Strålningsstart, måndag 14 juli

Så var det då dags... Dags för något jag aldrig provat förut och om jag får välja, något jag aldrig ska göra om. Det är tid för min första strålning av tjugofem.  Varje vardag, 25 gånger ska jag åka till Radiumhemmet i Solna för denna behandling.  Strålningen tillsammans med Zoladex (östrogendödande) ska se till att jag i fortsättningen håller mig cancerfrisk.
En halvtimme innan bokad tid fick jag komma in till sköterskan som berättade om hur det gick till. Jag kommer att få lägga mig på britsen man mäter ut med laser, utifrån de tatuerade prickarna jag har fått, var och hur maskinen ska ställas in. Första gången sätter man två dopplers, en på bröstbenet mellan brösten och en på vänster sida, för att mäta exakt hur strålarna tar och vilken styrka de har.  Gång nummer två kommer man att ta röntgenbilder för att se att strålarna hamnar där de ska även på insidan.  Behöver något justeras så gör man det gångerna efter det.
Strålningen gör inte ont berättar hon.
Nä, kanske inte direkt fysisk smärta, tänker jag. Önskar hon visste hur det känns på insidan. Att tvingas gå igenom detta på grund av cancer.
Jag klagar inte egentligen, jag mår bra i jämförelse med många andra, som är svårt sjuka i denna sjukdom.  Jag räknas ändå som cancerfri nu.  Detta är ju förebyggande behandling.
Strålmaskinen ser nästan ut som ett UFO från britsen där jag ligger. Den svävar över mig, från den ena sidan till den andra.Strålningen sker endast från sidorna för att skona hjärta och lungor så mycket som möjligt Sköterskan berättar att jag måste ligga så stilla och avslappnat jag kan.  Fingrarna och tårna och benen kan jag röra på men bröstkorgen måste ligga stilla.
Där ligger jag på rygg och som på given signal blir det otroligt tungt att andas, en önskan att djupandas kommer direkt.  Den önskan håller i sig de minuter som strålning och mätning pågår. Lika länge håller mitt mantra i sig. "Andas lugnt, andas lugnt. Du får syre du kommer inte att svimma"
Det påminner lite om fnitterattackerna jag fick i skolan då jag fick gå ut ifrån klassrummet för att det inte gick att sluta skratta.  Sköterskorna sitter i rummet bredvid och säger att om jag vill eller behöver något, vifta med fötterna.
"Så, nu är det klart" kommer hon in och säger.
Jag förvånas över hur snabbt det ändå gick.
Jag fick ta på mig kläderna och tackade för idag.
I bilen på vägen hem var det som att jag druckit sömnmedel. Fy rackarns vad trött jag var.  Resten av dagen var som i ett töcken och jag kände ett stort behov av att bara vara själv. En trötthet som gjorde att jag knappt orkade med mig själv.  Det är inte strålningen i sig som är orsaken (inte ännu i alla fall) Däremot anspänningen.
Eventuella biverkningar man kan få är som lättare brännskador, ev blåsor, klåda och mot slutet trötthet.  "Värre" än så är det inte.
Ok...
Nu kör vi!
24 gånger kvar.
Sen är det skumpa!

/Ima

7 juli 2014

En dag med rejäl sommarvärme idag, äntligen!  Ändå har jag hållit mig i skuggan, klarar inte av gassande sol längre.  Zoladexen börjar verka tror jag, haha.  Svettas till och med om benen, som ett såll ungefär.  Tacksam dock, att det inte luktar förskräckligt. Är det  den och värmevallningar de enda biverkningar jag får, så kan jag leva med det, inget annat ännu i alla fall.

Räknar nu ner, fram, till strålningen.  Skumpan ligger redan på kylning för sista dagens stråltid. Ska fira varje tillfälle jag får!  

Här har varit fullt upp sedan i torsdags. En ny altan har tagit form och golvet i kök och hall är nu slipade ( av hantverkare) första lagret olja är snart på sin plats.

Fredde och mini sover hos farmor och farfar inatt på grund av allt damm. Glad att vi tog det beslutet, detta är svårt att andas i, med två lungor. Emil hostade ändå när de åkte, och då hade han varit i dammet i några minuter. i övrigt har det varit lugna gatan här. Mellanson är på Cypern med flickvän och lillson på bil- och campingsemester med sin pappa.

Lördagkvällen hade vi grillfest med två av våra grannfamiljer.  Efter att emil ätit färdigt ville han hoppa i studsmattan som en av grannarna har.  Han har hoppat varje dag där senaste veckan och vi satt ju två meter därifrån.  Han hoppade på där.  Två äldre pojkar hade också ätit klart och hoppade upp tillsammans med Emil.  Där någonstans hände det något.  Emil gallskrek, så som han aldrig skrikit förut.  Vi hörde direkt att det hänt något.  Jag flög upp i studsmattan, hämtade honom för att försöka lokalisera smärtan.  Han pekade på benet. Vi gick ur och jag försökte ställa honom upp men då skrek han ännu mera.  Lille plutt.  Vi tog snabbt beslutet att åka in till barnakuten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

En vän körde in oss.  runt 20,30 var vi där.  22.30 var benet röntgat och vi avvaktade ett läkarutlåtande.  Han kunde fortfarande inte röra benet och ville ha det i ett särskilt läge, annars gjorde det ont. Absolut inte stå.  Han kunde vicka på foten och tårna och röra på benet men inte stå med trycket på benet. 

Oroade mig först för en spricka i smalbenet, men sedan övergick oron till en knäskada.  Pest eller kolera.

Röntgenbilderna visade ingen skelettskada i alla fall så vi fick snällt åka hem igen vid 01 tiden, med ordinationen avvakta. 

Redan sent söndag kväll började han kunna sätta ner foten att nudda golvet och något senare trippa fram lite lätt om man höll i honom.  Senare tog han steg själv och blev överlycklig att han kunde gå.

Han är väldigt ostabil så något har hänt i knät, vad vet jag inte. Förhoppningsvis så tränar han upp det genom att röra på sig.

Värmen som varit de senaste dagarna är jobbig för honom. Han äter dåligt, dricker dåligt och är mest hängig och gnällig.  Lite kan förstås bero på benet/knät.  Däremellan är han världens roligaste!  Han snackar, skojar och säger en massa bus.

Igår hade Fredde plockat fram en gammal leksaksbil som Emil kunde leka med.  Nyfikna Emil frågade vad det var för bil och Fredde sa att det var en gammal bil och att han skulle leka försiktigt.

Då säger Emil att om bilen är gammal ska man slänga den.

Hahahaha man kan ju inte låta bli att skratta ibland, gosungen.

Skillnad på gammal och gammal.

Jag har bestämt mig.

Jag har bestämt att nu är det dags. Jag ska se vad jag kan åstadkomma på tre månader med min kropp.  Lite för att slippa fokusera på strålningen och dess bieffekter, tror att jag kan må betydligt bättre med ett annat fokus.  Så träningen får stå för det.

En vän till mig är personlig tränare och jag har nu köpt in mig på ett onlineprogram på tre månader.  Ska fota och dokumentera och köra stenhårt!!  Kommer att hålla bloggen uppdaterad om vad som händer och vad jag gör, inklusive framsteg och bakslag.  Kostprogram har jag sedan tidigare så kör efter det.  Inga allvarliga förändringar utan mer tänka på vad man stoppar i munnen. Bra för magen, musklerna och själen.

Det ska bli intressant, vet att jag har ganska lätt att få synliga resultat då jag har ganska lite underhudsfett, men vi får se. http://www.ptandfriends.se/

Gå gärna in och titta vilka möjligheter som finns dessutom efter dina önskemål!

Så nu dags att ladda upp inför det första träningspasset!

Sedan ska här städas innan sängen (soffan) kallar.

Natt på er!!