6 september 2014

Hösten på väg..
Känslan när man går ut med hunden, tidig morgon eller sen kväll, är som att bli pånyttfödd.  Den friska stingsliga luften som landar likt tussar i lungorna.

Jag är tacksam att jag har orkat vara vaken ett par timmar i stötten.  Denna trötthet tar nästan kål på mig! Viljan är så mycket större än orken just nu.  En dag fick jag nog.
Tårarna sprutade i min ensamhet. Ringde onkologen och sa att så här kan det inte vara.  Jag är trött på att vara sååååå trött.  Hon skickade remiss för blodprovstagning.  Svaren på dessa visade Hb på 104 (för lågt) Järndepåvärde på 6, också för lågt. Vilket innebär att jag haft för lågt Hb under en längre tid eftersom depåerna börjat tömmas.  Ny remiss skickad till husläkarmottagning för utredning,
Å jag som trodde att sjukvårdstiden skulle få ett break nu. Men inte....
Börjat ta järntabletter (som läkaren för övrigt tyckte att jag kunde vänta med tills utredningen var gjord?!?!?! Men varför dra ut på det?!?!) Så vi får se om det blir bättre och framförallt vad det beror på.  Jag har blivit varse att man inte ska googla det i alla fall..... (vilket jag gjorde)
Jag vet också att min numera enormt uppblåsta mage kan bero på glutenintollerans vilket i sin tur  kan ge dåliga järnvärden, så jag tror att det är det.  (övertygar mig själv)
Detta har medfört att jag inte orkat/klarat träna som jag vill heller, hoppas att det blir bättre med järntabletternas inverkan.  Det finns liksom inte kraft i musklerna.  Störande...
Att inte kunna träna känns direkt i mina leder.  Efter en natt i sängen gör det så ont i knä och fotleder att jag knappt kan gå ner för trappen. Ledsamt...
Meningen har varit att jag skulle börjat arbeta nästa vecka.  Det kommer inte att bli så.  Orkar ett besök där på en timme sen är jag så trött att jag är en trafikfara på vägen hem. Väl hemma så är det ju ingen vila direkt.  Så nej, jag kommer med största sannolikhet bli hemma tills jag har krafterna och psyket tillbaka.

Sitter nu med tända ljus och ett glas vin. Mina tankar går denna kväll speciellt till de två familjer i min sfär, som förlorat  sin mamma, maka, syster och vän.  Säger bara FUCK CANCER!!  Så trött på denna vidriga sjukdom som kommer in i ens liv, vänder allt upp och ner och aldrig blir det nånsin mer sig likt.  För många förlorar fortfarande kampen mot denna djävul. Oavsett sitter den för alltid fastetsad i skallen.
Jag uppmanar alla er som läser som ännu inte skänkt pengar till forskningen runt cancer, snälla gör det! Hjälp oss att bli flera som har chansen att överleva denna djävulska sjukdom!

Nu ska här nattas liten son... och känner jag mig själv så kommer jag dit men inte längre....  Somna gör jag sällan men orka gå upp igen!?

Puss och kram alla mina hjältar!