I tisdags var det så dags. Oron inför hur den närmaste framtiden kommer att se ut har sakta men säkert byggts upp sedan operationen. Så här i efterhand undrar jag varför...
Det finns inte så många alternativ att välja mellan.
Som vanligt placerade jag mig i god tid i väntrummet, väntan i de rummen är bland de värsta. Detta var på onkologmottagningen. Bara namnet avslöjar sjukdom. Det låter sjukt.
Jag visste att jag skulle få träffa samma läkare som vid bcomgång nummer ett. De senaste veckorna har jag därför byggt upp ett försvar. Hmm varför då undrar ni säkert....
Jo för förra gången jag satt mittemot henne tackade jag lugnt men bestämt nej till hormonbehandling. Jag ville inte försätta mig i situationen "kemisk kastration" 39 år gammal och nyfunnen kärlek. Att bli "klimakteriegumma" i det läget kändes inte OK. Dessutom är biverkningslistan gedigen med bla ökad risk för livmodercancer. Önskade inte den risken, inte de andra biverkningarna heller.
Mina förväntningar var att hon skulle komma pekandes med sitt finger och tala om att jag "borde nog ha tagit den där behandlingen då, 2009" Men inte ett ord om det hon sa.
Det hin sade denna gång var att de "föreslår" denna behandling. Behandlingen blir strålning 25 ggr samt Zoladex sprutor i 5 år. Nu kommer jag att bli klimakteriegumma. Har inte råd att chansa på att låta bli denna gång. Fler barn är ju inte aktuellt i alla fall så jag kör med hela "erbjudandepaketet".
JAG SLIPPER CELLGIFTER!!! Trodde från början att det skulle vara med blandade känslor jag skulle ta emot det beskedet, på grund av jag kanske skulle vara mer säker på att utrota cancern med cellgifter. Men jag är överlycklig. Jag slipper biverkningarna av cellgifterna, slipper tappa håret och må illa, tappa aptiten och få ont i kroppen. Nu vet jag ju inte hur jag kommer att reagera på sprutorna men jag klarar det!! Blir det för jäkligt får jag ju sluta ta de. Det blir mitt val.
Så nu har jag bokat tid för att slinga mitt hår!! Nu när jag vet att det kommer att sitta kvar.
Så så blev det. Det känns på sätt och vis som en vinstlott i det liv jag lever.
När jag ändå var på plats på sjukan gick jag förbi bröstmottagningen och de fyllde på min protes, hehe. Att på några minuter känna hur bröstet blir större var en faccinerande upplevelse. 50 ml fyllde de på och ytterligare 100 ska in. Nästa gång på tisdag. Man tar lite i taget för att det ska hinna töja sig emellan.
I slutet av juni/början på juli så är det dags för röntgen för att mäta ut området som ska strålas. Strålningen anar jag kommer att påbörjas i slutet av juli, om inte alla har semester förstås.
I onsdags blev det besök på bröstmottagningen och koll av läkare samt åter till onkologen för Zoladexsprutan. Känns inte som någon mening med att skjuta på den starten. Så nu ligger den lilla lilla ampullen under huden på magen. Läkemedlen i den kommer att manipulera hjärnan att tro att äggstockarna har gjort sitt och stänga ner östrogenproduktionen. Kontentan blir raketfart in i klimakteriet.
En dag i taget. Expert på det vid det här laget.
Ibland (väldigt korta stunder) tänker jag "skitliv". All oro man går runt och bär på hela tiden suddar i de stunderna ut glädjen i att bara få slå upp ögonen på morgonen och känna att man andas.
Två i bekantskapskretsen som har diagnostiserats med malignt melanom, båda är hjärtebarnsföräldrar och alla dessa andra kvinnor runtomkring mig som hittar knölar, som har spridd bc, som dör från sina män och barn det är grymt. Det är orättvist.
Som en tjej sa: Man har tryggheten till livet tills mattan dras undan under fötterna. Man blir skakad. Insikten att man är väldigt dödlig, kommer snabbt.
Dessutom tenderar den att stanna. På gott och ont.
Som jag sagt så många gånger förut, för min del upplever jag livet mycket starkare och djupare än jag tidigare gjort. Njuter av också "små" saker och irriterar mig mindre över "skitsaker" Det är en vinst.
Synd att det ska behöva komma på grund av att man blir "omskakad" bara.
Nu är det dags att hämta mini hos dagmamman! I will be back!
No comments:
Post a Comment