Efterskalv - Den förhatliga cancern

I morgon fredag är det en vecka sedan jag blev "färdigbehandlad".
Ett partaj hade vi mina girlfriends och jag, till långt in på morgonkvisten faktiskt. Första gången på en sisådär 20 år som jag varit uppe så länge.  Trött var jag men ville inte att kvällen skulle ta slut.
Tack till alla som bidrog till partajet, på plats eller på andra sätt.

Senaste veckan har också inneburit efterdyningar och skalv av den där föthatliga cancern.  Jag och mitt psyke är mer påfrestat nu, än på mycket länge.  Jag orkar göra ett moment per dag ungefär sedan är ögonlocken så tunga så tunga och skallen hänger inte med. När det slår till tappar jag ord, glömmer halvvägs vad jag skulle göra och marken under fötterna tenderar att luta en smula.  Hörseln är påverkad också. Stressrelaterat säger örondoktorn.
Förnuftet säger mig att det förstås är efterdyningar av det jag gått igenom medan den där som sitter och tjattrar på axeln tycker att jag är konstig och ska skärpa till mig," det är ju klart nu".

Idag var  min vän M här, vi lunchade och satt i några timmar och pratade framtid. Idag var hon nog min räddning. Sammanbrottet kändes nära i morse.  Har svårt att förklara specifikt vad det är men det infinner sig en förkrossande och olustig känsla av hjälplöshet i hela kroppen.  En desperation av alla känslor som plötsligt väller upp och inte har någonstans att ta vägen.  Instängt.
När hjärnan fortfarande är djupt inställd på att "köra på" men det bara blir totalstopp i hela kroppen, Strejk.
Hjälplösheten och tårarna är nära när jag inser vad och hur mycket som finns därinne. Det följs av ångest över att inte veta när JAG kommer tillbaka.  När ska orken komma tillbaka? Drivet? Jag vill ju jobba, vill komma hem och glädjas över det. Vill baka mina tårtor och bjuda på middagar, umgås med mina vänner och ha en eller annan utekväll.
Det stör mig lite (ganska mycket) att det inte SYNS på mig.  Att känslorna och måendet varken syns eller luktar för andra förstå.
"Det tar tid" mmmm men hur lång tid?
Jag sminkar mig ibland, fixar håret, tränar, är oftast glad och uppåt när jag träffar andra. För det är jag.  Jag vill att jag ska vara så, som jag vet att jag är. "Normalt" sett.
Skulle jag bara gå runt med den andra sidan som dominerar nu, skulle varken jag eller någon annan orka med mig. Jag biter ihop och strävar framåt, dit jag ska.
Vallningarna ger mig panik!!! Så trött på dessa ständigt återkommande stunder då det känns som att vara fastbunden i en för varm bastu. Det går ju inte att krypa ur skinnet! Svetten rinner runt näsan, handleder och fotleder (jag som aldrig tidigare svettats!).
Kvällarna och nätterna är nog värst, tills jag somnar av utmattning.  Påslakanet åker av och på i flera timmar tills ingen ork finns kvar.  Kudden måste vändas och platsbyte på madrassen måste genomföras då det känns som att jag ligger på en värmedyna. Panik!! Dessutom har jag minielementet Emil bredvid mig som jag måste flytta på när han kommer för nära och våra armar klistras ihop av värmen som uppstår. Han sover utan kläder och utan täcke året runt, svettas ändå,  det säger en del....
Brännskadan på bröstet kliar, sticker, spänner och gör ont. Klia får jag inte göra, endast "klappa". Jag smörjer och smörjer och hoppas att det snart ger med sig. En vecka kvar innan toppen av strålbiverkningar är nådd. Ber om att slippa blåsor och sprucken hud.
Håret är tunnare och mer livlöst nu än vad det någonsin varit. Tappar kopiöst med hår. Tunt tunt där "hornen" skulle ha varit.  Vem vet vad som kommer växa ut där?" :-)
Lederna sköter sig bra, troligen mycket tack vare min träning.  Känner direkt om jag fuskat.
SÅ!  Vilket gnälligt inlägg... Min verklighet dock.
Ha överseende om jag inte hör av mig just nu.  Det är INTE för att jag inte vill.
Du vet var jag finns om du önskar en fika eller prata med mig :-)
Jag vill, jag kan och jag SKA tillbaka!
Ett steg i taget, en dag i taget.
Andas in, andas ut.

Ex animo 


/Ima