Då och nu

Tisdag 7 juli 2009.
Jag och Hjärt var på SÖS för första cytostatikabehandlingen (cellgift).
En piccline opererades in för att smidigare kunna ge mig behandlingarna (6 st.  1 gång var tredje vecka)

13 juli 2009.
Jag hade känt av lite biverkningar.
Trött och galet illamående.  Det illamåendet kan jag nästan känna nu när jag skriver om det.  Det var inte som magsjuka eller ens graviditetsillamående.  Det var något extremt, något helt utöver det normala.  Intensivt och fullkomligen och totalt närvarande. Hela tiden.

Idag då...
14 juli 2010.
Jag känner mig frisk.
Har precis kommit hem från en löprunda vid Domarudden och ett svalkande dopp efter det.
Behandlingarna känns ganska avlägsna.  Tack för det!
Sjukdomen gör sig påmind i form av hjärnspöken emellanåt.  Lite för ofta för min sinnesros skull.
Alla som gjort denna resan före mig har sagt gång efter gång efter gång, när behandlingarna är över och alla runtomkring förväntar sig att du ska fungera normalt det är då det jobbiga börjar.
Mitt i sjukdom och behandlingar orkar inte kroppen behandla det andra, så det kommer efteråt.
Jag har lite sviter kvar från behandlingarna, har ont i mina fötter och leder när jag varit stilla eller ska gå upp på morgonen, men det är väl det enda.
Det psykiska är det som varit värst.
Speciellt nu.
Denna årstid känns inte ok/bra för mig som inte längre ser "normal" ut.
Vad jag än gör så känns det som att folk glor för att det ser konstigt ut.
Där bland alla normala, tvåbröstade snygga kvinnor, där sitter jag.
Känner mig i det läget som fula ankungen.
Vill inte visa mig, drar mig in i mitt skal. Blir ledsen, låg och känner mig till viss del förbisedd.
Förra året  var det håret (eller snarare det som inte fanns där) som var i fokus.  Det var lättare, det skulle ju komma tillbaka. Dessutom var den frillan ganska ball :-)
Mitt bröst kommer inte tillbaka.
Jag är stympad.
Jag tycker det känns orättvist, trots att jag är cancerfri. Hade jag behövt att få skiten ens!?
Visst jag kan fixa till bröstet, men det blir ju inte samma i alla fall.  Det kommer att vara mindre, hur man än gör så kommer det att vara hårdare än det andra som har bröstvävnad kvar.
GAH!
Jag vill bara känna mig fin.
Jag vill känna mig kvinnlig.
Jag vill vara gosens gos och bäst.
Försöker ivrigt hitta andra kvaliteter som jag skulle kunna ha, som överväger mig, som stympad kvinna.
Ibland går det bara inte.
Jag ska fixa "nytt bröst". Kanske i höst, annars blir det senare.
Det kanske inte gör någon skillnad egentligen.
Jag tror nämligen att min stympning, Dumbos övergrepp, sitter mestadels på insidan och inte i det fysiska.
Insidan kan ingen kirurg fixa.
Hur kunde det bli så här?
Somliga har en "bad hair day"
Jag har bara en dålig dag.