Födelsedag!

Ja så kan jag nu lägga på ett år på de redan ditlagda. Faccinerande!
En gång för ganska så längesedan (numera) så växte paniken för varje år som gick. Paniken över att "bli gammal", gråhårig och "tantig". Jag märker nu att ribban för att "vara gammal" flyttas lite varje år och dessutom uteblir paniken.  Det är numera med faktisk och genuin glädje jag kan lägga till ännu ett år till de 40+ som redan är. Jag känner mig inte gammal, lite gråare har jag blivit och tantig är jag inte.  Ok jag är inte som om jag vore 20 eller ens 30 men inte heller åt andra hållet. Tror jag... Kan ju vara lite partisk förstås.

På väg till det senaste besöket jag gjorde på SÖS, väntade jag på bussen vid Skanstull. Det här var en sådan morgon man hade lurat sig själv på det fina, ljumma sommarvädret dagarna innan.. Denna morgon bestod av iskalla vindar och många sådana, mulet och regnet hängde i luften.  Såklart var jag ju inte klädd efter väder just denna dag så jag frös helt galet mycket.  Kröp in längst in i busskuren för att leta en liten hörna av lä, det var just en liten hörna.  Efter några minuter kommer en gammal dam med rullator. Du vet en sådan där gullig liten tant. man ser på skrattrynkorna att hon varit en glad person, kort, nätt och vithårig.  Hon har om möjligt mindre och tunnare kläder på sig än vad jag har och jag undrar tyst om hon kommer att frysa ihjäl.
Hon tar små, försiktiga steg in i busskuren.
Jag frågar henne om hon inte fryser.
-Jo, det var kallt idag.  Jag väntar på färdtjänst och jag ser så dåligt.  Jag måste stå här annars missar de mig.
Jag sa till henne att vi skulle byta plats, att komma in i hörnan med lä så tittar jag efter färdtjänsten.
Vi satt och pratade lite Hon berättade att hon var 91 år gammal.  Nu med en del krämpor, ont i benen, hör dåligt och ser dåligt.  Hon såg verkligen inte ut som 91 år gammal.
Skrattrynkorna runt ögon och mun förgyllda hennes i övrigt rynkfria ansikte.  En vacker kvinna.
- Bli inte så gammal som jag, säger hon sedan.
I lite svenskt manér blir jag lite förstummad och vill ju inte säga något som skulle kunna få henne att tro att hon är 91 år gammal.  Jag skrattar lite fint.
En obekväm tystnad infann sig då.
Jag fortsatte: Vet du, jag tycker du är en vacker kvinna.  Jag har bröstcancer och gör allt jag kan för att bli precis så gammal som du är. Med ett leende, för det är sådan jag är.
Hon skrattade och sa att det var en bra inställning.  Det är bra sa hon, jag hoppas att du slipper höra och se så dåligt bara.
Taxin kom, jag hjälpte henne fram, klappade om henne och önskade henne att må gott.
Taxin åkte.
Hon satte spår i mig som jag kommer att bära med mig länge.  Det blev så tydligt vad jag ville och vad jag strävar efter.  Kanske inte att bli just 91 år gammal, 95 går bra också. Jag insåg också vad olika inställning och på vilka olika "sidor" vi står när vi resonerar med andra människor.
Det blev tydligt och det är viktigt att bära med sig.

En annan sida av just det, berättar jag när jag är hemma från mina göromål idag.  Psykologen först, sedan arbetet och sist men viktigast träffa "lillson" Hampus och kolla exmameskläder.  Han börjar högstadiet, på riktigt, efter sommaren..
Jösses!

Kram!