en del. Visade upp det hos distriktssköterskan som tvättade och plåstrade om mig lite med orden "ge det tid". Hmmm oki...Stressar mig lite då jag vet att alternativet är att ta bort protesen och sy i hud som håller men då är också chansen att bygga nytt bröst mycket mindre.
Benet har nu äntligen blivit markant bättre. Det är en ordentlig inflammation kvar och den kommer också att ge med sig.
Annars idag blir en lugn dag. Promenad för att köpa lördagsgodis möjligen, kanske en sväng till sandlådan. Sedan bara luuuugnt!
Nu vill lilleman se på " stora maskiner" på min dator så det är bara att släppa :-D
Njut av dagen!!
Kram
Friday, May 23, 2014
Fredag igen
Veckorna består av typ måndagar och fredagar. Undrar vart dagarna tar vägen.
Idag blev det en ensamdag hemma. Man och liten son är på maskinexpo och tittar på "stora maskiner". Det är ju litens favorit, big time! Grävmaskiner, lastbilar, sopbilar, tåg och bussar. Han kan youtubefilmerna utantill :-D
Jag hade tänkt åka till stan en sväng men fick ett samtal klockan 08 i morse om en tid till PRIMA, kl 13. Så det blev så istället. Måste försöka lägga prio på att jag ska må bra, även om en vända till stan också skulle göra mig gott, så är det på ett annat plan.
Nu fick jag tiden ändrad till klockan 14 på grund av dubbelbokning, men sak samma.
Lyxat till det med soft i soffan och kaffe förstås. Kanhända att det hinns med ett besök på jobbet också.
Har sjukintyg att lämna och behöver vara lite social :-)
Tittade med skräckblandad förtjusning på vädrets 5 dygnsprognos. Sol, sol och lite mera sol. Undrar varför jag blivit så känslig för solen, eller värmen snarare? Jag har ju kunnat pressa i timmar nu klarar jag en halvtimme ute i solen, utan att ens pressa. Njuter istället i skuggan, under markisen där det fläktar lite.
Hahaha känner mig som en "gamling" :-D
Dagen idag känns något bättre än gårdagen. Lite mera energi och har till och med lyckats förbereda kvällens middag genom att lägga köttet i marinad. Kanske inte så stora saker egentligen, men jag har inte pallat på länge. Aptit noll, engagemang, fantasi och lust, noll.
Det blir nog en sväng till bolaget också, ett glas rött till maten kan inte sitta fel. Jag unnar mig det.
Mina tankar och mitt hjärta finns idag på Gotland. En ljus och vackert solig dag fylld med sorg men också fina minnen. "Storasyster" har idag begravning av sin mamma, Kärlek, värme och djupt deltagande.
Det blir en fin dag och fin ceremoni i alla sorg.
Vila i frid
Kram!
Idag blev det en ensamdag hemma. Man och liten son är på maskinexpo och tittar på "stora maskiner". Det är ju litens favorit, big time! Grävmaskiner, lastbilar, sopbilar, tåg och bussar. Han kan youtubefilmerna utantill :-D
Jag hade tänkt åka till stan en sväng men fick ett samtal klockan 08 i morse om en tid till PRIMA, kl 13. Så det blev så istället. Måste försöka lägga prio på att jag ska må bra, även om en vända till stan också skulle göra mig gott, så är det på ett annat plan.
Nu fick jag tiden ändrad till klockan 14 på grund av dubbelbokning, men sak samma.
Lyxat till det med soft i soffan och kaffe förstås. Kanhända att det hinns med ett besök på jobbet också.
Har sjukintyg att lämna och behöver vara lite social :-)
Tittade med skräckblandad förtjusning på vädrets 5 dygnsprognos. Sol, sol och lite mera sol. Undrar varför jag blivit så känslig för solen, eller värmen snarare? Jag har ju kunnat pressa i timmar nu klarar jag en halvtimme ute i solen, utan att ens pressa. Njuter istället i skuggan, under markisen där det fläktar lite.
Hahaha känner mig som en "gamling" :-D
Dagen idag känns något bättre än gårdagen. Lite mera energi och har till och med lyckats förbereda kvällens middag genom att lägga köttet i marinad. Kanske inte så stora saker egentligen, men jag har inte pallat på länge. Aptit noll, engagemang, fantasi och lust, noll.
Det blir nog en sväng till bolaget också, ett glas rött till maten kan inte sitta fel. Jag unnar mig det.
Mina tankar och mitt hjärta finns idag på Gotland. En ljus och vackert solig dag fylld med sorg men också fina minnen. "Storasyster" har idag begravning av sin mamma, Kärlek, värme och djupt deltagande.
Det blir en fin dag och fin ceremoni i alla sorg.
Vila i frid
Kram!
Thursday, May 22, 2014
Som en berg och dalbana
I går var en fantastisk dag! Jag kände mig ganska pigg, solen sken, sommar i luften och det kändes NÄSTAN helt "vanligt". Strosade runt lite först i Mörby sedan i Stockholm innan mitt besök på Sabbatsbergs Bröstmottagning. Åkte hemifrån vid typ 10 och hemma igen vi 16.
Lagade god mat och njöt av sommarsolen tills den försvann bakom taken radhuslängan bakom oss.
Fick inte så mycket annat gjort, men vad gör väl det??
Idag hade jag planer på att gå hundpromenad med bästis M efter att ha lämnat Emil hos dagmamman.
Efter lämning gick luften ur mig. Åt mina mackor och sökte den väntande soffan med trånande ögon.
Idag går det inte. Kroppen är trött idag. Bävar lite för ännu en dag med denna sol och värme. Jag har längtat efter sol och värme hela denna vinter, men jag hade nog tänkt att mitt läge skulle vara lite annorlunda.
Känner mig sliten i kropp och själ.
Sitter i skuggan på vår altan med markisen utfälld, trots att solen inte kommer till baksidan på ännu ett par timmar. Här och nu kan jag andas fritt och det känns fantastiskt.
M kommer hit en stund på kaffe efter sin hundpromenad så vi får träffas en stund i alla fall. På eftermiddagen är det dags att träffa läkaren på psykmottagningen för en uppdatering av läget. Räknar med att jag blir hemma ett tag till.. Orkar inte riktigt tänka på att börja jobba, finns ingen ork och energi att ens ta hand om mig själv ordentligt.
Jag har hela tiden trott att jag är förberedd på beskedet jag kommer att få den 27. Oavsett vad beskedet blir. Samtidigt är det enormt tärande att inte veta...
Hur stor var tumören?
Hur elak var den?
Hur snabbt delar sig cellerna i den?
Svaren på de tre frågorna i kombination med min ålder kommer att avgöra vad som händer härnäst. Blir det cellgifter? Strålning? (troligen inte då jag tog bort hela bröstet) Eller är jag färdigbehandlad som det är nu?
Min sommar vet jag kan bli som sommaren 2009. En sommar med cyto, utan hår och 1½ vecka per månad då jag var sängliggande på grund av biverkningar av cyton. Många tårar de dagarna. Jag hade stor vilja men kroppen orkade inte det jag ville.
Det behöver inte bli så, men behöver förbereda mig för att det kan vara ett scenario. Det var också en av de bästa somrarna i mitt liv. Samtidigt.
Jag tog vara på varje på minut de dagar jag mådde bra. Jag njöt verkligen dessa dagar. Njöt av livet, gröna träd, sköna dagar på stranden, barnen, familjen och partykvällarna. (minns du det Mumsan? :-) )
Envisades till en början att ha peruken när vi var ute, lite av en "kul grej" men det blir varmt så snart åkte den av och vilken uppmärksamhet jag fick! Inte min grej egentligen, det där med uppmärksamhet, men vilken härlig känsla det var ändå för min sargade kropp och själ, enbröstad, lite för smal, och utan hår. Helt skallig.
En period i livet då jag fick lära mig att livet är här och nu, det blir vad jag gör det till och får det innehåll jag väljer att fylla det med. Fina vänner och familj som fanns runtomkring mig, som gjorde att jag klarade av även de tuffa dagarna.
Jag gör förstås vad som krävs för att jag ska "friskförklaras" det är i det stora hela en ganska kort period av livet. OM det skulle bli så.
Om jag är färdig, klar, nu. Hur gör man då?? Hur går jag vidare? Hur kan man släppa känslan och tanken på denna vidriga sjukdom? Som påverkar så mycket och så många.
Har inga svar på det ännu och det kanske inte heller finns några. Jag och vi får helt enkelt ta en dag i taget.
Njuta av nuet. Att vara, av fina vänner, god mat, god dricka och av familjen.
Hämta kraft.
Nu ska jag vila innan det blir kaffepaus.
Puss o kram!
Lagade god mat och njöt av sommarsolen tills den försvann bakom taken radhuslängan bakom oss.
Fick inte så mycket annat gjort, men vad gör väl det??
Idag hade jag planer på att gå hundpromenad med bästis M efter att ha lämnat Emil hos dagmamman.
Efter lämning gick luften ur mig. Åt mina mackor och sökte den väntande soffan med trånande ögon.
Idag går det inte. Kroppen är trött idag. Bävar lite för ännu en dag med denna sol och värme. Jag har längtat efter sol och värme hela denna vinter, men jag hade nog tänkt att mitt läge skulle vara lite annorlunda.
Känner mig sliten i kropp och själ.
Sitter i skuggan på vår altan med markisen utfälld, trots att solen inte kommer till baksidan på ännu ett par timmar. Här och nu kan jag andas fritt och det känns fantastiskt.
M kommer hit en stund på kaffe efter sin hundpromenad så vi får träffas en stund i alla fall. På eftermiddagen är det dags att träffa läkaren på psykmottagningen för en uppdatering av läget. Räknar med att jag blir hemma ett tag till.. Orkar inte riktigt tänka på att börja jobba, finns ingen ork och energi att ens ta hand om mig själv ordentligt.
Jag har hela tiden trott att jag är förberedd på beskedet jag kommer att få den 27. Oavsett vad beskedet blir. Samtidigt är det enormt tärande att inte veta...
Hur stor var tumören?
Hur elak var den?
Hur snabbt delar sig cellerna i den?
Svaren på de tre frågorna i kombination med min ålder kommer att avgöra vad som händer härnäst. Blir det cellgifter? Strålning? (troligen inte då jag tog bort hela bröstet) Eller är jag färdigbehandlad som det är nu?
Min sommar vet jag kan bli som sommaren 2009. En sommar med cyto, utan hår och 1½ vecka per månad då jag var sängliggande på grund av biverkningar av cyton. Många tårar de dagarna. Jag hade stor vilja men kroppen orkade inte det jag ville.
Det behöver inte bli så, men behöver förbereda mig för att det kan vara ett scenario. Det var också en av de bästa somrarna i mitt liv. Samtidigt.
Jag tog vara på varje på minut de dagar jag mådde bra. Jag njöt verkligen dessa dagar. Njöt av livet, gröna träd, sköna dagar på stranden, barnen, familjen och partykvällarna. (minns du det Mumsan? :-) )
Envisades till en början att ha peruken när vi var ute, lite av en "kul grej" men det blir varmt så snart åkte den av och vilken uppmärksamhet jag fick! Inte min grej egentligen, det där med uppmärksamhet, men vilken härlig känsla det var ändå för min sargade kropp och själ, enbröstad, lite för smal, och utan hår. Helt skallig.
En period i livet då jag fick lära mig att livet är här och nu, det blir vad jag gör det till och får det innehåll jag väljer att fylla det med. Fina vänner och familj som fanns runtomkring mig, som gjorde att jag klarade av även de tuffa dagarna.
Jag gör förstås vad som krävs för att jag ska "friskförklaras" det är i det stora hela en ganska kort period av livet. OM det skulle bli så.
Om jag är färdig, klar, nu. Hur gör man då?? Hur går jag vidare? Hur kan man släppa känslan och tanken på denna vidriga sjukdom? Som påverkar så mycket och så många.
Har inga svar på det ännu och det kanske inte heller finns några. Jag och vi får helt enkelt ta en dag i taget.
Njuta av nuet. Att vara, av fina vänner, god mat, god dricka och av familjen.
Hämta kraft.
Nu ska jag vila innan det blir kaffepaus.
Puss o kram!
Tuesday, May 20, 2014
Avprickat på listan
Idag bestämde jag mig, igen :-)
Ingen sol förrän jag har prickat av flertalet punkter på min "måste göra lista".
Ringt 4 samtal, tagit emot två, promenerat med hunden, kopierat intyg och ska postat två kuvert, rensat upp i köket och rensat klart i rabatten. "klappar mig själv på axeln"
Så NU mina vänner ska jag sätta mig solen med en bok en stund. Det obligatoriska kaffet är förstås med.
Trött i huvudet men det känns så bra. Resten av listan väntar till sen :-D
En bra "bendag" äntligen på rätt väg! Svullnaden och smärtan har minskat rejält, bröstet är lite hårt och buckligt,men det kanske ska vara så?! Inväntar samtal från bröstmottagningen för att få svar på det.
Förhoppningsvis får jag en checkup tid till i morgon.
Lillen är hos dagmamman, mannen jobbar och jag försöker att hitta lite energi. I morgon är det min första "lämna Emil hos dagmamma dag" på länge. Måste ladda batterierna för det. Det är en större eller mindre kamp varje morgon. Många "NEJ!" "kan själv" och gärna buffefrukost som efterfrågas. Minsta motgång så tar han gärna av kläderna av igen och man får börja från början.
Men det gör inget, han är "ganska" söt :-D
Nu, kaffe, sol och bok!
Kram!
Ingen sol förrän jag har prickat av flertalet punkter på min "måste göra lista".
Ringt 4 samtal, tagit emot två, promenerat med hunden, kopierat intyg och ska postat två kuvert, rensat upp i köket och rensat klart i rabatten. "klappar mig själv på axeln"
Så NU mina vänner ska jag sätta mig solen med en bok en stund. Det obligatoriska kaffet är förstås med.
Trött i huvudet men det känns så bra. Resten av listan väntar till sen :-D
En bra "bendag" äntligen på rätt väg! Svullnaden och smärtan har minskat rejält, bröstet är lite hårt och buckligt,men det kanske ska vara så?! Inväntar samtal från bröstmottagningen för att få svar på det.
Förhoppningsvis får jag en checkup tid till i morgon.
Lillen är hos dagmamman, mannen jobbar och jag försöker att hitta lite energi. I morgon är det min första "lämna Emil hos dagmamma dag" på länge. Måste ladda batterierna för det. Det är en större eller mindre kamp varje morgon. Många "NEJ!" "kan själv" och gärna buffefrukost som efterfrågas. Minsta motgång så tar han gärna av kläderna av igen och man får börja från början.
Men det gör inget, han är "ganska" söt :-D
Nu, kaffe, sol och bok!
Kram!
Monday, May 19, 2014
Lugn stund..
Denna stund på dagen är min stund.
Det är tyst och lugnt, bara jag och hunden som är vakna. Jag har min tid.
Nu när jag är hemma sjukskriven kan man ju tycka att jag har hela dagarna av lugna stunder men det är inte riktigt så.
Jag tycker att jag sitter i telefonen hela tiden med vårdpersonal av olika grad i olika ärenden. Jag försöker ha koll på mina papper, men det går sådär. Bokade tider som jag missat att skriva upp i den senaste röran, dessa måste ringa och få IGEN, också denna gång.
Blir så arg på mig själv när jag inte skriver upp de direkt, det är alltid min plan men så kommer något emellan och det glöms bort. Stora problem att sortera information just nu och fokusera. Lite mycket i huvudet.
Av allt och inget.
Just nu känns det nästan omöjligt att tänka sig att gå tillbaka och jobba. Förstår inte hur jag ska klara av det... Den otroliga stressen som är på arbetsplatsen idag gör mig yr och vimmelkantig bara genom att hälsa på där.
Pratade med en myndighetsperson idag som sa till mig "Nu ska du bara tänka på dig själv, inget annat"
Undrade tyst för mig själv, hur tänkte hon nu?? Det är ju inte så att världen stannar upp bara för att jag gör det. Räkningar ska betalas (som jag inte ens klarar av att göra i tid), allt det dagliga ska fungera med barn, kläder, mat, planering, läkarbesök och andra tider som ska passas. Allt kan inte min man göra för då orkar inte han heller snart. Han gör redan det mesta här hemma. Jag kan och får inte lyfta och bära (men gör det ändå, lite) svårt att nobba en 3-åring gång på gång och se hans underläpp darra och ögonen tåras. Det enda han vill just då är att jag ska bära. Så jag bär då.
Hennes tanke var mycket god, men fungerar inte i praktiken.
Tänkte hon på allt som har med myndigheter och "övrigt" att göra, att jag inte ska tänka på arbete, sjukskrivning och försäkringar och sånt, funkar det bättre, för det gör jag inte. Jag är där jag är. Blir jag utförsäkrad så är det väl så. Det gör mig inte friskare (snarare tvärsom) och kommer inte att få mig att plötsligt bli "bra". Det kommer ställa till det ekonomiskt, men det är en annan sak. Inte där nu.
En dag i taget.
Jag har en arbetsgivare och arbetskamrater som helhjärtat stöttar mig och det känns fantastiskt. Så har det varit genom de resor som jag har gjort. Även om kontakten genom åren har brustit ibland.
Så nu sitter jag här i soffan med min kaffe, sneglar lite på VM hockeyn på TV, tänkte göra ett försök att ta upp boken som stirrat länge på mig på vardagrsumsbordet. Kanske kanske, att jag kan komma någon sida.
Så over and out för idag!
En god natt väntar!
Pöss!
Det är tyst och lugnt, bara jag och hunden som är vakna. Jag har min tid.
Nu när jag är hemma sjukskriven kan man ju tycka att jag har hela dagarna av lugna stunder men det är inte riktigt så.
Jag tycker att jag sitter i telefonen hela tiden med vårdpersonal av olika grad i olika ärenden. Jag försöker ha koll på mina papper, men det går sådär. Bokade tider som jag missat att skriva upp i den senaste röran, dessa måste ringa och få IGEN, också denna gång.
Blir så arg på mig själv när jag inte skriver upp de direkt, det är alltid min plan men så kommer något emellan och det glöms bort. Stora problem att sortera information just nu och fokusera. Lite mycket i huvudet.
Av allt och inget.
Just nu känns det nästan omöjligt att tänka sig att gå tillbaka och jobba. Förstår inte hur jag ska klara av det... Den otroliga stressen som är på arbetsplatsen idag gör mig yr och vimmelkantig bara genom att hälsa på där.
Pratade med en myndighetsperson idag som sa till mig "Nu ska du bara tänka på dig själv, inget annat"
Undrade tyst för mig själv, hur tänkte hon nu?? Det är ju inte så att världen stannar upp bara för att jag gör det. Räkningar ska betalas (som jag inte ens klarar av att göra i tid), allt det dagliga ska fungera med barn, kläder, mat, planering, läkarbesök och andra tider som ska passas. Allt kan inte min man göra för då orkar inte han heller snart. Han gör redan det mesta här hemma. Jag kan och får inte lyfta och bära (men gör det ändå, lite) svårt att nobba en 3-åring gång på gång och se hans underläpp darra och ögonen tåras. Det enda han vill just då är att jag ska bära. Så jag bär då.
Hennes tanke var mycket god, men fungerar inte i praktiken.
Tänkte hon på allt som har med myndigheter och "övrigt" att göra, att jag inte ska tänka på arbete, sjukskrivning och försäkringar och sånt, funkar det bättre, för det gör jag inte. Jag är där jag är. Blir jag utförsäkrad så är det väl så. Det gör mig inte friskare (snarare tvärsom) och kommer inte att få mig att plötsligt bli "bra". Det kommer ställa till det ekonomiskt, men det är en annan sak. Inte där nu.
En dag i taget.
Jag har en arbetsgivare och arbetskamrater som helhjärtat stöttar mig och det känns fantastiskt. Så har det varit genom de resor som jag har gjort. Även om kontakten genom åren har brustit ibland.
Så nu sitter jag här i soffan med min kaffe, sneglar lite på VM hockeyn på TV, tänkte göra ett försök att ta upp boken som stirrat länge på mig på vardagrsumsbordet. Kanske kanske, att jag kan komma någon sida.
Så over and out för idag!
En god natt väntar!
Pöss!
2014-05-19
Idag är det 2 veckor sedan jag opererades, det vill säga den 5 maj.
Jag kunde inte åka hem dagen efter som de trodde. Blev utskriven den 8 maj med diverse pillerburkar och recept. Denna blev lite mer komplicerad än min förra men jag står upp, jag är här och mår ganska bra i bröstet nu i alla fall. Viktigaste av allt, cancerknölen är borttagen.
Dagarna (i mitt fall) mellan diagnos och operation är en fasa faktiskt. Det är psykiskt påfrestande att veta att man har något elakt som tenderar att växa till sig och/eller att "yngla av sig", i ens kropp. Med den vetskapen är det än lång väntan, även om det för mig bara tog 13 dagar.
MÅNGA, får vänta betydligt längre.... En väntan som kan innebära fara för deras liv.
Mina "extradagar" på sjukan berodde på att det rann lite för mycket ur ena dränaget som jag hade plus att smärtan var något i hästväg. Jag är annars ganska smärttålig, men det var morfinpåfyllning så snart föregående dos gått ur, plus lokal smärtlindring i sårkatetern. Varje andetag kändes det som att det skavde på insidan och så var det nog. När dränet var draget blev det lite bättre.
Operatören var och är lite orolig för huden på min op sidan. Den är så tunn så tunn, "flortunn" som hon uttryckte det. Fanns knappt något att så ihop med. Risken i ett sådant läge är att blodförsörjningen inte blir tillräcklig och huden dör. Då har vi, eller jag snarare, problem. Operatörens utmaning.
Anledningen till den tunna huden verkar bero på det tidigare implantatet jag hade som hade "halkat" fram (från bakom muskeln) och nött på huden, om jag fattade henne rätt, det låter logiskt, utan några egentliga anatomikunskaper vill säga :-)
Hade hörlurar med mig som jag ständigt hade i mina öron, med musik, för att slippa höra min högljudda och fantastiskt störande sänggranne. Hänsyn, vad är det?? Sänggranne nummer två som kom på tisdagen undrade hur jag hade klarat första dygnet.... Det var knappt :-)
Utskrivningsdagens morgon, när jag reste mig upp var det som att det small till i mitt högerben, det som jag INTE opererade i mars. från strax under knät till upp över halva låret hade jag nu fått ytliga proppar. Varje steg jag tog var som en inre explosion. Jag har haft dessa åkommor i 20 år i varierande grad och styrka, dessutom opererat ett antal gånger, men också detta kände jag var en av de värre gångerna. och det bara dag 1... Jag påkallade uppmärksamhet från operatören för att få eventuell hjälp. De skulle ju ändå inspektera bröstet. Hon behagade inte ens att titta på mitt ben! Detta trots att de innan operationen övervägde att sätta in blodförtunnande för att undvika proppar eftersom det var så nära inpå min benåtgärd i mars. Ingen åtgärd. Utskrivning.
Första dygnen tillbringade jag sovandes och liggandes i soffan. Mera långtidsverkande morfin och alvedon plus insomningtabletter på kvällen för att om möjligt sova på nätterna. Jag sov i soffan av rädsla för att lilleman skulle vifta till mig i sömnen och komma åt mitt onda bröst. (ja, han sover fortfarande mellan oss :-) )
Återbesök på bröstmottagningen den 13, dryga veckan efter op.
Bröstet/såret började se infekterat ut. Daglig kontroll och fotografering för att ha koll på ev förändringar och antibiotika skrevs ut för att jag vid en direkt försämring lätt skulle kunna hämta ut.
Som alltid efter op så undrar man om det är så här man ska se ut nu. Men jag kollade vad hon gjorde och hur det såg ut. Det här är ju jag, och inget jag har valt. Visade upp mitt ben som blivit ännu värre med en ytlig propp som tillkommit nere vid fotleden och de övre som "spridit" ut sig. Hon tillkallade en läkare som tittade både uppe och nere, skickade på blodprovtagning för att se infektionsvärde och remiss till ultraljud för koll av benet, för att utesluta djupa proppar som ju kan flytta på sig och täppa igen hjärta och hjärna exempelvis. Ul skulle höra av sig om tid.
Infektionsproverna var utan anmärkning så avvakta med antibiotika.
Jag fick fyra engångssprutor med högdos Innohep, sådana man ger till de som har just djupa proppar. De ville inte avvakta och det är inte farligt att ta dessa med de besvär jag har.
Dagen efter, den 14 maj på morgonen ringde uöl och vill att jag skulle vara där till kl 11, sagt och gjort. De kunde konstatera att inga djupa proppar fanns men ett helt gäng ytliga propppar. Ordinationen blev 30 dagar högdos innohep. Ännu idag, ingen större förbättring. Operation av detta ben är nu bokat till den 28 maj men det måste bli bra först, man kan inte ta bort dessa kärl med en pågående inflammation. Suck!
Efter en fantastisk helg med fint väder, möhippa för fina blivande svägerskan pyssel på baksidan med rensing av ogräs och gårdsstädning så sitter jag nu med kaffe under markisen och njuter av dropparna som trillar ner från skyn. :-) Bröstet är på återhämtning och jag kommer nog inte behöva antibiotika, kroppen är fantastisk!
Benet är detsamma, kanske något bättre. Gräsmattan är grön och träden är gröna. Jag njuter.
Tack till alla som stöttar/stöttat mig här, på facebook, på jobbet, i hjärtebarnsföreningen, vänner och familj!
Ni betyder alla mycket för mig!
Kram!
Jag kunde inte åka hem dagen efter som de trodde. Blev utskriven den 8 maj med diverse pillerburkar och recept. Denna blev lite mer komplicerad än min förra men jag står upp, jag är här och mår ganska bra i bröstet nu i alla fall. Viktigaste av allt, cancerknölen är borttagen.
Dagarna (i mitt fall) mellan diagnos och operation är en fasa faktiskt. Det är psykiskt påfrestande att veta att man har något elakt som tenderar att växa till sig och/eller att "yngla av sig", i ens kropp. Med den vetskapen är det än lång väntan, även om det för mig bara tog 13 dagar.
MÅNGA, får vänta betydligt längre.... En väntan som kan innebära fara för deras liv.
Mina "extradagar" på sjukan berodde på att det rann lite för mycket ur ena dränaget som jag hade plus att smärtan var något i hästväg. Jag är annars ganska smärttålig, men det var morfinpåfyllning så snart föregående dos gått ur, plus lokal smärtlindring i sårkatetern. Varje andetag kändes det som att det skavde på insidan och så var det nog. När dränet var draget blev det lite bättre.
Operatören var och är lite orolig för huden på min op sidan. Den är så tunn så tunn, "flortunn" som hon uttryckte det. Fanns knappt något att så ihop med. Risken i ett sådant läge är att blodförsörjningen inte blir tillräcklig och huden dör. Då har vi, eller jag snarare, problem. Operatörens utmaning.
Anledningen till den tunna huden verkar bero på det tidigare implantatet jag hade som hade "halkat" fram (från bakom muskeln) och nött på huden, om jag fattade henne rätt, det låter logiskt, utan några egentliga anatomikunskaper vill säga :-)
Hade hörlurar med mig som jag ständigt hade i mina öron, med musik, för att slippa höra min högljudda och fantastiskt störande sänggranne. Hänsyn, vad är det?? Sänggranne nummer två som kom på tisdagen undrade hur jag hade klarat första dygnet.... Det var knappt :-)
Utskrivningsdagens morgon, när jag reste mig upp var det som att det small till i mitt högerben, det som jag INTE opererade i mars. från strax under knät till upp över halva låret hade jag nu fått ytliga proppar. Varje steg jag tog var som en inre explosion. Jag har haft dessa åkommor i 20 år i varierande grad och styrka, dessutom opererat ett antal gånger, men också detta kände jag var en av de värre gångerna. och det bara dag 1... Jag påkallade uppmärksamhet från operatören för att få eventuell hjälp. De skulle ju ändå inspektera bröstet. Hon behagade inte ens att titta på mitt ben! Detta trots att de innan operationen övervägde att sätta in blodförtunnande för att undvika proppar eftersom det var så nära inpå min benåtgärd i mars. Ingen åtgärd. Utskrivning.
Första dygnen tillbringade jag sovandes och liggandes i soffan. Mera långtidsverkande morfin och alvedon plus insomningtabletter på kvällen för att om möjligt sova på nätterna. Jag sov i soffan av rädsla för att lilleman skulle vifta till mig i sömnen och komma åt mitt onda bröst. (ja, han sover fortfarande mellan oss :-) )
Återbesök på bröstmottagningen den 13, dryga veckan efter op.
Bröstet/såret började se infekterat ut. Daglig kontroll och fotografering för att ha koll på ev förändringar och antibiotika skrevs ut för att jag vid en direkt försämring lätt skulle kunna hämta ut.
Som alltid efter op så undrar man om det är så här man ska se ut nu. Men jag kollade vad hon gjorde och hur det såg ut. Det här är ju jag, och inget jag har valt. Visade upp mitt ben som blivit ännu värre med en ytlig propp som tillkommit nere vid fotleden och de övre som "spridit" ut sig. Hon tillkallade en läkare som tittade både uppe och nere, skickade på blodprovtagning för att se infektionsvärde och remiss till ultraljud för koll av benet, för att utesluta djupa proppar som ju kan flytta på sig och täppa igen hjärta och hjärna exempelvis. Ul skulle höra av sig om tid.
Infektionsproverna var utan anmärkning så avvakta med antibiotika.
Jag fick fyra engångssprutor med högdos Innohep, sådana man ger till de som har just djupa proppar. De ville inte avvakta och det är inte farligt att ta dessa med de besvär jag har.
Dagen efter, den 14 maj på morgonen ringde uöl och vill att jag skulle vara där till kl 11, sagt och gjort. De kunde konstatera att inga djupa proppar fanns men ett helt gäng ytliga propppar. Ordinationen blev 30 dagar högdos innohep. Ännu idag, ingen större förbättring. Operation av detta ben är nu bokat till den 28 maj men det måste bli bra först, man kan inte ta bort dessa kärl med en pågående inflammation. Suck!
Efter en fantastisk helg med fint väder, möhippa för fina blivande svägerskan pyssel på baksidan med rensing av ogräs och gårdsstädning så sitter jag nu med kaffe under markisen och njuter av dropparna som trillar ner från skyn. :-) Bröstet är på återhämtning och jag kommer nog inte behöva antibiotika, kroppen är fantastisk!
Benet är detsamma, kanske något bättre. Gräsmattan är grön och träden är gröna. Jag njuter.
Tack till alla som stöttar/stöttat mig här, på facebook, på jobbet, i hjärtebarnsföreningen, vänner och familj!
Ni betyder alla mycket för mig!
Kram!
Tuesday, May 6, 2014
Dagen efter operation
Insåg igår kväll att jag nog inte skulle kunna åka hem idag. Kanhända att jag i vanlig ordning tar ut mig för mycket i förhållande till vad jag borde. Gick i korridorerna och entrehallen fram och tillbaka hela eftermiddagen och kvällen, förutom den stund jag slumrade. Kanske ska försöka vila lite också...
Jag är jag och jag har då lite svårt att ligga stilla och vänta... Vänta på vaddå?!
Påfyllning i sårkatetern 3 gånger inatt plus alvedon och långtidsmorfin och ändå inte smärtstillad. Idag har katetern tagits bort och jag får istället oxynorm, långtidsverkande morfin och alvedon. Räcker inte det nu så får jag intravenöst istället.
Det är inte själva såret som gör ont utan svullnaden där dränet sitter samt på framsidan/ovansidan av bröstet upp under armhålan. De har ju tagit två körtlar därifrån så inte så konstigt egentligen.
Efter op och innan jag kom upp på avdelningen så var jag helt groggy men hade ett väldigt vagt minne av att någon hade pratat med mig om operationen, men hade lika gärna kunnat konstruera den historien i huvudet :-) På ronden idag var jag ju tvungen att fråga hur de hade gjort egentligen.
Så för er som inte vill veta det, ni kan sluta läsa här nu.
De har öppnat, med marginal, runt bröstvårtan. Det var ju vid vårtgården som knölen satt. Utifrån det snittet har man tagit bort all bröstvävnad. Man har delat bröstmuskeln och tagit ut det implantat som satt där och bytt ut det till en expanderprotes. Det vill säga en protes som man vid flera tillfällen fyller upp med koksaltlösning för att långsamt tänja ut huden lite, för att så småningom kunna lägga i ett silikonimplantat. Man kommer att rekonstruera båda brösten vid ett och samma tillfälle för att få de så lika som möjligt. Nu har ju båda brösten samma förutsättningar i alla fall och större chans att få de lite lika, åtminstone lika stora.
Jag hade, fram till i morse, 2 dränageslangar och en sårkateter. Ena dränet är draget och i det andra kommer det fortfarande för mycket för att kunna ta bort. Förhoppningsvis kan man ta bort det imorgon.
De har hotat med Lactulos för att få igång magen, som ju avstannar med morfin, men sa lite fint att det kommer inte ner i min mage. Retur, kan man säga. Så jag fick Movicol istället :-)
Idag kommer svärmor på besök vid lunch, fina Maud på eftermiddagen och sedan F med Emil och Hampus och kanske Martina på kvällen. Sååå fullt ös :-) Kanske somnar av utmattning ikväll om inte annat :-D
Skönt att ha några av de man tycker om runt sig och tiden går lite snabbare. Tyvärr får inte alla plats just här och just nu, men alla finns i mitt hjärta.
Nu vila och slappa lite så är jag nog snart tillbaka
Tankar, värme och kärlek till dig, "Söstra mi", en tung dag som ska resultera i ett fint avsked så småningom.
Andas och vila ditt hjärta och din själ. Följ med i dina känslor, låt dig vila lite i sorgen. Det är viktigt. En liten liten stund i taget. Ibland är det ett steg fram och två tillbaka, låt det vara så. Det kommer bli bättre, sakta men säkert, ena foten framför den andra. Jag finns framför, bakom och vid sidan av dig, alltid!
Puss o Kram mina kära vänner och alla andra
Jag är jag och jag har då lite svårt att ligga stilla och vänta... Vänta på vaddå?!
Påfyllning i sårkatetern 3 gånger inatt plus alvedon och långtidsmorfin och ändå inte smärtstillad. Idag har katetern tagits bort och jag får istället oxynorm, långtidsverkande morfin och alvedon. Räcker inte det nu så får jag intravenöst istället.
Det är inte själva såret som gör ont utan svullnaden där dränet sitter samt på framsidan/ovansidan av bröstet upp under armhålan. De har ju tagit två körtlar därifrån så inte så konstigt egentligen.
Efter op och innan jag kom upp på avdelningen så var jag helt groggy men hade ett väldigt vagt minne av att någon hade pratat med mig om operationen, men hade lika gärna kunnat konstruera den historien i huvudet :-) På ronden idag var jag ju tvungen att fråga hur de hade gjort egentligen.
Så för er som inte vill veta det, ni kan sluta läsa här nu.
De har öppnat, med marginal, runt bröstvårtan. Det var ju vid vårtgården som knölen satt. Utifrån det snittet har man tagit bort all bröstvävnad. Man har delat bröstmuskeln och tagit ut det implantat som satt där och bytt ut det till en expanderprotes. Det vill säga en protes som man vid flera tillfällen fyller upp med koksaltlösning för att långsamt tänja ut huden lite, för att så småningom kunna lägga i ett silikonimplantat. Man kommer att rekonstruera båda brösten vid ett och samma tillfälle för att få de så lika som möjligt. Nu har ju båda brösten samma förutsättningar i alla fall och större chans att få de lite lika, åtminstone lika stora.
Jag hade, fram till i morse, 2 dränageslangar och en sårkateter. Ena dränet är draget och i det andra kommer det fortfarande för mycket för att kunna ta bort. Förhoppningsvis kan man ta bort det imorgon.
De har hotat med Lactulos för att få igång magen, som ju avstannar med morfin, men sa lite fint att det kommer inte ner i min mage. Retur, kan man säga. Så jag fick Movicol istället :-)
Idag kommer svärmor på besök vid lunch, fina Maud på eftermiddagen och sedan F med Emil och Hampus och kanske Martina på kvällen. Sååå fullt ös :-) Kanske somnar av utmattning ikväll om inte annat :-D
Skönt att ha några av de man tycker om runt sig och tiden går lite snabbare. Tyvärr får inte alla plats just här och just nu, men alla finns i mitt hjärta.
Nu vila och slappa lite så är jag nog snart tillbaka
Tankar, värme och kärlek till dig, "Söstra mi", en tung dag som ska resultera i ett fint avsked så småningom.
Andas och vila ditt hjärta och din själ. Följ med i dina känslor, låt dig vila lite i sorgen. Det är viktigt. En liten liten stund i taget. Ibland är det ett steg fram och två tillbaka, låt det vara så. Det kommer bli bättre, sakta men säkert, ena foten framför den andra. Jag finns framför, bakom och vid sidan av dig, alltid!
Puss o Kram mina kära vänner och alla andra
Monday, May 5, 2014
En tutte mindre och två mindre "bullar utan diverse tillbehör"! (inte knölar jag syftar på :-D )
Ett inlägg i tacksamhetens tecken!
Hade aldrig kunnat drömma eller föreställa mig den uppslutning av pepp, kramar, sms, hållna tummar och hejarop jag fått de senaste dagarna!
Ni är fantastiska!!! Jag tackar från djupet av mitt hjärta! Det betyder så mycket för mig!
Operationen har gått bra, jag är pigg, uppe och rantar i korridorerna då det är det som finns att "göra" :-)
Man har satt in ett nytt implantat, expanderprotes, i det bröst man opererat idag. Detta för att man ska kunna tänja ut huden lite och så smånigom lägga in ett "riktigt" implantat, enligt den storleken jag hade.
första informatione fick jag innan jag hade vaknat ordentligt så nästa infostund kan komma att ändra vissa SMÅ detaljer. var inte riktigt alert just då :-D Haha, kunde knappt fästa blicken just då.
Kanske svärmor kommer förbi på ett litet besök, det förgyller min tillvaro!
Jag återkommer lite senare nu ryktas det om "midddag"... Undrar vad de har att erbjuda idag??
sjukhusmaten tillhör inte mina favoriter...
Kärlek!!
Stora kramar så länge!!
Hade aldrig kunnat drömma eller föreställa mig den uppslutning av pepp, kramar, sms, hållna tummar och hejarop jag fått de senaste dagarna!
Ni är fantastiska!!! Jag tackar från djupet av mitt hjärta! Det betyder så mycket för mig!
Operationen har gått bra, jag är pigg, uppe och rantar i korridorerna då det är det som finns att "göra" :-)
Man har satt in ett nytt implantat, expanderprotes, i det bröst man opererat idag. Detta för att man ska kunna tänja ut huden lite och så smånigom lägga in ett "riktigt" implantat, enligt den storleken jag hade.
första informatione fick jag innan jag hade vaknat ordentligt så nästa infostund kan komma att ändra vissa SMÅ detaljer. var inte riktigt alert just då :-D Haha, kunde knappt fästa blicken just då.
Kanske svärmor kommer förbi på ett litet besök, det förgyller min tillvaro!
Jag återkommer lite senare nu ryktas det om "midddag"... Undrar vad de har att erbjuda idag??
sjukhusmaten tillhör inte mina favoriter...
Kärlek!!
Stora kramar så länge!!
Thursday, May 1, 2014
oväntade möten
Annandag påsk, 21 april 2014. En dag som vilken som helst, egentligen. En kväll då jag inser att knölen är kvar. Det är också en kväll då jag gör något oväntat.
I en av grupperna på facebook är det en kvinna som gärna vill ses och fika på KS under veckan. Hennes mamma skulle opereras på onsdagen och hon var med som stöd och sällskap under vistelsen.
Jag tänkte att eftersom jag ändå planerat (ursprungsplanen)att jag skulle till Ks för mammo och ul på torsdagen så ville jag gärna sällskapa på en fika. Så bestämdes det.
Tisdagen fick jag mitt cancerbesked och tanken att ställa in fikat fanns, men nej, klart vi skulle ses!
Texten ovan är en rad av händelser som hade kunnat ge ett helt annat resultat än det vi gjorde det till. Genom att välja annorlunda. Våga välja annorlunda.
Jag fick möta och lite lära känna en underbar tjej och kvinna. Hon är mamma, dotter och fru och numera min "storasyster". Det knöts band och en känsla. Så enkelt och okomplicerat, trots en komplicerad situation.
Hon bor ganska långt härifrån, men är hela tiden nära.
Jag undrar idag hur man kan bli en sån fin människa, rakt igenom. Önskar att jag hade fått lära känna hennes ursprung, hennes mamma.
Istället skänker jag all min värme, kraft och styrka till familjen som nu sörjer en mammas, mormors och svärmors bortgång efter operationen.
Sov i ro...
A-C, hoppas att det är ok att jag lånar dina ord,
CREA DIEM - Skapa dagen
Ta vara på ögonblicken! Ett "litet" val kan ge stora ögonblick!
Kram!
💜
I en av grupperna på facebook är det en kvinna som gärna vill ses och fika på KS under veckan. Hennes mamma skulle opereras på onsdagen och hon var med som stöd och sällskap under vistelsen.
Jag tänkte att eftersom jag ändå planerat (ursprungsplanen)att jag skulle till Ks för mammo och ul på torsdagen så ville jag gärna sällskapa på en fika. Så bestämdes det.
Tisdagen fick jag mitt cancerbesked och tanken att ställa in fikat fanns, men nej, klart vi skulle ses!
Texten ovan är en rad av händelser som hade kunnat ge ett helt annat resultat än det vi gjorde det till. Genom att välja annorlunda. Våga välja annorlunda.
Jag fick möta och lite lära känna en underbar tjej och kvinna. Hon är mamma, dotter och fru och numera min "storasyster". Det knöts band och en känsla. Så enkelt och okomplicerat, trots en komplicerad situation.
Hon bor ganska långt härifrån, men är hela tiden nära.
Jag undrar idag hur man kan bli en sån fin människa, rakt igenom. Önskar att jag hade fått lära känna hennes ursprung, hennes mamma.
Istället skänker jag all min värme, kraft och styrka till familjen som nu sörjer en mammas, mormors och svärmors bortgång efter operationen.
Sov i ro...
A-C, hoppas att det är ok att jag lånar dina ord,
CREA DIEM - Skapa dagen
Ta vara på ögonblicken! Ett "litet" val kan ge stora ögonblick!
Kram!
💜
Subscribe to:
Posts (Atom)