Thursday, February 18, 2010

Äntligen!

Jag har försökt varje dag, sen sista inlägget, att logga in och skriva, men det har inte gått...
Nu bytte jag dator och då fungerade det! :-)
Lite extra känsliga läsare kanske ska varnas att läsa vidare. Jag skriver som jag gjort hitills, öppet, ärligt och från mitt hjärta.
Allt rullar på med gruppterapi och mina egna terapeutbesök.  Det har varit många tuffa dagar sen sist, men sen i måndags känns det som att det lättar lite. Jag har varit glad, känt det som ganska lättsamt men sovit otroligt dåligt. Så trött... För mycket funderingar och nästan som cortison speedad.
Var på onkologen i torsdags, läkarbesök.  Det innebar ångest hela vägen in för att inte tala om att kliva inanför portarna på SÖS.  Känna sjukhuslukten och nästan känna "lukten" av cellgifterna.
Under behandlingstiden gav de en speciell smak i munnen plus att kisset då luktade "förgiftat".  Urindoft har jag väldigt svårt med efter det. Men det är väl inte värre än att jag får hålla för näsan! :-)
Jag är fortsatt sjukskriven till 50%.  Man ser tecken på utamattningsdepression och vill ta det säkra att fortsätta sjukskrivningen.
Det har varit FÖR mycket senaste året...
Gråter för minsta lilla eller skrattar hysteriskt åt ingenting, svårt att somna och sova, otroligt glömsk, svårt att hålla mig fokuserad i den enklaste dialog, väldigt stresskänslig.  Orolig, för allt och inget egentligen.
När jag blir stressad, oavsett av vad, går hjärnan ner på tomgång.  Hörseln försvinner och folk framför mig verkar tala kinesiska eller nåt.  Jag ser att läpparna rör sig men jag får inte ihop orden till en mening av betydelse.
Verkar konstigt?  Kanske svårt att förstå?
Jag förstår det i så fall...
Likväl som att jag hoppas att du förstår att:

Har jag glömt något Du bett mig om är det inte för att jag är nonchalant eller inte bryr mig.
Orkar jag inte svara när Du ringer är det inte för att Du har gjort eller sagt något.
Om jag frågar om flera gånger beror det bara på att det tar lite längre tid för mig att få ihop dina ord till meningar.
Om jag sitter och gäspar är det inte ointresse, det är bara så fruktansvärt tung luft ibland.
Om jag är ledsen är det inget farligt, vätskedepån behöver bara bytas ut.
Om jag skrattar okontrollerat är jag inte galen, jag gläds åt och i Livet bara. Mår extra bra!
Det ibland tar lite längre tid för mig att göra vissa saker för att impulserna mellan hjärnan och "göranerverna" befinner sig i "tillfälligt avbrott".
Avbokar jag något vi planerat är det bara för att min ork är svagare än min vilja.  

För en frisk kanske ovanstående tillstånd verkar extremt konstigt.  Det är det för mig också.
När viljan finns men inte orken räcker till, det är den största konflikt jag haft.
Jag vill ju så mycket och helst hela tiden!
När sånt jag klarat med en klackspark förut blir som en klättring uppför Mount Everest känns det sorgligt.  Jag vet att det blir bättre, men det kommer att ta tid.
Det kommer dock troligen aldrig bli som det var förut, kroppen har blivit och kommer troligen att vara mera stresskänslig.  Det kanske har sina fördelar i och för sig.  Vore ju synd att bränna ut sig på jobbet!

På frågan "Är du frisk nu?" kan jag inte ge ett svar som består av Ja eller Nej.
Ingen kan svara på det, egentligen inte åt någon.
Hädanefter är det enbart ordet Hälsa som kommer ta fokus i livet. Jag är inget och kommer inte att bli något hälsofreak, det är inte så jag menar.  Det jag menar är att man får försöka påverka saker i livet så det gynnar ens hälsa på ett positivt sätt, så att man mår bra.
Man kan vara frisk men må dåligt eller sjuk och ändå må ganska bra, hur det än är MÅ BRA! Det är det som borde vara viktigast. Hoppas att jag gör mig förstådd :-))   

Jag är glad.  Känner mig trygg och harmonisk.  Kär och galen!
Jag mår bra!
Livet är fantastiskt!
Nu ska jag bygga mig en flotte! :-))

2 comments:

Anonymous said...

Hej,

Tack för allt du delar med oss. Jag är i tuffaste behandlingsperioden med cellgifter. Det du säger från hjärtat går in direkt i mitt hjärta. Du beskriver allt jättefint och djupt.
Önskar dig lycka till och skickar styrkekramar.
Rosalin

Anonymous said...

Jag känner igen så mycket av det du skriver, hjärnan hänger inte med alla gånger, man förstår inte vad folk säger, svårt att läsa, svårt att koncentrera sig, frustration över att hjärnan vill så mycket mer och kroppen säger stopp. Det är svårt att komma överens med kropp och hjärna, att hamna på samma nivå igen. Kommer det nånsin att hända? Eller kommer kroppen alltid säga stopp och hjärnan springer iväg på sina egna upptåg. Ja, några svar går inte att få, det är väldigt individuellt och det är bara att ta det som det kommer. Men något vi alla kan göra är att försöka njuta av livet och ta tillvara på livets goda sidor och läckerheter. en stor bamsekram till dig Ima och njut av helgens ledighet med nära och kära.
Kram från bröstcancersystern Marie