Så var det då dags... Dags för något jag aldrig provat förut och om jag får välja, något jag aldrig ska göra om. Det är tid för min första strålning av tjugofem. Varje vardag, 25 gånger ska jag åka till Radiumhemmet i Solna för denna behandling. Strålningen tillsammans med Zoladex (östrogendödande) ska se till att jag i fortsättningen håller mig cancerfrisk.
En halvtimme innan bokad tid fick jag komma in till sköterskan som berättade om hur det gick till. Jag kommer att få lägga mig på britsen man mäter ut med laser, utifrån de tatuerade prickarna jag har fått, var och hur maskinen ska ställas in. Första gången sätter man två dopplers, en på bröstbenet mellan brösten och en på vänster sida, för att mäta exakt hur strålarna tar och vilken styrka de har. Gång nummer två kommer man att ta röntgenbilder för att se att strålarna hamnar där de ska även på insidan. Behöver något justeras så gör man det gångerna efter det.
Strålningen gör inte ont berättar hon.
Nä, kanske inte direkt fysisk smärta, tänker jag. Önskar hon visste hur det känns på insidan. Att tvingas gå igenom detta på grund av cancer.
Jag klagar inte egentligen, jag mår bra i jämförelse med många andra, som är svårt sjuka i denna sjukdom. Jag räknas ändå som cancerfri nu. Detta är ju förebyggande behandling.
Strålmaskinen ser nästan ut som ett UFO från britsen där jag ligger. Den svävar över mig, från den ena sidan till den andra.Strålningen sker endast från sidorna för att skona hjärta och lungor så mycket som möjligt Sköterskan berättar att jag måste ligga så stilla och avslappnat jag kan. Fingrarna och tårna och benen kan jag röra på men bröstkorgen måste ligga stilla.
Där ligger jag på rygg och som på given signal blir det otroligt tungt att andas, en önskan att djupandas kommer direkt. Den önskan håller i sig de minuter som strålning och mätning pågår. Lika länge håller mitt mantra i sig. "Andas lugnt, andas lugnt. Du får syre du kommer inte att svimma"
Det påminner lite om fnitterattackerna jag fick i skolan då jag fick gå ut ifrån klassrummet för att det inte gick att sluta skratta. Sköterskorna sitter i rummet bredvid och säger att om jag vill eller behöver något, vifta med fötterna.
"Så, nu är det klart" kommer hon in och säger.
Jag förvånas över hur snabbt det ändå gick.
Jag fick ta på mig kläderna och tackade för idag.
I bilen på vägen hem var det som att jag druckit sömnmedel. Fy rackarns vad trött jag var. Resten av dagen var som i ett töcken och jag kände ett stort behov av att bara vara själv. En trötthet som gjorde att jag knappt orkade med mig själv. Det är inte strålningen i sig som är orsaken (inte ännu i alla fall) Däremot anspänningen.
Eventuella biverkningar man kan få är som lättare brännskador, ev blåsor, klåda och mot slutet trötthet. "Värre" än så är det inte.
Ok...
Nu kör vi!
24 gånger kvar.
Sen är det skumpa!
/Ima
No comments:
Post a Comment