Efter två känslomässigt tuffa dagar i måndag och tisdag så blev det en liten urladdning tisdag kväll.
Ska försöka beskriva läget så gott jag kan.
De allra flesta har ju en försäkring på sitt/sina barn.
Det finns ju även "vänta barn försäkring" i olika slags varianter och olika försäkringsbolag.
Jag beställde redan i början av oktober en sådan försäkring.
Dels från trygg-hansa som jag sedan har valt bort pga sämre villkor, den andra från salus ansvar.
2010-10-05 är aviseringdatumet på denna.
Den gäller tidigast från och med grav vecka 26, (så de 1200 kronorna ska jag snart betala in.) vid "normal graviditet" står det också.
Det betyder om jag förstår det hela rätt att vi som fått diagnos före barnets födelse blir bortknuffade från allt vad försäkringar heter, medan de som får sin diagnos efter födseln har rätt till ersättning?!
Kan det vara så illa?!
Jag har ställt frågan till berörda... Får se om jag får något svar.
Trygg ringde upp för en liten stund sedan.
Eftersom jag anmält försäkringen redan i början av oktober så har vi möjlighet att få ett engångsbelopp om bebis behöver opereras under de första sex månaderna (operation kommer ju att ske under första levnadsveckan), men sen då? Sen är det kört i det bolaget, i alla fall vad gäller medfödda hjärtfel.
Får se vad de andra säger...
Fått ett mail under eftermiddagen också som fick mig på bättre humör :-)
Om jag behöver/måste/bör vara sjukskriven så fungerar det nu!!
Jag har intjänat rätten till en ny sjukskrivningsperiod!! Så jag kommer att få sjukpenning om blir så, annars hade jag fått vara hemma utan betalning. Det vet vi ju alla hur bra det blir...
I och med det mailet kan jag nu ockswå slappna av vad gäller föräldrapenning.
Jag kommer att få betalt när jag är hemma med knytt.
Sen kommer det bli att vi tar ut många dagar med tillfällig föräldrapenning, då barnet är så allvarligt sjukt och kommer kräva sjukhusvård under perioder, så får vi bägge möjlighet att vårda bebis samt att ta hand om varandra.
Jag vet och känner att allt kommer att ordna sig!
Jag är så nyfiken på dig du lill* därinne!
Tiden går ganska snabbt, vi ses snart! :-)
Innan knytt kommer får vi gosa med "chefskusin"!
:-))
Besök på specialistmödravård idag. Egentligen inget speciellt kan jag tycka. Går hellre kvar hos vår underbara H, de andra behöver jag inte. :-)
Fått Fragminsprutor dock. Dessa ska jag ta själv, en gång om dagen, i underhudsfettet på magen. Lite läskigt men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis löser eländesproppen upp sig och återvänder ALDRIG.
I morgon är det jobb en stund på dagen, i alla fall halva dagen.
Sedan ska jag träffa barnens faster C. Det var så längesen!
Det blir en lunch i stan (om man nu vågar åka dit)
Men det känns samtidigt, kan det hända mera saker i mitt liv nu?
Så, jag trotsar allt och tänker åka dit och gå tryggt på gatorna.
Nästa steg är väl att man vinner en miljon!
Eller?
:-)
Kram och natti!
Wednesday, December 15, 2010
Tuesday, December 14, 2010
Tuffa dagar
Igår och idag.
Två tuffa dagar, fyllda med kärlek dock, men sååå svårt att känna glädje.
Känner mig mest ledsen och "tryckt".
Jag vet att det är jobbigt för de som är runtomkring mig, men vad ska jag göra??
Det är lätt att le, med munnen.
Men känns inte äkta när inte hjärtat är med.
Vill känna mig glad, hoppfull och full av framtidstro men undrar samtidigt när ska vi få "ro" att "bara" leva?
Inget att grotta ner sig i, finns i alla fall inga bra svar på det.
En dag i taget.
Babysteps.
Då ska det nog gå.
Som alltid.
Två tuffa dagar, fyllda med kärlek dock, men sååå svårt att känna glädje.
Känner mig mest ledsen och "tryckt".
Jag vet att det är jobbigt för de som är runtomkring mig, men vad ska jag göra??
Det är lätt att le, med munnen.
Men känns inte äkta när inte hjärtat är med.
Vill känna mig glad, hoppfull och full av framtidstro men undrar samtidigt när ska vi få "ro" att "bara" leva?
Inget att grotta ner sig i, finns i alla fall inga bra svar på det.
En dag i taget.
Babysteps.
Då ska det nog gå.
Som alltid.
Monday, December 13, 2010
Vi och vår närmaste framtid
Ja som man förstår så blir det tufft.
Otroligt tufft.
Vi tar en dag i taget och det kommer att bli än viktigare när lill* är född.
Vi har dock tydliga mål och många delmål, kanske som det ska vara :-)
Lill* är beräknad till 30/4-1/5 någonstans så tiden fram till dess ser ut ungefär så här:
Jag kommer att jobba så länge jag orkar och det verkar fungera i alla fall fram till havandeskapspenningansökan.
Vi ska må så bra vi kan fram tills det är dags för lill*att komma ut.
Dessa bebishjärtoperationer görs bara i Göteborg och Lund och då Karolinska har ett samarbete med Lund är det där vi kommer att förlösas och vänta på operation och sedan intensivvårdsbehandling.
Vi kommer att åka ner till Lund ca 2 veckor före beräknad förlossning och då antingen sättas igång för vaginal förlossning eller planera för kejsarsnitt. Det beror på hur lill* hmhm mår och kan tänkas klara av. Vaginalt är inte till nackdel dock, bara det inte drar ut för mycket på tiden.
När lill* är född får vi förhoppningsvis gosa en liten stund, 10-15min, innan hmhm tas om hand för övervakning och droppsättning för att hålla ductus öppen. (lurar kroppen att tro den är i fosterstadiet ff)
Läget ska stabiliseras och det planeras för operation under de första levnadsdagarna.
Under de dagarna, innan op, får vi vara med vår lill* pärla hur mycket vi vill, troligen nedsövd och i respirator för att lilla hjärtat ska hålla jämn takt och inte tröttas ut, men ändå :-)
Detta är steg 1, första stora op.
Det är 4 månader dit.
Fram tills dess ska vi först fira jul, ja det ska vi. Med storson, mellanson och lillson, Hjärts syskon och Hjärteföräldrar, lilla pärlan och F´s systers lilla hjärta (som också ligger i sin mammas mage!) En mysjul ska vi ha. Vill hinna träffa min pappa med familj också!
Sedan ska vi mellan alla läkarbesök, undersökningar, ultraljud och provtagningar njuta av att vänta barn. Det är mysigt!
Väntan och längtan att få hålla detta lilla knyte är enorm!
F´s syster kommer att få sin lill* dryga månaden före enl beräkningar, så vi får gosa lite där så länge, hehe! :-)
Lycka och kärlek till er!
Idag hade jag tänkt åka förbi mitt jobb, men jag vet inte om jag orkar det längre.
Faktiskt ingen lust, ingen ork.
En del tårar har trillat ganska skönt dock, trots att jag är trött på detta eviga skvalande från ögonen.
I morgon är det MVC och underbara BM H.
Onsdag är det spcialistmödravården i danderyd.
På torsdag ska jag försöka jobba hade jag tänkt.
Nu ska jag skutta in i duschen, kanske att planerna ändras efter det :-)
Hej hopp!
Otroligt tufft.
Vi tar en dag i taget och det kommer att bli än viktigare när lill* är född.
Vi har dock tydliga mål och många delmål, kanske som det ska vara :-)
Lill* är beräknad till 30/4-1/5 någonstans så tiden fram till dess ser ut ungefär så här:
Jag kommer att jobba så länge jag orkar och det verkar fungera i alla fall fram till havandeskapspenningansökan.
Vi ska må så bra vi kan fram tills det är dags för lill*att komma ut.
Dessa bebishjärtoperationer görs bara i Göteborg och Lund och då Karolinska har ett samarbete med Lund är det där vi kommer att förlösas och vänta på operation och sedan intensivvårdsbehandling.
Vi kommer att åka ner till Lund ca 2 veckor före beräknad förlossning och då antingen sättas igång för vaginal förlossning eller planera för kejsarsnitt. Det beror på hur lill* hmhm mår och kan tänkas klara av. Vaginalt är inte till nackdel dock, bara det inte drar ut för mycket på tiden.
När lill* är född får vi förhoppningsvis gosa en liten stund, 10-15min, innan hmhm tas om hand för övervakning och droppsättning för att hålla ductus öppen. (lurar kroppen att tro den är i fosterstadiet ff)
Läget ska stabiliseras och det planeras för operation under de första levnadsdagarna.
Under de dagarna, innan op, får vi vara med vår lill* pärla hur mycket vi vill, troligen nedsövd och i respirator för att lilla hjärtat ska hålla jämn takt och inte tröttas ut, men ändå :-)
Detta är steg 1, första stora op.
Det är 4 månader dit.
Fram tills dess ska vi först fira jul, ja det ska vi. Med storson, mellanson och lillson, Hjärts syskon och Hjärteföräldrar, lilla pärlan och F´s systers lilla hjärta (som också ligger i sin mammas mage!) En mysjul ska vi ha. Vill hinna träffa min pappa med familj också!
Sedan ska vi mellan alla läkarbesök, undersökningar, ultraljud och provtagningar njuta av att vänta barn. Det är mysigt!
Väntan och längtan att få hålla detta lilla knyte är enorm!
F´s syster kommer att få sin lill* dryga månaden före enl beräkningar, så vi får gosa lite där så länge, hehe! :-)
Lycka och kärlek till er!
Idag hade jag tänkt åka förbi mitt jobb, men jag vet inte om jag orkar det längre.
Faktiskt ingen lust, ingen ork.
En del tårar har trillat ganska skönt dock, trots att jag är trött på detta eviga skvalande från ögonen.
I morgon är det MVC och underbara BM H.
Onsdag är det spcialistmödravården i danderyd.
På torsdag ska jag försöka jobba hade jag tänkt.
Nu ska jag skutta in i duschen, kanske att planerna ändras efter det :-)
Hej hopp!
HLHS fakta
Hypoplastiskt Vänsterkammarsyndrom
Vänster kammare är mycket liten och både aorta och mitralisklaffarna är antingen mycket små, förtjockade eller helt blockerade. Barnet är i fara under de första dagarna i livet då ductus kommer att sluta sig och när det väl är gjort kommer barnet dö eftersom det då inte kan pumpa ut syresatt blod till kroppen.
I Sverige föds mellan 10 och 15 barn årligen med detta syndrom. Fram till mitten av 90-talet behandlades dessa barn inte alls här i europa utan man lät barnet dö utan traumatiska upplevelser. Sedan mitten på 1980 har man i USA utvecklat en trestegsmetod för att behandla vänsterkammarsyndrom (HLHS). Den första operationen görs under nyföddhetstiden, den andra vid 6 månader och den sista vid 1½års ålder. Vid olika centra varierar överlevnadsgraden för barn som genomgår denna trestegsoperation. Vissa ställen visar goda resultat på upp till 90% överlevnad. Metoden är så pass ny att inga heltäckande studier på långtidsöverlevnad kunnat göras.
/Kopierat från barnsidan.se
Vänster kammare är mycket liten och både aorta och mitralisklaffarna är antingen mycket små, förtjockade eller helt blockerade. Barnet är i fara under de första dagarna i livet då ductus kommer att sluta sig och när det väl är gjort kommer barnet dö eftersom det då inte kan pumpa ut syresatt blod till kroppen.
I Sverige föds mellan 10 och 15 barn årligen med detta syndrom. Fram till mitten av 90-talet behandlades dessa barn inte alls här i europa utan man lät barnet dö utan traumatiska upplevelser. Sedan mitten på 1980 har man i USA utvecklat en trestegsmetod för att behandla vänsterkammarsyndrom (HLHS). Den första operationen görs under nyföddhetstiden, den andra vid 6 månader och den sista vid 1½års ålder. Vid olika centra varierar överlevnadsgraden för barn som genomgår denna trestegsoperation. Vissa ställen visar goda resultat på upp till 90% överlevnad. Metoden är så pass ny att inga heltäckande studier på långtidsöverlevnad kunnat göras.
/Kopierat från barnsidan.se
HLHS, snart har en vecka gått
Svårt att veta var jag ska börja.
Om jag ska ha en chans att om några månader att förstå något av det jag skrivit, så är det väl bäst att börja från början.
Även för er nära och kära som ännu inte vet eller fått veta allt.
Det har varit kaos, minst sagt.
Allt jag skriver här blir i stora drag, kan komma att ändras, kan till och med vara något som är i fel ordning.
Men det är som det är.
Måndagen det 6 december:
Hjärt hade tagit ledigt hela dagen för vårt ultraljud så han var hemma med mig som var sjukskriven på grund av mina tremboflebiter (?) (ytliga "proppar", kärlinflammation) i benet som inte vill ge vika.
Vi parkerade bilen i Danderyd och tog tunnelbanan in, i relativt god tid :-)
Vi var lite nervösa men såg med spänning fram emot vårt rutinultraljud, äntligen skulle vi få se vår lilla pärla!
Medan vi väntade på vår tid så shoppade vi lite julklappar. Humöret på topp och kärleken flödade!
13,00 så blev det då vår tur!
Hjärtat slog volter och det pirrade ända ner i tårna :-)
Barnmorskan som utförde ultraljudet gick igenom bebisen, allt såg bra ut!
Bebisen var en livlig liten krabat, så hon skulle återkomma till hjärtat, hon "såg inte så bra".
När hon åter tittat på hjärtat och konstatera att det ser inte riktigt ut som det ska så vill hon att en annan barnmorska ska titta på hjärtat. Så sker.
Våran puls, vår oro stiger ikapp med att sekunderna tickar.
Inte heller hon kan se att hjärtats vänstersida fungerar som det ska.
Med denna overklighet bokar hon in oss på ett läkarbesök ett par timmar senare.
Ett par timmar....
Timmar av ovisshet, maktlöshet, tårar som rinner i strid ström.
Vi går till ett café, försöker att äta en smörgås i denna overkliga miljö.
Folk skrattar, tjoar och tjimmar medan våra tårar rinner.
Livet fortsätter som om ingenting har hänt.
Det var som att vänta på sin egen avrättning kan jag tänka, fast att man är oskyldig.
Vi älskar ju detta barn!
Pärlan har funnits med oss och vi har känt kärlek till detta mirakel i snart 20 veckor.
Läkaren kommer.
Undersöker.
Han konstaterar efter 10 minuters tystnad och undersökande att "det är ett allvarligt hjärtfel", på våra frågar om vad det innebär för bebisen och alla andra frågor vi har så kontrar han med att säga "Jag säger ingenting mera. Jag faxar en remiss till Astrid Lindgren och en hjärtspecialist där. Ni får nog komma dit denna vecka"
Denna vecka?
Herregud... Ska vi vänta ännu längre?
Vad är fel?
Varför säger han inget?
Kommer inte detta att gå bra?
Varför?
Räcker det inte nu...?
Frågorna är så många, men alla utan svar.
Med varje tår som föll fanns en fråga, en undran och en otrolig längtan efter detta barn.
Vi tog oss hem. Hur vet jag egentligen inte. Vi sa inte ett ord till varandra på vägen hem, orkade inte. Klarade inte det.
Samma resa tillbaka som dit, men olika liv.
Barnen kom till oss på måndagen. Vi pratade direkt med de om vad som hänt och om det lilla vi visste. Hjärt handlade McD till middag, så långt räckte vår ork.
Detta var som ett vacuum. Vi bet ihop för att klara oss igenom kvällen.
Pärlan rör ju på sig därinne så det är svårt att förstå att det är något allvarligt som försiggår.
Tisdag 7 december:
Jag ringer direkt på morgonen till ALB för att kolla om remissen kommit dit. Säger att vi klarar inte av att gå hemma och vänta, vi fungerar inte. Vi måste få en tid.
Hon säger att kollega ska återkomma till mig under dagen för att boka.
Vi har sedan tidigare en inbokad tid hos MVC läkare för diskussion ang mina provsvar. Jag och Hjärt går dit. Jag visar upp mitt ben som hon tycker kräver åtgärd. Hon läser journal från UL och frågar oss hur vi tänkt göra, om vi tänker gå vidare med graviditeten...
Vaddå?!
Då inser jag.. Då först tar jag in att pärlan kanske inte klarar det här.
Jag känner hur arg jag blir, ja arg, Varför ska hon lägga sig i och uttrycka något som ingen annan hitills har gjort?! Hon har fel! (Detta trots att barnmorskan 30 min tidigare uttryckt samma enligt Hjärt, jag tog inte in det, öronen stängdes av eller åtminstone var inte hjärnan mottaglig),
Läkaren sjukskrev mig december månad ut. "Krisreaktion" vidare utredning ang resultat av ultraljud samt med anledning av mitt ben.
ALB ringde vi fick en tid onsdag morgon 08:15.
Tisdag, en katastrofdag.
Vi klarade 10 minuter i taget utan att bryta samman.
Det räckte med en tanke, en textrad i en låt, en blick på varandra eller bara en spark från pärlan i magen för att bryta samman totalt.
Vad vi åt eller hur kvällen förlöpte har jag inget minne av.
Onsdag 8 december:
Vi åker hemifrån strax före 06:00, för att inte hamna i köer och komma för sent.
Hjärt mår dåligt på alla sätt och vis så också jag, inte bara psykiskt.
Pressen och den psykiska stressen sätter fysiska spår.
Vi mår fysiskt dåligt, som influensa ungefär.
Vi hoppas få någon form av svar.
Vi träffar "vår", pärlans, hjärtspecialist och forskare, på fosterkardiologen ALB.
Han har jobbat med detta i över 20 år, han är lugn, korrekt, saklig och ger oss den informationen (tillsammans med en sköterska,Linda, som vi kommer att träffa ofta.) som vi saknat i två dagar.
Medan tårana rinner och medan han undersöker med ultraljud, pratar han med oss och informerar så gott det går. Vi kommer att komma behöva den här informationen många gånger, hjärnan är liksom "full". Den stänger ner.
Diagnosen är HLHS (Hypoplastic Left Heart Syndrom) Enkammarhjärta.
Vänster sida, kammare och förmak, av pärlans hjärta fungerar inte.
Detta innebär att så länbge bebisen är i magen och syresätts via navelsträngen mår den bra.
När den föds och "Ductus" stängs efter ca några timmar- 2 dagar så dör bebisen av syrebrist om man inte opererar.
Så direkt när bebisen föds sätter man övervakning och ett dropp som ska hålla "ductus" öppen.
Bebisen opereras vanligen första gången efter några dagar, i alla fall under första levnadsveckan.
Läkaren fortsätter informera.
"Det är ett allvarligt hjärtfel, stora risker med operationen, i så små hjärtan. (blodkärlen de jobbar med e ju mm stora) Stor påfrestning för ett så litet barn. Många väljer att avbryta graviditeten, Barnen mår inte alltid bra efter operationen, biverkningar. följder och påföljande minst två operationer, kommande hjärttransplantation osv osv osv." Informtionen tycktes aldrig ta slut.
Vi fick en ny tid till fostermedicin på torsdagen där ny undersökning av resten av barnet skulle göras.
Tills i morgon ska vi ta någon form av ställning hur vi vill gå vidare.
Nu förstår jag varför läkaren i måndags inte ville säga något mera, eller varför BM och läkaren på MVC sa som de gjorde.
Tårarna rann i strida strömmar resten av dagen.
Vi var slut. Utpumpade. Fysiskt och psykiskt.
Underbar personal på ALB och fosterkardiologen dock!
Jag sökte min vana trogen på allt jag kunde hitta på internet.
Google är bra.
Sökte och läste.
Sög åt mig varenda litet halmstrå.
När jag/vi läst privata bloggar och sett foton på dessa barn, sett foton på tonåringar i USA (som var bland de första som op med denna metod) och sett att man kan överleva, man kan må ganska bra, även om man inte orkar lika mycket som alla andra, så kände vi att vi verkligen hade en plattform för vårt beslut.
Klart vi ska fortsätta göra allt för Pärlan!! Att avbryta var aldrig aktuellt.
Det är våran lilla Pärla, som vi älskar än mer nu (hur nu det går till)!
Onsdagen tog också slut på något sätt.
Det var "skönt" att få en diagnos, att veta och känna att vi gör rätt och riktigt, för oss.
Det kommer att bli en oerhört tuff resa, med mycket oro, många operationer, kanske komplikationer.
Men är det någongång man ska finnas extra för sitt barn så är det väl då!?
Jag har dock full respekt och förståelse för de som väljer att avbryta.
Men för oss så är det "så länge det finns liv finns det hopp"
Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på när man av utmattning och tårar till slut somnar.
Pärlan.
Torsdag 9 december:
Fostermedicin.
Ingen av oss visste egentligen vad vi skulle göra idag.
Jag kände mest att det räcker med ultraljud nu. Jag vill inte att de tittar mera nu. Hur trasigt kan ett litet hjärta bli liksom.
Ännu en underbar läkare fick vi förmånen att möta.
Allt annat ser bra ut på vår lilla pärla. Alla organ finns på plats, tio fingrar, tio tår, två ögon, två öron en näsa och en mun.
Vi är säkra på att vi tagit rätt beslut för oss, trots att vi inte ens diskuterat något annat.
Nu vet vi vårt mål, vad vi ska kämpa för.
Vi var nära varandra innan.
Detta har, om möjligt, fört oss ännu närmare varandra.
Vi fick prata med en kontaktsköterksa samt säga hej till en kurator som vi får använda oss av.
Känns inte aktuellt just nu.
Vi har pratat så mycket med varandra och om vad och ur vi känner. Hur vi mår. Så vi väntar med kurator.
Min känsla att veta vem som bor i min mage har sedan igår växt sig starkare och starkare.
Från att inte alls vilja veta förrän vid förlossingen till att vilja veta, jättemycket. :-)
Det blir mera personligt. Jag vill veta vem vi ska peppa och stötta först fram till förlossning och sedan den tuffa hårda efterföljande tiden.
Jag vill också veta ifall att det inte går bra... Jag vill känna att vi har en persnolig relation redan nu. Jag vill hinna med att bygga upp. Hjärt var tveksam. Jag respekterar det och det var helt upp till honom att avgöra.
Ville han inte så tar vi inte reda på det, vill han också så frågar vi läkaren.
Så blev det.
Vi vet vem som bor i min mage! :-)
Vår lilla pärla! Vårt lilla knytt*!
Så mycket lättare det blev att prata med den lill* :-)
På vägen hem bestämde vi oss för att inte ligga i sängen när barnen kom från skolan.
Vi har mer eller mindre bott i sängen sedan i måndags. Nu får det räcka. Tillbaka till lite verklighet.
Så när första barnet kom från skolan så flög vi upp ur sängen!
Kändes bra!
Vi har tagit vårt beslut och kämpar mot vårt mål.
Vilken skillnad det blev för oss alla!
Vi har fått ytterligare en tid till fosterkardiologen i morgon fredag, 09:00
Vad ska vi göra då tro??
Fredag 10 december:
Fosterkardiologen 09:00.
Pärlans läkare lugn och metodisk som förra gången. Ingen lägger någon värdering i vårt beslut utan stöttar och gör det allra bästa oavsett vilket beslut vi tagit. Det känns bra!
Han tyckte det var bra att vi nu vet vem som bor i magen, han nämnde bebis med namn och allt blev så mycket verkligare. Bebis har i alla fall en fördel i samband med op, det är att aortan är lite kraftigare än det "normalt" är hos dessa barn. Blir lite "lättare" att pyssla ihop kärlen och få ett flöde.
Det är bra!
Vi är för övrigt i vecka 20 nu, fredagen är 19+5.
Halvtid!
Detta var en vecka som i vårt liv varit den svåraste.
Overkligt.
Otroligt tufft och jobbigt på alla sätt.
Ett otroligt STORT TACK för stöd, kramar, sms och telefonsamtal av nära och kära. Utan er hade det varit svårt att genomleva denna vecka.
Mera info kommer om både pärlan, hjärtfelet och hur den närmaste tiden ser ut för pärlan och vår familj!
Kärlek till er alla!
Om jag ska ha en chans att om några månader att förstå något av det jag skrivit, så är det väl bäst att börja från början.
Även för er nära och kära som ännu inte vet eller fått veta allt.
Det har varit kaos, minst sagt.
Allt jag skriver här blir i stora drag, kan komma att ändras, kan till och med vara något som är i fel ordning.
Men det är som det är.
Måndagen det 6 december:
Hjärt hade tagit ledigt hela dagen för vårt ultraljud så han var hemma med mig som var sjukskriven på grund av mina tremboflebiter (?) (ytliga "proppar", kärlinflammation) i benet som inte vill ge vika.
Vi parkerade bilen i Danderyd och tog tunnelbanan in, i relativt god tid :-)
Vi var lite nervösa men såg med spänning fram emot vårt rutinultraljud, äntligen skulle vi få se vår lilla pärla!
Medan vi väntade på vår tid så shoppade vi lite julklappar. Humöret på topp och kärleken flödade!
13,00 så blev det då vår tur!
Hjärtat slog volter och det pirrade ända ner i tårna :-)
Barnmorskan som utförde ultraljudet gick igenom bebisen, allt såg bra ut!
Bebisen var en livlig liten krabat, så hon skulle återkomma till hjärtat, hon "såg inte så bra".
När hon åter tittat på hjärtat och konstatera att det ser inte riktigt ut som det ska så vill hon att en annan barnmorska ska titta på hjärtat. Så sker.
Våran puls, vår oro stiger ikapp med att sekunderna tickar.
Inte heller hon kan se att hjärtats vänstersida fungerar som det ska.
Med denna overklighet bokar hon in oss på ett läkarbesök ett par timmar senare.
Ett par timmar....
Timmar av ovisshet, maktlöshet, tårar som rinner i strid ström.
Vi går till ett café, försöker att äta en smörgås i denna overkliga miljö.
Folk skrattar, tjoar och tjimmar medan våra tårar rinner.
Livet fortsätter som om ingenting har hänt.
Det var som att vänta på sin egen avrättning kan jag tänka, fast att man är oskyldig.
Vi älskar ju detta barn!
Pärlan har funnits med oss och vi har känt kärlek till detta mirakel i snart 20 veckor.
Läkaren kommer.
Undersöker.
Han konstaterar efter 10 minuters tystnad och undersökande att "det är ett allvarligt hjärtfel", på våra frågar om vad det innebär för bebisen och alla andra frågor vi har så kontrar han med att säga "Jag säger ingenting mera. Jag faxar en remiss till Astrid Lindgren och en hjärtspecialist där. Ni får nog komma dit denna vecka"
Denna vecka?
Herregud... Ska vi vänta ännu längre?
Vad är fel?
Varför säger han inget?
Kommer inte detta att gå bra?
Varför?
Räcker det inte nu...?
Frågorna är så många, men alla utan svar.
Med varje tår som föll fanns en fråga, en undran och en otrolig längtan efter detta barn.
Vi tog oss hem. Hur vet jag egentligen inte. Vi sa inte ett ord till varandra på vägen hem, orkade inte. Klarade inte det.
Samma resa tillbaka som dit, men olika liv.
Barnen kom till oss på måndagen. Vi pratade direkt med de om vad som hänt och om det lilla vi visste. Hjärt handlade McD till middag, så långt räckte vår ork.
Detta var som ett vacuum. Vi bet ihop för att klara oss igenom kvällen.
Pärlan rör ju på sig därinne så det är svårt att förstå att det är något allvarligt som försiggår.
Tisdag 7 december:
Jag ringer direkt på morgonen till ALB för att kolla om remissen kommit dit. Säger att vi klarar inte av att gå hemma och vänta, vi fungerar inte. Vi måste få en tid.
Hon säger att kollega ska återkomma till mig under dagen för att boka.
Vi har sedan tidigare en inbokad tid hos MVC läkare för diskussion ang mina provsvar. Jag och Hjärt går dit. Jag visar upp mitt ben som hon tycker kräver åtgärd. Hon läser journal från UL och frågar oss hur vi tänkt göra, om vi tänker gå vidare med graviditeten...
Vaddå?!
Då inser jag.. Då först tar jag in att pärlan kanske inte klarar det här.
Jag känner hur arg jag blir, ja arg, Varför ska hon lägga sig i och uttrycka något som ingen annan hitills har gjort?! Hon har fel! (Detta trots att barnmorskan 30 min tidigare uttryckt samma enligt Hjärt, jag tog inte in det, öronen stängdes av eller åtminstone var inte hjärnan mottaglig),
Läkaren sjukskrev mig december månad ut. "Krisreaktion" vidare utredning ang resultat av ultraljud samt med anledning av mitt ben.
ALB ringde vi fick en tid onsdag morgon 08:15.
Tisdag, en katastrofdag.
Vi klarade 10 minuter i taget utan att bryta samman.
Det räckte med en tanke, en textrad i en låt, en blick på varandra eller bara en spark från pärlan i magen för att bryta samman totalt.
Vad vi åt eller hur kvällen förlöpte har jag inget minne av.
Onsdag 8 december:
Vi åker hemifrån strax före 06:00, för att inte hamna i köer och komma för sent.
Hjärt mår dåligt på alla sätt och vis så också jag, inte bara psykiskt.
Pressen och den psykiska stressen sätter fysiska spår.
Vi mår fysiskt dåligt, som influensa ungefär.
Vi hoppas få någon form av svar.
Vi träffar "vår", pärlans, hjärtspecialist och forskare, på fosterkardiologen ALB.
Han har jobbat med detta i över 20 år, han är lugn, korrekt, saklig och ger oss den informationen (tillsammans med en sköterska,Linda, som vi kommer att träffa ofta.) som vi saknat i två dagar.
Medan tårana rinner och medan han undersöker med ultraljud, pratar han med oss och informerar så gott det går. Vi kommer att komma behöva den här informationen många gånger, hjärnan är liksom "full". Den stänger ner.
Diagnosen är HLHS (Hypoplastic Left Heart Syndrom) Enkammarhjärta.
Vänster sida, kammare och förmak, av pärlans hjärta fungerar inte.
Detta innebär att så länbge bebisen är i magen och syresätts via navelsträngen mår den bra.
När den föds och "Ductus" stängs efter ca några timmar- 2 dagar så dör bebisen av syrebrist om man inte opererar.
Så direkt när bebisen föds sätter man övervakning och ett dropp som ska hålla "ductus" öppen.
Bebisen opereras vanligen första gången efter några dagar, i alla fall under första levnadsveckan.
Läkaren fortsätter informera.
"Det är ett allvarligt hjärtfel, stora risker med operationen, i så små hjärtan. (blodkärlen de jobbar med e ju mm stora) Stor påfrestning för ett så litet barn. Många väljer att avbryta graviditeten, Barnen mår inte alltid bra efter operationen, biverkningar. följder och påföljande minst två operationer, kommande hjärttransplantation osv osv osv." Informtionen tycktes aldrig ta slut.
Vi fick en ny tid till fostermedicin på torsdagen där ny undersökning av resten av barnet skulle göras.
Tills i morgon ska vi ta någon form av ställning hur vi vill gå vidare.
Nu förstår jag varför läkaren i måndags inte ville säga något mera, eller varför BM och läkaren på MVC sa som de gjorde.
Tårarna rann i strida strömmar resten av dagen.
Vi var slut. Utpumpade. Fysiskt och psykiskt.
Underbar personal på ALB och fosterkardiologen dock!
Jag sökte min vana trogen på allt jag kunde hitta på internet.
Google är bra.
Sökte och läste.
Sög åt mig varenda litet halmstrå.
När jag/vi läst privata bloggar och sett foton på dessa barn, sett foton på tonåringar i USA (som var bland de första som op med denna metod) och sett att man kan överleva, man kan må ganska bra, även om man inte orkar lika mycket som alla andra, så kände vi att vi verkligen hade en plattform för vårt beslut.
Klart vi ska fortsätta göra allt för Pärlan!! Att avbryta var aldrig aktuellt.
Det är våran lilla Pärla, som vi älskar än mer nu (hur nu det går till)!
Onsdagen tog också slut på något sätt.
Det var "skönt" att få en diagnos, att veta och känna att vi gör rätt och riktigt, för oss.
Det kommer att bli en oerhört tuff resa, med mycket oro, många operationer, kanske komplikationer.
Men är det någongång man ska finnas extra för sitt barn så är det väl då!?
Jag har dock full respekt och förståelse för de som väljer att avbryta.
Men för oss så är det "så länge det finns liv finns det hopp"
Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på när man av utmattning och tårar till slut somnar.
Pärlan.
Torsdag 9 december:
Fostermedicin.
Ingen av oss visste egentligen vad vi skulle göra idag.
Jag kände mest att det räcker med ultraljud nu. Jag vill inte att de tittar mera nu. Hur trasigt kan ett litet hjärta bli liksom.
Ännu en underbar läkare fick vi förmånen att möta.
Allt annat ser bra ut på vår lilla pärla. Alla organ finns på plats, tio fingrar, tio tår, två ögon, två öron en näsa och en mun.
Vi är säkra på att vi tagit rätt beslut för oss, trots att vi inte ens diskuterat något annat.
Nu vet vi vårt mål, vad vi ska kämpa för.
Vi var nära varandra innan.
Detta har, om möjligt, fört oss ännu närmare varandra.
Vi fick prata med en kontaktsköterksa samt säga hej till en kurator som vi får använda oss av.
Känns inte aktuellt just nu.
Vi har pratat så mycket med varandra och om vad och ur vi känner. Hur vi mår. Så vi väntar med kurator.
Min känsla att veta vem som bor i min mage har sedan igår växt sig starkare och starkare.
Från att inte alls vilja veta förrän vid förlossingen till att vilja veta, jättemycket. :-)
Det blir mera personligt. Jag vill veta vem vi ska peppa och stötta först fram till förlossning och sedan den tuffa hårda efterföljande tiden.
Jag vill också veta ifall att det inte går bra... Jag vill känna att vi har en persnolig relation redan nu. Jag vill hinna med att bygga upp. Hjärt var tveksam. Jag respekterar det och det var helt upp till honom att avgöra.
Ville han inte så tar vi inte reda på det, vill han också så frågar vi läkaren.
Så blev det.
Vi vet vem som bor i min mage! :-)
Vår lilla pärla! Vårt lilla knytt*!
Så mycket lättare det blev att prata med den lill* :-)
På vägen hem bestämde vi oss för att inte ligga i sängen när barnen kom från skolan.
Vi har mer eller mindre bott i sängen sedan i måndags. Nu får det räcka. Tillbaka till lite verklighet.
Så när första barnet kom från skolan så flög vi upp ur sängen!
Kändes bra!
Vi har tagit vårt beslut och kämpar mot vårt mål.
Vilken skillnad det blev för oss alla!
Vi har fått ytterligare en tid till fosterkardiologen i morgon fredag, 09:00
Vad ska vi göra då tro??
Fredag 10 december:
Fosterkardiologen 09:00.
Pärlans läkare lugn och metodisk som förra gången. Ingen lägger någon värdering i vårt beslut utan stöttar och gör det allra bästa oavsett vilket beslut vi tagit. Det känns bra!
Han tyckte det var bra att vi nu vet vem som bor i magen, han nämnde bebis med namn och allt blev så mycket verkligare. Bebis har i alla fall en fördel i samband med op, det är att aortan är lite kraftigare än det "normalt" är hos dessa barn. Blir lite "lättare" att pyssla ihop kärlen och få ett flöde.
Det är bra!
Vi är för övrigt i vecka 20 nu, fredagen är 19+5.
Halvtid!
Detta var en vecka som i vårt liv varit den svåraste.
Overkligt.
Otroligt tufft och jobbigt på alla sätt.
Ett otroligt STORT TACK för stöd, kramar, sms och telefonsamtal av nära och kära. Utan er hade det varit svårt att genomleva denna vecka.
Mera info kommer om både pärlan, hjärtfelet och hur den närmaste tiden ser ut för pärlan och vår familj!
Kärlek till er alla!
Sunday, December 12, 2010
Jag kan ju inte annat än att undra...
GUD OCH ÄNGELN
I år kommer nästan 100 000 kvinnor bli mammor till ett handikappade barn. Har du aldrig undrat över hur mammorna till handikappade barn blir utvalda?
Jag ser på något sätt Gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggranhet och medvetenhet.
Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok.
Gud ger ängeln ett namn och ler "Ge henne ett handikappat barn".
Ängeln blir nyfiken "Varför just henne Gud? Hon är så lycklig".
´
"Precis", ler Gud. "Kan jag ge ett handikappat barn till någon som inte kan skratta? Det vore grymt".
"Men har hon tålamod?" frågar ängeln.
"Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då kan drunka i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sig kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne idag. Hon har rätt känsla för sig själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ger henne kommer att leva i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte att bli lätt".
"Men Herre, jag tror inte ens att hon tror på dig".
Gud ler. "Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk".
Ängeln flämtar, "Självisk? Är det en dygd ?"
Gud nickar. "Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva".
Ja. Här är en kvinna som kommer välsingas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger "mamma" för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer att veta det. När hon beskriver ett träd, en solnedgång för sitt handikappade barn, kommer hon vara en av de få som någonsin kommer få se mina verk.
"Jag ska ge henne kraften att se det jag ser...okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. Hon kommer aldrig att vara ensam, jag kommer stå vid hennes sida varje minut, varje dag i hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida".
"Och hur blir det med en skyddsängel?" frågade ängeln.
Gud ler "En spegel kommer att vara tillräckligt".
/lånad från Lisas och Daniels Hjärtebarnsblogg
I år kommer nästan 100 000 kvinnor bli mammor till ett handikappade barn. Har du aldrig undrat över hur mammorna till handikappade barn blir utvalda?
Jag ser på något sätt Gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggranhet och medvetenhet.
Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok.
Gud ger ängeln ett namn och ler "Ge henne ett handikappat barn".
Ängeln blir nyfiken "Varför just henne Gud? Hon är så lycklig".
´
"Precis", ler Gud. "Kan jag ge ett handikappat barn till någon som inte kan skratta? Det vore grymt".
"Men har hon tålamod?" frågar ängeln.
"Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då kan drunka i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sig kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne idag. Hon har rätt känsla för sig själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ger henne kommer att leva i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte att bli lätt".
"Men Herre, jag tror inte ens att hon tror på dig".
Gud ler. "Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk".
Ängeln flämtar, "Självisk? Är det en dygd ?"
Gud nickar. "Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva".
Ja. Här är en kvinna som kommer välsingas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger "mamma" för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer att veta det. När hon beskriver ett träd, en solnedgång för sitt handikappade barn, kommer hon vara en av de få som någonsin kommer få se mina verk.
"Jag ska ge henne kraften att se det jag ser...okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. Hon kommer aldrig att vara ensam, jag kommer stå vid hennes sida varje minut, varje dag i hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida".
"Och hur blir det med en skyddsängel?" frågade ängeln.
Gud ler "En spegel kommer att vara tillräckligt".
/lånad från Lisas och Daniels Hjärtebarnsblogg
Sunday, December 5, 2010
Big ben
Jaaa benet fortsätter att trilskas med mig.
Det var skönt att veta att det inte var någotn djupliggande propp, det känns som huvudsaken, de e ju farliga.
Men värken som var i benet i går kväll och inatt är inte nådig. Lite bättre i detta nu, hoppas att det håler i sig. Risken är dock at när ag använt benet under dagen att det sväller upp och gör ont på kvällen. Så nu gör jag ingenting annat (i stort sett) än att sitta med benet ganska högt, detta för att minska blodbelastningen i benet smat hjälpa blodet tillbaka till hjärtat.
Blir det inte bättre tills ikväll får jag ringa in och höra vad man ska göra, orkar faktiskt inte med detta. Det gör galet ont!
Ni som känner mig vet att jag inte brukar klaga, jag har ganska hög smärttröskel.
Kanske hemma från min ½-dag på jobbet till och med. Kanske ska se till att få igång benet ordenlgit först. Röra sig, gå, är bra det hjäper blodcirkulationen, men stenhårt golv, bara gå coh stå samt bära tungt är inte gynnsamt för mig nu.
Vad ska jag göra då? Jaaa.. Vi får se...
I morgon är en mycket speciell dag, på flera sätt.
För det första ska vi äntligen på vårt rutinultraljud för att se den lill*
och för att få ett mera "exakt" datum för bf, sen vet vi ju alla att de kommer när de kommer.
Jag har dessutom ganska exakt info som jag går efter och bebisar utvecklas också de olika snabbt, även i magen, även om det inte är så stor skillnad bebisar emellan. Vi får se vad de ger oss för datum.
För det andra är det mammas födelsedag.
Hon skulle ha blivit 62 år om hon hade fått leva.
En dag som alltid, under alla år, burit med sig kluvna känslor, kanske lite extra i morgon. Glädje över bebis och ultraljud, sorg över att jag inte får dela den här känslan med min mamma.
Hur konstigt det än är så påverkas hela mitt JAG av mammas födelsedag, hennes dödsdag osv. Vare sig jag vill eller inte. Det kan delvis vara därför jag har svårt att osva, känner mig låg, propp i benet (som tenderar att dyka upp när det blir för mycket runtomkring och i mig), gråter för många saker osv osv.
Det går över jag vet, men jag känner mig så ämlig dessa dagar.
Nu ska jag lägga mig en stund och bara ha slapparsöndag :-)
Ta vara på tiden med varandra, lev i nuet och uppskatta det du har och låt de personerna få veta det.
Massvis md kärlek!
Det var skönt att veta att det inte var någotn djupliggande propp, det känns som huvudsaken, de e ju farliga.
Men värken som var i benet i går kväll och inatt är inte nådig. Lite bättre i detta nu, hoppas att det håler i sig. Risken är dock at när ag använt benet under dagen att det sväller upp och gör ont på kvällen. Så nu gör jag ingenting annat (i stort sett) än att sitta med benet ganska högt, detta för att minska blodbelastningen i benet smat hjälpa blodet tillbaka till hjärtat.
Blir det inte bättre tills ikväll får jag ringa in och höra vad man ska göra, orkar faktiskt inte med detta. Det gör galet ont!
Ni som känner mig vet att jag inte brukar klaga, jag har ganska hög smärttröskel.
Kanske hemma från min ½-dag på jobbet till och med. Kanske ska se till att få igång benet ordenlgit först. Röra sig, gå, är bra det hjäper blodcirkulationen, men stenhårt golv, bara gå coh stå samt bära tungt är inte gynnsamt för mig nu.
Vad ska jag göra då? Jaaa.. Vi får se...
I morgon är en mycket speciell dag, på flera sätt.
För det första ska vi äntligen på vårt rutinultraljud för att se den lill*
och för att få ett mera "exakt" datum för bf, sen vet vi ju alla att de kommer när de kommer.
Jag har dessutom ganska exakt info som jag går efter och bebisar utvecklas också de olika snabbt, även i magen, även om det inte är så stor skillnad bebisar emellan. Vi får se vad de ger oss för datum.
För det andra är det mammas födelsedag.
Hon skulle ha blivit 62 år om hon hade fått leva.
En dag som alltid, under alla år, burit med sig kluvna känslor, kanske lite extra i morgon. Glädje över bebis och ultraljud, sorg över att jag inte får dela den här känslan med min mamma.
Hur konstigt det än är så påverkas hela mitt JAG av mammas födelsedag, hennes dödsdag osv. Vare sig jag vill eller inte. Det kan delvis vara därför jag har svårt att osva, känner mig låg, propp i benet (som tenderar att dyka upp när det blir för mycket runtomkring och i mig), gråter för många saker osv osv.
Det går över jag vet, men jag känner mig så ämlig dessa dagar.
Nu ska jag lägga mig en stund och bara ha slapparsöndag :-)
Ta vara på tiden med varandra, lev i nuet och uppskatta det du har och låt de personerna få veta det.
Massvis md kärlek!
Skilda åsikter, men här är min
Säga vad man vill om hur han ser ut, och drogaffärer och dylikt...
(Vem har inte ett eller annat skelett i garderoben?!)
Men han till och med knäpper The King på näsan....
(Vem har inte ett eller annat skelett i garderoben?!)
Men han till och med knäpper The King på näsan....
Friday, December 3, 2010
Seg, stark och envis
Jo absolut!
Men nu är jag slut..
Känner mig bara allmänt värdelös, trött, orkeslös och nollad på nåt sätt.
Ointressant på alla plan helt enkelt.
Ledsen bara, usch vill att "det ska gå över" nu
Men nu är jag slut..
Känner mig bara allmänt värdelös, trött, orkeslös och nollad på nåt sätt.
Ointressant på alla plan helt enkelt.
Ledsen bara, usch vill att "det ska gå över" nu
Hemma igen!
Hemma igen strax före tolv.
Som vanligt (som tur är) är det ytliga proppar men tyvärr finns då heller inget att göra åt dessa.
Nu vet vi i alla fall.
Bebis verkar må bra och inte störd av min dåliga sömnrytm och allt annat som försiggår runt omkring mig. Det sprattlar och har sig därinne. Nu har jag prcis stigit upp ur ett varmt varmt bad, ligger och slappar i sängen.
Blev helt slut av detta äventyr plus sömnbristen förstås.
Ont i benet och skallen, bäst att vila en stund.
Återkommer sen.
Som vanligt (som tur är) är det ytliga proppar men tyvärr finns då heller inget att göra åt dessa.
Nu vet vi i alla fall.
Bebis verkar må bra och inte störd av min dåliga sömnrytm och allt annat som försiggår runt omkring mig. Det sprattlar och har sig därinne. Nu har jag prcis stigit upp ur ett varmt varmt bad, ligger och slappar i sängen.
Blev helt slut av detta äventyr plus sömnbristen förstås.
Ont i benet och skallen, bäst att vila en stund.
Återkommer sen.
Några timmar senare...
några samtal senare... pratat med vårdguiden och danderyd. de ville att det skulle kollas upp så därför liggert jag just nu på danderyd gyn akut, detta eftersom vi gått så pass långt. väntar på provsvar samt läkarkoll. måste ha mobil avstängd. återkommer när jag kan och vet mera. kramar
Liten sovmorgon
Mmm sov en kvart extra i alla fall, såååååå trött.
När jag insåg att jag måste gå upp var det bara att ställa sig upp.
Tyckte att jag var öm i vänster ben så tänkte ag skulle kolla om jag hade blåmärke.
När jag ställer mig upp är det som att någon försöker amputera benet, går ej att ens stödja på.
Välbekant känsla...
När det är lite mycket så kommer de! Det var längesen sist (några år sedan det var en ordentlig en), tyder på att jag har mått ganska bra tror jag.
En såna däringa blodpropp i knänivå, på insidan av knät liksom.
Vant mig lite med smärtan nu, det är svullet och rött.
Jag ska dricka upp mitt te, skjutsa mina arbetskamrater till jobbet som utlovat, (kan inte ställa in 35 min innan upphämtning,) sen åker jag hem och går på lättakuten.
Aj aj aj..
Hoppas bara att det inte är något som påverkar pärlan :-(
Återkommer med vad som händer...
När jag insåg att jag måste gå upp var det bara att ställa sig upp.
Tyckte att jag var öm i vänster ben så tänkte ag skulle kolla om jag hade blåmärke.
När jag ställer mig upp är det som att någon försöker amputera benet, går ej att ens stödja på.
Välbekant känsla...
När det är lite mycket så kommer de! Det var längesen sist (några år sedan det var en ordentlig en), tyder på att jag har mått ganska bra tror jag.
En såna däringa blodpropp i knänivå, på insidan av knät liksom.
Vant mig lite med smärtan nu, det är svullet och rött.
Jag ska dricka upp mitt te, skjutsa mina arbetskamrater till jobbet som utlovat, (kan inte ställa in 35 min innan upphämtning,) sen åker jag hem och går på lättakuten.
Aj aj aj..
Hoppas bara att det inte är något som påverkar pärlan :-(
Återkommer med vad som händer...
Thursday, December 2, 2010
2010-12-02
Jaaa... Halv tolv och miss i nassa, igen..
Dags att kliva upp om 4½ timme.
Fantastiskt hopplöst det här.
Ultraljud på måndag.
Läkarbesök på tisdag, mer än ett ärende som ska avhandlas.
Ev ett inbokat husläkarbesök på torsdag, vi får se hur tisdagen slutar.
Trött...
Ont, ont.. I ben och fötter...
Längtar efter barnen.
Ledsen.
I morgon fredag, äntligen!
Ledig helg!
Sova
Dags att kliva upp om 4½ timme.
Fantastiskt hopplöst det här.
Ultraljud på måndag.
Läkarbesök på tisdag, mer än ett ärende som ska avhandlas.
Ev ett inbokat husläkarbesök på torsdag, vi får se hur tisdagen slutar.
Trött...
Ont, ont.. I ben och fötter...
Längtar efter barnen.
Ledsen.
I morgon fredag, äntligen!
Ledig helg!
Sova
Subscribe to:
Posts (Atom)