Måndag, måndag

Måndag

Mm just så, precis som livet faktiskt är.
Trött trött trött, så obeskrivligt trött.
Efter en "lång" dag, 5½ timme närmare bestämt, med min grupp i terapin och resan hem är jag uttömd.
Tömd på energi. Den jag skulle vara rädd om och använda på bästa sätt.
Hämtade lillson på fritids på vägen hem och mellanson hade redan tagit sig hem.
Irritationen och det "slutna" tålamodet började med samtalet till fritids då jag ringde för att säga att jag var på väg och lillson kunde gå ut till parkeringen. Jag repeterade minst 10 gånger, ingen överdrift, först mitt namn och vem jag var och sedan ärendet,  och hon förstod inte vad jag sa!!!! Första tre gångerna trodde jag att jag pratade otydligt.  De andra sju visste jag att så inte var fallet.  Det slutade med att hon fick leta reda på lillson så att jag fick prata med honom själv och framföra det jag ville.  Han började diskutera i telefonen om varför han inte fick åka buss och jag kände de välbekanta krypningarna i kroppen.  Jag ville ju bara komma hem.
Till slut var vi överens om att jag hämtar upp honom på parkeringen.
Jag väntar på parkeringen.  Väntar, väntar, väntar......Tror till slut att vi missförstått varandra i valet av parkering och precis vänt bilen för att köra till nästa parkering, ser lillson i backspegeln, backar tillbaka och fångar upp honom.
Han kommer i åtta minus grader utan (nya!) täckbyckorna, uppknäppt jacka och ofärdig för vinterväder.
Tröttar mig ännu mera.  På frågan om var täckbyxorna är är de hemma hos oss.  Jag vet att de inte är det.
Då var de "hemma hos pappa eller "nånstans i skolan"."  Hörde mig själv låta som en gammal LP skiva med hack i,  "jag har ju sagt att du måste hålla reda på dina saker, de var faktiskt nya!"
Vad hjälper det egentligen när de redan är borta och han redan innan mådde dåligt över att inte veta var byxorna var. Jag lättade (trodde jag) på  min frustration och ökade på hans ångest.  Illa...
Var så irriterad att vi knappt pratade på vägen hem.
Det hade ju såklart inte bara med byxorna att göra, inte alls egentligen.
Som ett brev på posten, ångest över mitt agerande som spädde på tröttheten.
Mat?? Två små hungriga vargar och noll idé om vad jag skulle laga.  De började springa i kylen och runt mina ben, stressen började krypa i kroppen.  Tiden springer iväg och jag som hade tänkt hinna och orka träna också.  Insåg ganska på en gång att träning blir det inte idag...  Tar det i morgon förmiddag istället.
Irritation över ljud, irriterad över tjat om saker som jag inte kan lösa IDAG.  Andra saker som jag borde göra, gärna gjort igår, växer över mitt huvud. Papper att fylla i, som ska lämnas in, uppgifter och aktiviteter som vill föräldranärvaro.
Orkar inte läsa, orkar inte fylla i, orkar inte vara med.
Orkar inte ens ta upp dessa papper ur lillsons ryggsäck.
Jag vet att jag är trött idag, trött så att tårarna rinner.
Så otroligt trött på att vara trött och inte orka.
Jag vet att det känns bättre i morgon.
Nu blir det TV en stund sen en varm dusch och ner under täcket på spikmattan.
Ingen bra mamma-Ima-dag idag.