Äntligen!

Jag har försökt varje dag, sen sista inlägget, att logga in och skriva, men det har inte gått...
Nu bytte jag dator och då fungerade det! :-)
Lite extra känsliga läsare kanske ska varnas att läsa vidare. Jag skriver som jag gjort hitills, öppet, ärligt och från mitt hjärta.
Allt rullar på med gruppterapi och mina egna terapeutbesök.  Det har varit många tuffa dagar sen sist, men sen i måndags känns det som att det lättar lite. Jag har varit glad, känt det som ganska lättsamt men sovit otroligt dåligt. Så trött... För mycket funderingar och nästan som cortison speedad.
Var på onkologen i torsdags, läkarbesök.  Det innebar ångest hela vägen in för att inte tala om att kliva inanför portarna på SÖS.  Känna sjukhuslukten och nästan känna "lukten" av cellgifterna.
Under behandlingstiden gav de en speciell smak i munnen plus att kisset då luktade "förgiftat".  Urindoft har jag väldigt svårt med efter det. Men det är väl inte värre än att jag får hålla för näsan! :-)
Jag är fortsatt sjukskriven till 50%.  Man ser tecken på utamattningsdepression och vill ta det säkra att fortsätta sjukskrivningen.
Det har varit FÖR mycket senaste året...
Gråter för minsta lilla eller skrattar hysteriskt åt ingenting, svårt att somna och sova, otroligt glömsk, svårt att hålla mig fokuserad i den enklaste dialog, väldigt stresskänslig.  Orolig, för allt och inget egentligen.
När jag blir stressad, oavsett av vad, går hjärnan ner på tomgång.  Hörseln försvinner och folk framför mig verkar tala kinesiska eller nåt.  Jag ser att läpparna rör sig men jag får inte ihop orden till en mening av betydelse.
Verkar konstigt?  Kanske svårt att förstå?
Jag förstår det i så fall...
Likväl som att jag hoppas att du förstår att:

Har jag glömt något Du bett mig om är det inte för att jag är nonchalant eller inte bryr mig.
Orkar jag inte svara när Du ringer är det inte för att Du har gjort eller sagt något.
Om jag frågar om flera gånger beror det bara på att det tar lite längre tid för mig att få ihop dina ord till meningar.
Om jag sitter och gäspar är det inte ointresse, det är bara så fruktansvärt tung luft ibland.
Om jag är ledsen är det inget farligt, vätskedepån behöver bara bytas ut.
Om jag skrattar okontrollerat är jag inte galen, jag gläds åt och i Livet bara. Mår extra bra!
Det ibland tar lite längre tid för mig att göra vissa saker för att impulserna mellan hjärnan och "göranerverna" befinner sig i "tillfälligt avbrott".
Avbokar jag något vi planerat är det bara för att min ork är svagare än min vilja.  

För en frisk kanske ovanstående tillstånd verkar extremt konstigt.  Det är det för mig också.
När viljan finns men inte orken räcker till, det är den största konflikt jag haft.
Jag vill ju så mycket och helst hela tiden!
När sånt jag klarat med en klackspark förut blir som en klättring uppför Mount Everest känns det sorgligt.  Jag vet att det blir bättre, men det kommer att ta tid.
Det kommer dock troligen aldrig bli som det var förut, kroppen har blivit och kommer troligen att vara mera stresskänslig.  Det kanske har sina fördelar i och för sig.  Vore ju synd att bränna ut sig på jobbet!

På frågan "Är du frisk nu?" kan jag inte ge ett svar som består av Ja eller Nej.
Ingen kan svara på det, egentligen inte åt någon.
Hädanefter är det enbart ordet Hälsa som kommer ta fokus i livet. Jag är inget och kommer inte att bli något hälsofreak, det är inte så jag menar.  Det jag menar är att man får försöka påverka saker i livet så det gynnar ens hälsa på ett positivt sätt, så att man mår bra.
Man kan vara frisk men må dåligt eller sjuk och ändå må ganska bra, hur det än är MÅ BRA! Det är det som borde vara viktigast. Hoppas att jag gör mig förstådd :-))   

Jag är glad.  Känner mig trygg och harmonisk.  Kär och galen!
Jag mår bra!
Livet är fantastiskt!
Nu ska jag bygga mig en flotte! :-))

Extra tankar, många kramar

Extra varma och många kramar och tankar till två av mina "medsystrar" som har det lite extra jobbigt just nu.

K som precis opererat bort sitt andra bröst på grund av ny bc. Detta inom loppet av ett år.
Hon väntar nu besked om vad som planeras för henne den närmsta tiden.  Vilken sorts cancer, hur behandla om det behövs.  Håller tummar för att det räcker så här nu!!!!

Nyfunnen vän C som ska in på datortomografi för uppföljning av fläck på ena lungan också det efter bc.
Håller tummarna och vill du så följer jag med när det är dags. Sällskap kan ju vara trevligt då miljön inte är den bästa. Bara så du vet!

Underbara starka kvinnor som fått mer än nog.
Det räcker nu!

Extra varma kramar!

Det är här det händer!

Morgonen då då..
Hjärt skjutsade lill och mellanson till skolan.  Jag fick lugn här hemma, för lugnt skulle man kunna säga..
Jag åt frukost, bloggade lite, gick med hunden och sen skulle jag träna.
Men först vila lite...
Mmm just det.. Vaknade 10.40,, planerade att åka mot mörby strax före 13.  Ja det skulle kunna funka!
Packade träningsväskan och skulle precis gå.
Nycklarna och fjärrisen till garaget?????
De låg inte där de skulle ligga.  Sist jag använde de var igår.. Kollade igenom gårdagens kläder, inga nycklar.
Satte mig i trappen och insåg att de kunde vara precis vart som helst.
Bara för att jag vet att jag är extra vimsig och glömsk för närvarande så späder det på problemet ytterligare, jag är nästan säker redan från början att grejerna är borta.  Nu låg nycklarna i en av jackfickorna jag missat, där de aldrig brukar ligga annars. Nästa steg...  Den nyfyllda vattenflaskan borta, den hittade jag på handfatet i badrummet, mobilen också den fick mig att ta ett extra varv för att slutligen hitta den i magfickan på min huvtröja.
Dessa extra moment tog väl en kvart extra i alla fall.  Det slutade med att jag skrattade åt mig själv, det här är inte klokt!!!
Körde ut bilen i garaget och den låter som ett tröskverk.  Det är ett skrapande metalliskt ljud som under bilfärden drar till sig omgivningens blickar.  Ner till centrumgaraget där det ekar så otroligt härligt.  In till friskis och inser väl där att jag inte kommer att hinna träna, förbi pressbyrån och köpa remsa och åka kommunalt in till stan och vara där kl 14.
(Bilen vågar jag faktiskt inte köra någonstans för det låter som att däcket håller på att ramla av.)
Så tillbaka ner i parkeringsgaraget, sätter mig i bilen och beslutar mig där för att åka förbi verkstan och be de kolla..
Såg tusenlapparna fladdra iväg på den resan till verkstan, och tankarna "räcker det inte snart?"
"Lämna in bilen.." utan bil och jag som ska jobba..
En snäll äldre karl tar sig tid och kollar min bil.  Han provkör den och säger nästan direkt att det är nog inte så allvarligt! 
INTE?! säger jag och tänker att jaa... idag kanske det är dags att köpa en trisslott!
Han hissar upp bilen och jag är en av de där kunderna som inte kan hålla mig ifrån (mm OK då, kontrollbehovet!) att se vad de gör med min bil så jag står nästan under bilen och kollar samtidigt som han pysslar.
"Det är bara en sten" säger han och ler. "Den sitter mellan skivan och skölden, det är det som låter"
Om han anar vilken betydelse de orden hade i just det ögonblicket.  Han tog bort stenen och det hade slutat att låta.
Jaha vad kostar det här då?  blev snabbt min följdfråga.  Det kostar nog ingenting blev svaret.
Dit ska jag åka flera gånger.  Varje gång faktiskt!
Kom i god tid in till stan eftersom förutsättningarna för vald färdväg ännu en gång ändrats under dagen.  Träffade underbara terapeut J för tömning och påfyllning av diverse skafferier.
Idag konstaterade vi att det kommer att ta en del tid att kliva över de hinder som ligger framför, men det kommer att komma.  Ju mer jag lyssnar på vad kroppen säger ju snabbare kommer det att gå.  Även om det känns som att det går otroligt långsamt.  Det är mycket som händer i kroppen.
Jag har ju bearbetning av många saker på en gång.  Det har hänt mycket under livets gång som nu tenderar att ta mera utrymme än jag vill att det ska ta.  Känselspröten är på alerten och känsligare än någonsin, reagerar direkt och skoningslöst på för många saker. Har fått i uppgift nu att försöka sortera lite, sätta upp en sköld och stänga av lite.  Inte ta på mig saker som jag inte behöver göra och inte lösa andras problem.  Jag har nog med mina egna.


Hjärt hämtade lillson och alla var hemma när jag väl kom hem.
Kålpudding, potatis och gräddsås stod på matsedeln idag, så det var så det blev.
Jag ligger och softar i sängen med datorn, Hjärt jobbar lite, mellanson framför datorn och läxor, lillson är det nattning för. Snart en kvällsprommis med dogge sen är det verkligen sängen som gäller. 
I morgon är det gruppterapidag igen. Ser fram emot det även om det också är tungt ibland.
Lillson väljer middagsmaten i morgon.  Lät som hemlagat potatismos, köttbullar och korv, gräddsåsen ej att förglömma!
Nu är det natti natti!
Sov gott nära och kära!


All kärlek!

Tisdag 2010-02-09

Morgon alla!
Stökig kväll och natt.  Svårt att somna och med stora försök under gårdagkvällen att förklara något jag knappt själv begriper.
När stora viljan finns, när önskan finns men energin inte räcker ens till en bråkdel.
Hjärnan minns hur jag fungerade innan Dumbo och strävar hela tiden åt det hållet.  Mera mera mera!! Men kroppen  sätter stopp. Det blir konflikt, i mig.
Jag ser inte längre sjuk ut, många kanske tycker att jag ska "snäppa upp mig lite", vara "som vanligt".  
Men det kommer inte att bli som det var förut.  
Det behöver för den skull inte betyda att något blir sämre utan bara att vi måste hitta ett nytt sätt att förhålla oss till det nya livet.


Varför pratar inte sjukvården om tiden efter diagnos och behandling?
Om hur kroppen, energin och kanske framförallt hur psyket kan påverkas av att gå igenom detta.
Under diagnos och behandling går all energi till att orka ta sig igenom nuet. Att orka igenom behandlingar och biverkningar och hålla modet uppe, i vissa fall kanske stötta de runtomkring. 
Dessutom ska man diskutera med arbetsgivare, försäkringskassa och i vissa fall företagshälsovård.
Bearbetningen av cancersjukdomen med allt vad det innebär, ångest, skräck, rädsla, sorg över kroppslig förlust, ärr, stympning osv kommer efteråt.
När man har landat lite.
Det är så för nästan alla, med några få undantag.
Nu vet jag, efter att timvis pratat med andra bc-patienter och med människor som studerat detta och arbetat med cancerpatienter under många år inom terapin. 
Nu vet jag också tack vare min egen erfarenhet.
När viljan, kraften, envisheten och energin inte räcker till för att vara den man vill vara, eller brukade vara.
När "kraven" utifrån förväntar sig att "nu är det klart" "nu är hon frisk" och man inte kan stå upp till det blir det ångest över det också.
Psykologer och terapeuter jämför tillståndet efter en cancerdiagos/cyto/syrålbehandling med posttraumatisk stress.
Hjärnan och kroppen uppträder med samma typer av kännetecken.
Stresströskeln är nästan minimal, glömska, förvirring, ångestattacker, psykosmatiska åkommor, sömnproblem, depressioner osv osv.
Man är hela tiden i beredskap, stresspåslaget är enormt, adrenalinet pumpar.  Flyktbeteende.
Jag kan säga att man nästan försöker fly från sig själv. Hur lätt är det på en skala??   


Om jag säger så här:
Min arbetsdag.


Klockan ringer 04.30.  Okristligt tidigt att gå upp, kroppen vill inte.
Frukost, ut med hunden och göra mig i ordning, (sånt där tjejigt göra i ordning)
Blir dock alltid för lite tid kvar.
Färd till jobbet.
Framme på jobbet 05.50, så börjar jag med rens och städ av frukt och gröntavdelningen.  
Allt man slänger ska registreras i datorn innan det slängs.
Under morgonens gång tillkommer nya arbetsuppgifter, massor med ny information som sker muntligt och koll på klockan för att inte missa morgonmöte.
Möte om försäljning, ökade krav och sjuk personal.
Arbetsuppgifterna ovan fortsätter medans butiken nu är öppen.  Telefoner ringer, personal pratar, frågar och undrar.  Kunder kommer in också de pratar, frågar, undrar.  Barn springer omkring och skriker och röjer. Leverantörer kommer och vill att man ska räkna och kolla av leverenser, det ropas i högtalarna ständigt ny information.  
En och annan kund skäller lite, är ironiska och tycker att det är roligt. 
Truckarna låter mot golvet och somliga tutar febrilt.
Ljudnivån är bedövande.
Frukostrasten är ett break mitt i min korta arbetsdag, som oftast känns otroligt lång.
Mitt i allt detta ska man vara glad, trevlig och ha massor med tålamod och lösa kundens problem.
Jag klarar det också. Men sen är energin slut.
Det fortsätter enligt ovan tills det är dags för mig att gå hem vid 10- 10.30, beroende på hur lång rast jag tagit.
Där är energin och orken mer än slut.  
Åker hem går med hunden och SOVER.
Och hoppas varje dag att " I morgon är allt bra igen".
Att få vakna och i alla fall en dag få vara i det "bekymmerslösa" friska livet, att inte ha mörka moln seglandes ovanför huvudet, att inte behöva oroa sig och hålla koll på läkartider, terapitider, undersökningar, provtagningslappar,provtagningar och labbresultat. 
Tanken på dessa tider är nästan kvävande.
Att slippa de där vita rockarna och äckliga sjukhuslukten, slippa se alla sjuka och dödsjuka människor som påminner om ens egen dödlighet.  För nära.


Jag har ett bra liv.
Jag mår bra, i alla fall fysiskt.
Jag är lycklig, kär och galen.
Jag har jobb, fina barn och en man (och hans familj) som älskar mig.
Jag har fina vänner, anhöriga och arbetskamrater som bryr sig så mycket.
Kan det egentligen vara bättre?!


Jag jobbar med mig själv varje vaken sekund, för att hitta rätt väg tillbaka, lyssna på kroppen och för att det ska bli bra. 
Det kommer. 
Men det är en väg att vandra.
Vi ska vandra den tillsammans!


Nu är det prommis med dogge, ska försöka träna, sen terapi i stan, hem och vila, fixa mat och förhoppningsvis hinna med lite mys i soffan framför tv:n. Hjärtis hämtar nog lillson idag!  Tack Gulle!! Minskar min stress enormt!
Du är BÄST!!

" Vi ska inte söka mening i det meningslösa. När det till synes meningslösa har inträffat kan ny mening uppstå." // Tranströmer

Stor och störst kärlek!

Måndag, måndag

Måndag

Mm just så, precis som livet faktiskt är.
Trött trött trött, så obeskrivligt trött.
Efter en "lång" dag, 5½ timme närmare bestämt, med min grupp i terapin och resan hem är jag uttömd.
Tömd på energi. Den jag skulle vara rädd om och använda på bästa sätt.
Hämtade lillson på fritids på vägen hem och mellanson hade redan tagit sig hem.
Irritationen och det "slutna" tålamodet började med samtalet till fritids då jag ringde för att säga att jag var på väg och lillson kunde gå ut till parkeringen. Jag repeterade minst 10 gånger, ingen överdrift, först mitt namn och vem jag var och sedan ärendet,  och hon förstod inte vad jag sa!!!! Första tre gångerna trodde jag att jag pratade otydligt.  De andra sju visste jag att så inte var fallet.  Det slutade med att hon fick leta reda på lillson så att jag fick prata med honom själv och framföra det jag ville.  Han började diskutera i telefonen om varför han inte fick åka buss och jag kände de välbekanta krypningarna i kroppen.  Jag ville ju bara komma hem.
Till slut var vi överens om att jag hämtar upp honom på parkeringen.
Jag väntar på parkeringen.  Väntar, väntar, väntar......Tror till slut att vi missförstått varandra i valet av parkering och precis vänt bilen för att köra till nästa parkering, ser lillson i backspegeln, backar tillbaka och fångar upp honom.
Han kommer i åtta minus grader utan (nya!) täckbyckorna, uppknäppt jacka och ofärdig för vinterväder.
Tröttar mig ännu mera.  På frågan om var täckbyxorna är är de hemma hos oss.  Jag vet att de inte är det.
Då var de "hemma hos pappa eller "nånstans i skolan"."  Hörde mig själv låta som en gammal LP skiva med hack i,  "jag har ju sagt att du måste hålla reda på dina saker, de var faktiskt nya!"
Vad hjälper det egentligen när de redan är borta och han redan innan mådde dåligt över att inte veta var byxorna var. Jag lättade (trodde jag) på  min frustration och ökade på hans ångest.  Illa...
Var så irriterad att vi knappt pratade på vägen hem.
Det hade ju såklart inte bara med byxorna att göra, inte alls egentligen.
Som ett brev på posten, ångest över mitt agerande som spädde på tröttheten.
Mat?? Två små hungriga vargar och noll idé om vad jag skulle laga.  De började springa i kylen och runt mina ben, stressen började krypa i kroppen.  Tiden springer iväg och jag som hade tänkt hinna och orka träna också.  Insåg ganska på en gång att träning blir det inte idag...  Tar det i morgon förmiddag istället.
Irritation över ljud, irriterad över tjat om saker som jag inte kan lösa IDAG.  Andra saker som jag borde göra, gärna gjort igår, växer över mitt huvud. Papper att fylla i, som ska lämnas in, uppgifter och aktiviteter som vill föräldranärvaro.
Orkar inte läsa, orkar inte fylla i, orkar inte vara med.
Orkar inte ens ta upp dessa papper ur lillsons ryggsäck.
Jag vet att jag är trött idag, trött så att tårarna rinner.
Så otroligt trött på att vara trött och inte orka.
Jag vet att det känns bättre i morgon.
Nu blir det TV en stund sen en varm dusch och ner under täcket på spikmattan.
Ingen bra mamma-Ima-dag idag.

Jag ser en glänta i skogen!

Ska göra ett försök att uppdatera.
Det har tillkommit nya läsare vilket är jätteroligt, även om anledningen inte är lika gemytlig.  Men hoppas att jag kan stötta och ge mina svar på era frågor och undringar.
Som jag misstänker finns det lika många svar på reaktions och livsfrågor vad gäller bröstcancer som antalet individer med diagnos.  Det går alltid att maila om man inte vill skriva i kommentarsfältet.
Välkomna hit!

Jag vet inte riktigt i vilken fas jag befinner mig, om jag nu ska placera mig någonstans.   Chocken har lagt sig, bearbetning och återuppbyggnad är väl där det pendlar.  Det är som nivåer utan gränser kan man säga. Man svävar fritt emellan.  Ibland veckovis men oftast är det dagsform som gäller.  Det kan vara en liten sak för en frisk person, men för mig så kan det ta mig från den högsta toppen till den djupaste dalen.
Men jag har sett att även i de djupaste dalgångar kan det vara obeskrivligt vackert.
Det gäller bara att fokusera och våga landa där man är.
Att låta "den lilla", det innersta, komma till tals.
Att våga lyssna.
Jag har sett och upplevt saker längst inifrån, (det kanske låter flummigt, känslor är ibland svåra att sätta ord på) som jag inte visste att jag hade.
Jag hade ett bra samtal med en stark person häromdagen.  Inte muskelstark, eller jo kanske det också, men det var inte det jag menade just nu.  Han sa till mig:
Han beundrar min styrka och mitt sätt att hantera det jag har gått igenom. Detta trots att jag  själv oftast känt mig ganska liten, skör. ledsen och svag.
Han tyckte jag skulle ställa mig framför spegeln, se mig själv i ögonen, knyta näven och säga att "Fan vad du e bra! Vad du är stark"
Jag kanske ska prova!?

Jag, i min terapigrupp går framåt, ibland.  Två steg fram och ett tillbaka.  Men det är fortfarande lite framåt.
Det är stundtals enormt energikrävande och det blir känslomässigt på den resan vi i gruppen gör tillsammans.
På onsdagarna har vi ju musikterapi, en av de större stunderna på veckan. Man kan bli väldigt glad, upprymd, av musik. Framför allt den som speglar ens inre, det känns skönt att ge utlopp för känslorna men utan att använda ord.
Vi spelar olika instrument, sjunger och improviserar.
Hahaha ja jag lovar!! Till och med jag!
Fanns inte med på världskartan innan denna grupp startade kan jag säga.  Men det låter till och med bra.
Vi har gått halvtid nu och jag kan känna viss panik över att det finns ett slut även i detta.  Jag tror dock att gruppen kommer på nåt sätt hålla viss kontakt.  Det känns så.  I alla fall vissa av oss.
Min vanliga terapi fortsätter och det känns bra.  Hoppas att jag får fotsätta ett tag till.

Ikväll har Hjärt en av sina vänner här.  De har lagat mat och jag har bara softat!!
Legat i sängen och knappat på datorn, slötittat lite på TV och satt mig vid dukat bord.
LYX!!
Tack för maten Gos!
Tack för min tid!

Jag har köpt en gymkort också så nu är det styrketräning alternativt jympa ca 3 gånger i veckan.
Känns bra att få lite utlopp för neggoenergi om det finns någon, plus att kroppen får må lite bättre.  Lite starkare, lite fastare.  Känns bra!

Nu ska jag ta hunden på promenad sedan är det sängen som gäller.  Jobb fyra timmar i morgon, med början klockan 06,00.

"Mitt i skogen finns en oväntad glänta.
Den gläntan kan bara hittas av den som gått vilse"  Tranströmer

Godnattkramar i cyber!