Fortsättning..

Ska fortsätta ungefär där jag slutade sist.

Det lilla pyret, så fullt av liv, som landade på min mage med mamman och pappan stirrandes helt överväldigade och med tårar sprutandes av lycka.
Äntligen var han här! Så fin!
Efter en liten stund fick Hjärt klippa navelsträngen och vi fick mysa en liten stund till innan det var dags för mätning och vägning och sedan vidare gick Hjärt med Emil och neopersonalen till Neo för förberedelser och kontroller.
Jag var kvar för ompyssling efter förlossningen.
Allt gick bra, inte en skråma faktiskt :-)
Efter ett par timmar kom Hjärt och hämtade mig för Emil skulle vidare till intensiven då han mådde för bra och var för stor för neonatalvdelningen. På intensiven (BIVA) skulle han sedan få vara fram tills operationen och sedan dagarna efter den. Operationen var planerad till onsdagen den 20 april.
Söndagen den 17 och måndagen den 18 april tillbringade så mycket tid som vi bara kunde, och mäktade med, hos Emil. Han hade de första timmarna på neo fått de första "slangarna" ditsatta.  Dessa första var infarter via naveln för att kunna ge mediciner i  och ta blodprover ur, utan att behöva sticka honom de första dagarna.
Emil hade också EKG lappar och sladdar för att se hur hjärtat jobbade samt att han hade en mätare som mätte syrehalten i blodet.  Vi fick hålla så mycket vi ville, byta och sköta om honom så gott det gick med alla dessa sladdar och slangar. Vi tyckte det var lite läskigt men visste samtidigt att detta bara var början på antalet sladdar och slangar. Emil fick redan de första timmarna ett dropp "Postivas" som ska hålla spädbarnsförbindelsen i kärlet öppen "ductus" tills operationen. Utan detta dropp och utan operation dör barnet av syrebrist efter en tid.
Detta dropp gjorde honom lite stingslig och trött.  Vi såg Emils ögon bara ett fåtal gånger under dessa dagar, i övrigt var han ett sovande lite knyte.  Vi fick mata honom via sonden med min nypumpade mjölk, endast ett par ml åt gången var tredje timme.  Jag pumpade och pumpade och pumpade, allt för att han skulle kunna få tillgodogöra sig de första viktiga dropparna. Det som inte gick åt för stunden frystes in för senare behov.
Måndagen då Emil var två dagar gammal tog kirurgerna beslut att operera Emil redan den 19, det vill säga en dag tidigare än planerat.  Detta för att han började bli påverkad av för hög mängd blod till lungorna vilket kan få biverkningar såsom bland annat hjärtsvikt, det i kombination med att det fanns en lucka i schemat gjorde att operation skulle ske på tisdagen.
Det var med tunga steg vi gick till Emil den morgonen för att pussa, krama honom och säga "vi ses snart" innan operation.  Det var svårt att lämna honom i läkarnas händer vid dörren till operation och veta att det skulle ta hela dagen  innan vi visste hur det hade gått. Om det skulle gå.
Denna operation är den största och svåraste av de tre som är planerade.  Emil´s hjärta är stor som en valnöt och tanken på den precision  och till viss del tur som måste till för att operationen ska lyckas är överväldigande.  Det finns liksom inte ens utrymme för en harkling av kirurgerna.
När vi lämnade Emil var klockan 07,30.  Kirurgen sa att han skulle ringa när operationen var klar och troligen runt 14 tiden.  Ungefär så länge "brukar" det ta.
Vi gick till patienthotellet, åt frukost så gott det gick och lade oss sedan för att försöka "sova bort" en del av väntandet. Vi tog sedan en promenad och väntade på det där samtalet.
Tiden gick och passerade 14. Passerade 15 och vi var tillbaka på hotellet. Det började krypa i kroppen av det där samtalet som aldrig tycktes komma.  Var det positivt eller negativt att inte ha hört något?
15,30 ringde telefonen.  Jag klarade nästan inte av att svara.  Händerna darrade och rösten svek mig.  Det var kirurgen.
Kirurgen Sune sa utan att fördröja, "Operationen är klar och det har gått bra.  Om ca 45 finns han på BIVA och ni kan gå dit tills dess."
Tårarna sprutade ännu en gång, denna gång av lättnad.  Första stora steget avklarat.   Första dygnet efter operation är kritiskt, men lite kunde vi andas ut nu.
Vi gick för att klappa om Emil.
Där låg vårt lilla pyre, i en liten öppen kuvös, bakom en miljard sladdar och slangar kunde man skymta vår lilla gosse.  Lika fin som förut om inte ännu finare. Finare färg på händer och fötter, läpparna ljust rosa och såg ganska välmående ut omständigheterna till trots.
Han hade två plattor med sladdar på pannan som mätte syrehalten, sonden i näsan för mat, respiratorslang i näsan, bröstkorgen öppen (så gör man alltid för att det inte ska svullna inuti första dygnet/dygnen) en dräneringsslang från såret, EKG plattor och sladdar, några olika infarter i händer och fötter,  syremätare på foten, en hjärtstartare med 5 olika sladdar som satt inopererat med synliga sladdar utanpå, kateter för kisseriet...
Ja, jag tror att nästan hela kroppen var täckt av olika sjukhus material och övervaknings material.  Bredvid kuvösen stod som en droppställning med medicindoserare, 8-9 olika mediciner, smärtlindrare och vätska som tillfördes hans kropp,  en övervakningsmaskin som var inställd med olika varningsnivåer som konstant varnade  och kallade på uppmärksamhet av vårdpersonalen. Trots allt detta runtomkring så var det Emil vi såg.
Våran lille tappra krigare.  Våran hjälte.  Våran lille prins.
Emil låg nedsövd tisdag onsdag. På torsdagen så stängde man igen bröstkorgen med en mindre operation.  Detta steg kan orsaka lite problem för barnen då utrymmet i bröstkorgen blir trängre och hjärta och lungor kan få svårare att arbeta.  Så blev det också för Emil. Han hade några timmar på eftermiddagen som var tuffa för honom. Han redde ut det och kämpade vidare. Torsdag kväll/natt och fredag minskade man på sovmedicin för man ville att han skulle komma igång så smått och andas själv.  Vilket han också gjorde, mer och mer allteftersom de trappade ner medicinerna.  Lördag eftermiddag funkade det så bra att han kopplades ur respiratorn och han andades själv.  Det gick ju som på räls det här! Han smälte maten han fick i magen, han kissade och bajsade, han andades och syresättningen var ok, dock med syrgas på grimma. På söndagen blev vi flyttade till vårdavdelningen och skulle från och med då  klara honom själv.
Hjälp!!
Hur gör man??
Från att han varit i sjukhusets händer och vi hälsat på.
Där satt vi med "vår" nyopererade son som sjukvårdspersonal dittils hade tagit hand om, skött om dygnet runt eftersom vi inte fick vara där. De har matat, bytt på honom, tröstat, nattat och sjungit för honom.
Nu satt vi där, ensamma i ett rum, vi tre.  Jag, Hjärt och lille prinsen i en av sjukhusets barnvagnar.
Vi vågade ju knappt lyfta honom och hans nyöppnade/stängda bröstkorg.
Livrädda att göra honom illa.
Nu var vi på en sekund, familj.
Eller nästan i alla fall.
Förutom varannan timme dygnet runt då personalen knackade på för kontroller och mediciner, däremellan var det lite mat och blöjbyten.
Men det var VI nu.
Vi och vår son.

Kommer mera....
:-)