En fredag

Idag är det visst fredag igen...
Maken har varit borta sedan igår och jag var djupt oroad hur gårdagens eftermiddag och kväll skulle gå med en liten trött dagiskille (dagmamma), som dessutom inte sovit middag (första gången hos dagmamma) Kanske inte helt rätt val av dag att börja, när jag är ensam.  Men det är lite jag att göra såna saker när det minst passar.
Det gick dock över förväntan!  En halvtimme var han ett monster, sedan lagade vi mat, tittade på youtubefilmer och gosade i soffan.  Vid sju började han vilja ligga ner så då gjorde vi oss i ordning för sängen. En timme senare somnade han och jag kom inte upp från sängen mera den dagen.  Hade tänkt träna eftersom jag anade att han skulle somna tidigt.  Det blev inte så. Vi 01,00 var jag fortfarande vaken.
Svårt att somna, det var varmt, kallt, törstig, toa, varm kallt osv osv.
Så det blev ingen träning i morse heller.  Superdupertrött och har legat hela dagen.  Inte ens orkat plocka i diskmaskinen. Då får det vara så. Om ett par timmar är det dags att hämta mini så det gäller att samla krafter inför det.  Maken kommer någongång under kvällen, efter sin konferensresa.

Det känns lite bättre inombords idag efter gårdagens "spya" på bloggen.  Känner och kände ett stort behov av att uttrycka det som aldrig kommer fram med ord, muntligen.  Jag har lätt att haka upp mig på ord och vill att det på bästa sätt ska beskriva det jag vill förmedla. Nu när jag dessutom tappar ord och blir ståendes med pausknappen intryckt emellanåt,  är det ganska jobbigt att kommunicera direkt, det går för snabbt för min hjärna.
När det gäller mitt jobb kan jag prata obehindrat, kanske för att det sitter i ryggmärgen. Jag vet vad jag vill och vad jag vill och kan prestera (i grunden) så där är inga problem.  Det är om jag går utanför den lilla boxen som problemet uppstår. Sen känner jag nu att med den tillkommande stressen på arbetsplatsen så  räcker det med ett besök där och jag är helt slut.

Jag har fått ganska mycket respons på det jag skrev igår. Här, sms och på fb.  Önskar bara tillägga att det är inte medömkan jag söker, utan jag vill öka förståelsen hur det kan vara med den här jäkla sjukdomen.
När man är opererad, ev fått cytostatika ev strålning ev antihormoner, så är man för sjukvården klar.
Då har de gjort det de kan och ska göra.
Men sen då?
Min erfarenhet är denna:
Att få diagnosen bröstcancer (andra allvarliga sjukdomar) är att  bli fullständigt omskakad och omkullkastad i livet.  All trygghet försvinner med ett enda ord.
Cancer.
Sunda förnuftet säger förstås att jag vet att någongång dör man. Som frisk (osjuk) levde man i en slags bubbla om att vara odödlig. Levde som att man har all tid i världen. Egentliga petitesser blev stora bekymmer, och det var väl trevligt att det kunde få vara så.
Men så kom den där dagen. När det kändes som att livet tog slut där och då.
En fysisk och psykisk stress som är ohanterbar, så man lägger den i den lilla (numera stora) ryggsäcken där bak, "att bearbeta sedan". När man väl är i rullarna på sjukan så rullar det på ganska snabbt, inbokade läkarbesök, undersökningar, provtagningar, op, efterbehandlingar osv osv. Så dagarna, veckorna månaderna består i ett stort sjukhusbesök.  Lite tryggt är det också.  Alla andra (personalen) har koll, skickar remisser och tider. Det finns de som hinner/kan jobba under tiden, jag beundrar de.  Jag förstår inte hur de får ihop det. Utöver sjukhuset så är det försäkringskassan att hantera.
Familjen... Alla känslor som denna sjukdom för med sig drar upp en massa känslor till ytan, också det ska hanteras på ett "snyggt" sätt. Det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid någon som är sjuk också. I det ska man som par lyckas ta hand om varandra, vårda relationen och hitta en förståelse för reaktioner som kommer av det man går igenom. Det är inte konstigt att en del par väljer att gå olika vägar sedan. (Inte vi, är bäst att tillägga) Det är en enorm påfrestning, på alla plan.
Icke att förglömma, det där "vanliga livet" utanför bubblan också, där allt rullar på precis som vanligt, i ett tempo i alla fall jag inte längre kan hålla.
När sjukvården har gjort sitt, säger de tack o bock, lycka till nu.
Där blir man släppt.
Ut till ett liv man inte längre känner igen, med en sargad kropp och instabilt psyke. Till det normala livet.
Så medan jag är pausad är det som att någon snabbspolar runtomkring mig.  Är det konstigt att man inte pallar?? Det som ofta inte ens är sunt för en frisk människa.  Där ska vi passa in.
Nåja, det kanske löser sig med tiden. Jag kan inte göra mer än vad jag gör och just precis idag är det inte dags att jobba. Är hemma till mitten av september, så om jag skyndar mig kanske jag hinner bli "klar" tills dess....
Jäkla skitsjukdom!!

Ecce homo


Ima