Tisdag 2010-02-09

Morgon alla!
Stökig kväll och natt.  Svårt att somna och med stora försök under gårdagkvällen att förklara något jag knappt själv begriper.
När stora viljan finns, när önskan finns men energin inte räcker ens till en bråkdel.
Hjärnan minns hur jag fungerade innan Dumbo och strävar hela tiden åt det hållet.  Mera mera mera!! Men kroppen  sätter stopp. Det blir konflikt, i mig.
Jag ser inte längre sjuk ut, många kanske tycker att jag ska "snäppa upp mig lite", vara "som vanligt".  
Men det kommer inte att bli som det var förut.  
Det behöver för den skull inte betyda att något blir sämre utan bara att vi måste hitta ett nytt sätt att förhålla oss till det nya livet.


Varför pratar inte sjukvården om tiden efter diagnos och behandling?
Om hur kroppen, energin och kanske framförallt hur psyket kan påverkas av att gå igenom detta.
Under diagnos och behandling går all energi till att orka ta sig igenom nuet. Att orka igenom behandlingar och biverkningar och hålla modet uppe, i vissa fall kanske stötta de runtomkring. 
Dessutom ska man diskutera med arbetsgivare, försäkringskassa och i vissa fall företagshälsovård.
Bearbetningen av cancersjukdomen med allt vad det innebär, ångest, skräck, rädsla, sorg över kroppslig förlust, ärr, stympning osv kommer efteråt.
När man har landat lite.
Det är så för nästan alla, med några få undantag.
Nu vet jag, efter att timvis pratat med andra bc-patienter och med människor som studerat detta och arbetat med cancerpatienter under många år inom terapin. 
Nu vet jag också tack vare min egen erfarenhet.
När viljan, kraften, envisheten och energin inte räcker till för att vara den man vill vara, eller brukade vara.
När "kraven" utifrån förväntar sig att "nu är det klart" "nu är hon frisk" och man inte kan stå upp till det blir det ångest över det också.
Psykologer och terapeuter jämför tillståndet efter en cancerdiagos/cyto/syrålbehandling med posttraumatisk stress.
Hjärnan och kroppen uppträder med samma typer av kännetecken.
Stresströskeln är nästan minimal, glömska, förvirring, ångestattacker, psykosmatiska åkommor, sömnproblem, depressioner osv osv.
Man är hela tiden i beredskap, stresspåslaget är enormt, adrenalinet pumpar.  Flyktbeteende.
Jag kan säga att man nästan försöker fly från sig själv. Hur lätt är det på en skala??   


Om jag säger så här:
Min arbetsdag.


Klockan ringer 04.30.  Okristligt tidigt att gå upp, kroppen vill inte.
Frukost, ut med hunden och göra mig i ordning, (sånt där tjejigt göra i ordning)
Blir dock alltid för lite tid kvar.
Färd till jobbet.
Framme på jobbet 05.50, så börjar jag med rens och städ av frukt och gröntavdelningen.  
Allt man slänger ska registreras i datorn innan det slängs.
Under morgonens gång tillkommer nya arbetsuppgifter, massor med ny information som sker muntligt och koll på klockan för att inte missa morgonmöte.
Möte om försäljning, ökade krav och sjuk personal.
Arbetsuppgifterna ovan fortsätter medans butiken nu är öppen.  Telefoner ringer, personal pratar, frågar och undrar.  Kunder kommer in också de pratar, frågar, undrar.  Barn springer omkring och skriker och röjer. Leverantörer kommer och vill att man ska räkna och kolla av leverenser, det ropas i högtalarna ständigt ny information.  
En och annan kund skäller lite, är ironiska och tycker att det är roligt. 
Truckarna låter mot golvet och somliga tutar febrilt.
Ljudnivån är bedövande.
Frukostrasten är ett break mitt i min korta arbetsdag, som oftast känns otroligt lång.
Mitt i allt detta ska man vara glad, trevlig och ha massor med tålamod och lösa kundens problem.
Jag klarar det också. Men sen är energin slut.
Det fortsätter enligt ovan tills det är dags för mig att gå hem vid 10- 10.30, beroende på hur lång rast jag tagit.
Där är energin och orken mer än slut.  
Åker hem går med hunden och SOVER.
Och hoppas varje dag att " I morgon är allt bra igen".
Att få vakna och i alla fall en dag få vara i det "bekymmerslösa" friska livet, att inte ha mörka moln seglandes ovanför huvudet, att inte behöva oroa sig och hålla koll på läkartider, terapitider, undersökningar, provtagningslappar,provtagningar och labbresultat. 
Tanken på dessa tider är nästan kvävande.
Att slippa de där vita rockarna och äckliga sjukhuslukten, slippa se alla sjuka och dödsjuka människor som påminner om ens egen dödlighet.  För nära.


Jag har ett bra liv.
Jag mår bra, i alla fall fysiskt.
Jag är lycklig, kär och galen.
Jag har jobb, fina barn och en man (och hans familj) som älskar mig.
Jag har fina vänner, anhöriga och arbetskamrater som bryr sig så mycket.
Kan det egentligen vara bättre?!


Jag jobbar med mig själv varje vaken sekund, för att hitta rätt väg tillbaka, lyssna på kroppen och för att det ska bli bra. 
Det kommer. 
Men det är en väg att vandra.
Vi ska vandra den tillsammans!


Nu är det prommis med dogge, ska försöka träna, sen terapi i stan, hem och vila, fixa mat och förhoppningsvis hinna med lite mys i soffan framför tv:n. Hjärtis hämtar nog lillson idag!  Tack Gulle!! Minskar min stress enormt!
Du är BÄST!!

" Vi ska inte söka mening i det meningslösa. När det till synes meningslösa har inträffat kan ny mening uppstå." // Tranströmer

Stor och störst kärlek!