Har inte haft ro att uppdatera här under resans gång. Hjärnan har inte riktigt velat vara med på sådana här fokuseringsämnen. Jag tappar ord när jag pratar, även de mest simpla. Försöker slappna av och tänka att det kommer tillbaka. Så, hur har det gått nu då?
Jo, det har gått över förväntan bra. Nu har jag 4 strålningar kvar!! Bara!
Efter gång nummer tio började jag få lätt rodnad på huden runt vänsterbröstet, efter helgen var det ganska ilsket rött och var ömt. Stod ut några strålningar till sedan fick jag det omlagt med en slags plastfilm som ska skydda huden mot friktion, i övrigt inte mycket att göra. Hoppas på att få slippa blåsor och sprucken hud i alla fall.
Det har varit en otroligt varm sommar hos oss, runt och dryga 30 grader under lång tid. För mig som för så många andra har det varit ganska plågsamt. Med mina klimakteriekänningar (pga Zoladexsprutorna) har svettningarna och vallningarna stundtals orsakat snudd på panik.
Nätterna har bestått av ett ihållande av- och påslängande av påslakan, ena stunden fryser jag, nästa känns det som att jag brinner upp. Frysandet berodde knappast på för låg innertemp i sovrummet utan snarare på att huden var så uppvärmd av de dryga 30 graderna dagtid att det blev som frossa, utan solexponering.
Äntligen lite svalare ute dagtid, mellan 20-25 är ganska lagom. Det gör att också nätterna funkar bättre.
Piggare är jag ändå inte. Såååå trött när klockan ringer för färd till KS... Vet knappt om jag kommer att överleva uppstigandet. Väl uppe går det ganska bra, med en kopp kaffe verkar det mesta lösa sig.
På fredag är min sista stråldag, sen är det girlfriendsparty på kvällen! Bubbel och faktiskt fira att jag är klar, nu är jag färdig med detta cancermonster! VIK HÄDAN, från mitt liv!
Det kommer att ta tid att komma igen, tillbaka kanske jag inte kommer.
Är och har blivit betydligt känsligare för stress, svårt att förstå varför man ska stressa sig fram?! Lite ångest för att komma tillbaka till jobbet och inte ha samma kapacitet som jag har haft. Undrar stilla om det verkligen är ett måste att springa snabbare än benen bär?? Ska man inte längre kunna samtala normalt med arbetskamrater? Bry sig om varandra, se varandra? Ta hand om kunderna på ett bra sätt? Vad ska jag göra åt min situation då? En dag i taget.
Behöver göra något som inte höjer stressnivån mer än det jag gått igenom har gjort. Stress är bland det mest immunförsvarssänkande som finns. Jag ska vara frisk nu! Jag ska fylla mitt liv med saker som jag vill ska finnas där, göra saker för att jag vill göra det för att det får mig att må bra. Vet inte riktigt vad det är ännu, men jag ser mig omkring.
Bestämde mig ju i början på juli för att mota bort all ev värk (biverkan av zoladex) samt att kunna ta mig i genom strålningen på bästa sätt, genom att styrketräna. Jag har hållit det ganska bra, med undantag för en vecka som var tuff planeringsmässigt. Är nu inne på min andra månad av träning 5 dagar i veckan och det känns kanon. Känner och ser viss skillnad på min kropp och det är HÄFTIGT! Jag har gett mig sjutton på att jag ska vara mer vältränad än jag någonsin varit, så här långt går det bra. Får abstinens när jag inte tränar så än så länge går det bra.
Jag/vi hade flera planer för sommaren men det har inte blivit så mycket med det. Resandet till och från Ks, tröttheten som jag haft, värmen som varit samt pyssel hemma som upptagit nästan hela sommaren har satt lite käppar i hjulen för planerna. Det kommer ju en höst också så chans finns fortfarande.
I höst kanhända att jag åker med en tjejliga utomlands en vecka, det skulle vara helt fantastiskt. Ett slags avslut på min egen resa och lite tid för återhämtning, på egen hand. Tid för mig själv. Det behovet har också ökat på sistone. Utan att jag gör något egentligen, mest bara att sitta och landa, eller promenera. Skönt....
Nu ska jag dra mig hemåt, köra mitt träningspass och sedan vila lite innan det på eftermiddagen är dags att hämta lilleman hos dagmamman.
Puss på!
No comments:
Post a Comment